Sexåring med beteendeproblematik

En del av det du beskriver upplever vi med vår son. 
BVC tog upp det redan när han var fem år och frågade rakt ut om vi ville att de skickade en remiss till BUP. Så för oss är utredningen redan på gång vilket känns skönt inför skolstarten.
Vi har varit på inledande samtal, förskolan (och vi hemma) har fyllt i skattningsformulär med olika situationer och förmågor och hur han hanterar dem och läkaren har bedömt att det kan komma att finnas utmaningar framöver.
Så min pojke har ingen satt diagnos, men utifrån hur skolstarten går så får vi se om vi går vidare med detta.

Det man lutar åt i hans fall är högfungerande autism, det som tidigare kallades asperger. Det finns ingen intellektuell funktionsnedsättning, snarare tvärtom.
Han har svårt med nya situationer och är i stort behov av trygghet så vi lever ett ganska så begränsat liv pga detta. Att sätta honom i såna situationer vore helt enkelt att kräva för mycket.

Jag skulle tagit honom ifrån situationen. Börjar han bete sig så på en middag exempelvis och han inte lyssnar på tillsägelser så får en vuxen gå iväg med honom till ett annat rum där han får lugna ner sig. Där kan han exempelvis rita, lyssna på ljudbok eller spela spel på mobilen om inget annat finns tillgängligt. När han känner sig redo kan han komma tillbaka och äta.

Utred autism. Förskolan ska anpassa så att han slipper de situationer han mår dåligt i/inte klarar av.

Ni får träffa släktingar bara några få i taget eller prova om det går korta stunder när ni är många. Kanske gå dit och leka, men äta hemma. 

Tack för era svar! Högfungerande autism har faktiskt lyfts av några personer i hans närhet så har funderat lite i de banorna, dock har jag väl lite svårt att ta till mig det eftersom han är så välfungerande i de flesta andra aspekter - han har inga problem med förändringar, har inga speciella matpreferenser (även om han gärna vill ha köttbullar och makaroner eller pannkakor varje dag), är väldigt empatisk och har lätt att få vänner. 

 

Sen är väl ett argument emot en utredning som jag ältar att han själv inte lider/mår dåligt av det och då har jag svårt att se nyttan i en eventuell diagnos, jag vill ju t.ex. inte att han ska behöva ta medicin för att bli mindre intensiv och behaga vuxna :/ men jag tror att vi kommer göra som ni Anotherone ändå, se hur det går i skolan och om lärarna menar att det inte fungerar så blir en utredning kanske aktuell..

Det finns ingen medicin för autism och autister har inga problem med empati. Av det du skrev i tråden tycker jag inte ni ska börja tänka i diagnostermer barn är olika och det är okej precis allt behöver inte vara en diagnos. 

Där håller jag med, utredningen i sig ska inte vara ett självändamål. Dels för att barnen "är som de är" oavsett. Och dels för att det inte är nödvändigt så länge det inte finns något "lidande" inblandat. Mår barnet dåligt är förstås läget ett annat men min pojke lider verkligen inte, så länge vi inte utmanar eller försätter honom i situationer som vi uppenbarligen redan fått klart för oss att han får svårt att hantera.

Men ett värde kan vara, vilket vi känner, att vi redan fått träffa professionella som bidrar med pusselbitar till varför han regerar som han gör. Vad autismen "kan" innebära. Inte prompt att det alltid behöver bli så men som sagt, pusselbitar. Och redan av det vi lärt oss hittills (och vad jag själv redan visste - jag har läst psykologi) så känner vi att det gör det lättare för oss att förebygga och förstå honom. 

I skolan ska man ha rätt till anpassningar oavsett diagnos eller inte. Men blir utmaningarna för stora känner vi att vi nog måste få en diagnos på papper. Jag har ingen aning om hur det kommer gå, det kan gå jättebra eller det kan bli kaos pga allt nytt, alla intryck, alla krav och att göra saker på beställning....
Så vi får se, jag är jätteglad att man uppmärksammade det här så att vi har foten inne i alla fall. Medicinering har ingen nämnt.

idag är vi så snabba på att skrika DIAGNOS så fort ett barn inte beter sig som man själv önskar eller som man själv anser rimligt. Med det sagt kan en utredning ändå vara bra för att se om det finns något som gör att pojken har det svårt i vissa situationer där han behöver hjälp att komma vidare. Det kan också var bra att rannsaka sig själv som förälder eller bara acceptera att alla är olika. 

Jag har en väninna vars son var fruktansvärt i 3-7 års ålder. En riktig pärs och betedde sig extremt illa när gäster var på besök, i skolan, förskolan, skrek, lekte apa och slogs helt oprovocerat. 

Han är världens snällaste och lugnaste 9-åring idag och man ser inte spåren av det tidigare beteendet. Utan diagnos, utan läkare, utan förändrat föräldraskap. Han blev helt enkelt lite äldre?Stort lycka till! 

Sant!
Vissa beteenden kan absolut handla om mognad. Eller att vissa barn helt enkelt är så. Vi är som vi är vilket slår igenom i allt från att man kanske inte gillar glass eller älskar ormar. Tvärtmot hur folk  brukar tycka

Det kan faktiskt vara Tourette Syndrom. Jag har själv en son med Tourette. Det mesta han gör kan vara tics. Läs på lite om Tourette och om tics. Det finns nämligen också en del ganska komplexa tics. Och även att säga obscena saker kan vara tics. Min son gjorde sånt, men inte så värst mycket. Dessutom började han med att spotta och det fattade vi inte heller i början, att det var tics. 

De flesta som har Tourette har även ADHD, även min son. Har det alltid varit så. Finns det svängningar, dvs perioder då det är värre eller bättre? Det kan tala för Tourette.

Tack för era kloka inspel, uppskattas verkligen! Nu är han ju hemma över sommaren och "beteendeavvikelsen" är minimal, även om den dyker upp litegrann när vi är runt människor han inte är helt trygg med. Håller med om att allt inte behöver vara en diagnos vilket gör mig lite avigt inställd till en utredning, men om det förvärras eller om han börjar må dåligt av det tror jag att jag och pappan nog också skulle må bättre av att prata med experter kring hur vi ska förhålla oss till det "dåliga" beteendet för att det ska bli så bra som möjligt för alla.

Angående Tourettes så har förskolan nämnt att beteendet nästan är tics-liknande, så ska absolut komma ihåg det om det håller i sig när han börjar skolan!

Som föräldrar gör en så gott en kan och jag tycker dina tankar och resonemang låter genomtänkta och sunda. Avvakta lite och se hur beteendet utspelar sig, lyssna inte blint på folk omkring utan utvärdera hemma med din partner. 

Stort lycka till! 

Min son som är 6 år har nyligen fått diagnosen ADHD och han har ungefär liknande problem som du beskriver. 

Min son är också mycket lydig och det mesta fungerar fint i lugnare miljöer som tex hemma eller i aktiviteter med honom plus en vuxen. Men just som du beskriver kan han lätt "spåra ur" när det är stökigt med mycket ljud och mycket människor tex på förskolan. Han är också mycket begåvad, över medel enligt psykolog som utredde. Man kan ju ha ADHD eller autism och samtidigt vara högt begåvad.