Inlägg från: Anotherone |Visa alla inlägg
  • Anotherone

    Sexåring med beteendeproblematik

    En del av det du beskriver upplever vi med vår son. 
    BVC tog upp det redan när han var fem år och frågade rakt ut om vi ville att de skickade en remiss till BUP. Så för oss är utredningen redan på gång vilket känns skönt inför skolstarten.
    Vi har varit på inledande samtal, förskolan (och vi hemma) har fyllt i skattningsformulär med olika situationer och förmågor och hur han hanterar dem och läkaren har bedömt att det kan komma att finnas utmaningar framöver.
    Så min pojke har ingen satt diagnos, men utifrån hur skolstarten går så får vi se om vi går vidare med detta.

    Det man lutar åt i hans fall är högfungerande autism, det som tidigare kallades asperger. Det finns ingen intellektuell funktionsnedsättning, snarare tvärtom.
    Han har svårt med nya situationer och är i stort behov av trygghet så vi lever ett ganska så begränsat liv pga detta. Att sätta honom i såna situationer vore helt enkelt att kräva för mycket.

  • Anotherone
    Jibe92 skrev 2023-07-20 13:33:06 följande:

    Tack för era svar! Högfungerande autism har faktiskt lyfts av några personer i hans närhet så har funderat lite i de banorna, dock har jag väl lite svårt att ta till mig det eftersom han är så välfungerande i de flesta andra aspekter - han har inga problem med förändringar, har inga speciella matpreferenser (även om han gärna vill ha köttbullar och makaroner eller pannkakor varje dag), är väldigt empatisk och har lätt att få vänner. 


     


    Sen är väl ett argument emot en utredning som jag ältar att han själv inte lider/mår dåligt av det och då har jag svårt att se nyttan i en eventuell diagnos, jag vill ju t.ex. inte att han ska behöva ta medicin för att bli mindre intensiv och behaga vuxna :/ men jag tror att vi kommer göra som ni Anotherone ändå, se hur det går i skolan och om lärarna menar att det inte fungerar så blir en utredning kanske aktuell..


    Där håller jag med, utredningen i sig ska inte vara ett självändamål. Dels för att barnen "är som de är" oavsett. Och dels för att det inte är nödvändigt så länge det inte finns något "lidande" inblandat. Mår barnet dåligt är förstås läget ett annat men min pojke lider verkligen inte, så länge vi inte utmanar eller försätter honom i situationer som vi uppenbarligen redan fått klart för oss att han får svårt att hantera.

    Men ett värde kan vara, vilket vi känner, att vi redan fått träffa professionella som bidrar med pusselbitar till varför han regerar som han gör. Vad autismen "kan" innebära. Inte prompt att det alltid behöver bli så men som sagt, pusselbitar. Och redan av det vi lärt oss hittills (och vad jag själv redan visste - jag har läst psykologi) så känner vi att det gör det lättare för oss att förebygga och förstå honom. 

    I skolan ska man ha rätt till anpassningar oavsett diagnos eller inte. Men blir utmaningarna för stora känner vi att vi nog måste få en diagnos på papper. Jag har ingen aning om hur det kommer gå, det kan gå jättebra eller det kan bli kaos pga allt nytt, alla intryck, alla krav och att göra saker på beställning....
    Så vi får se, jag är jätteglad att man uppmärksammade det här så att vi har foten inne i alla fall. Medicinering har ingen nämnt.
  • Anotherone
    Yuppyupp skrev 2023-07-20 14:15:30 följande:

    idag är vi så snabba på att skrika DIAGNOS så fort ett barn inte beter sig som man själv önskar eller som man själv anser rimligt. Med det sagt kan en utredning ändå vara bra för att se om det finns något som gör att pojken har det svårt i vissa situationer där han behöver hjälp att komma vidare. Det kan också var bra att rannsaka sig själv som förälder eller bara acceptera att alla är olika. 


    Jag har en väninna vars son var fruktansvärt i 3-7 års ålder. En riktig pärs och betedde sig extremt illa när gäster var på besök, i skolan, förskolan, skrek, lekte apa och slogs helt oprovocerat. 


    Han är världens snällaste och lugnaste 9-åring idag och man ser inte spåren av det tidigare beteendet. Utan diagnos, utan läkare, utan förändrat föräldraskap. Han blev helt enkelt lite äldre?Stort lycka till! 


    Sant!
    Vissa beteenden kan absolut handla om mognad. Eller att vissa barn helt enkelt är så. Vi är som vi är vilket slår igenom i allt från att man kanske inte gillar glass eller älskar ormar. Tvärtmot hur folk  brukar tycka
Svar på tråden Sexåring med beteendeproblematik