Ensamstående insemination, regler om psykosocial förmåga och ekonomi

Närmare 30, inte 50. Det finns gott om tid mellan då jag söker mig och till eventuell bebis föds där jag kan spara efter allt är betalat av. från vad jag sett tar det cirka 2 år, och 8000/mån sparat blir 192 000kr 😉

Jo det är back-up! Kommer spara ihop till det om jag känner att det inte går i Sverige. Hade bara varit skönt att slippa lägga 30 000-90 000 på det

Jag är ?aromatisk asexuell? så chansen att träffa någon är ganska liten. Sedan har jag sett allt för många kvinnor skaffa barn med män som är mer jobb än hjälp med barn

Jag skrev medförälder. En medförälder är inte en kärleksrelation utan det kan vara två bögar som är ett par som vill ha barn. Då bor man nära och hjälps åt att uppfostra barnet tillsammans. Du beskrev att du blev felmedicinerad och blev helt handlingsförlamad och inte kunde göra något. Det finns inget som säger att inte samma sak skulle kunna hända igen. Fast då har du ansvar över ett barn. Så man kan dela föräldraskapet med någon annan så blir det lättare.

och ja det finns de som har idiotier till män. Min kille däremot lagar mat, städar varenda dag och bäddar sängen, han jobbar, städar, tvättar, viker tvätt, fyller på skafferiet och gör allt utan att få en rekommendation. Typ det jag gör är väl att ha koll på när barnets kläder blir för små och rensar ut detta och köper nya kläder.

Sedan är han med barnen flera timmar varenda dag. 

Jag har funderat på det, men är osäker på om det är något jag vill. Finns så många skräckhistorier.

Om det händer igen är det verkligen otur! Jag har svårt att tro att något sådant skulle ske igen då sådan medicinering aldrig skulle vara aktuell för mig (jag har hittat rätt medicin i låg underhållsdos). Det var en situation som var otroligt unik med många faktorer som bidrog, men jag har också ett rejält bra socialt nätverk med familj och många vänner som jag kan vända mig till. Jag har lärt mig så mycket sedan dess, då jag inte använde mig av det nätverket tidigare. Min familj är otroligt stöttade, och jag kan lita på att de uppmärksammar om något inte står rätt till i tid, speciellt när barn är involverade. Det har aldrig varit en fråga om vi hjälper varandra i tuffare tider, vi bara gör.

Jag uppskattar absolut det du säger, men jag har verkligen tänkt igenom detta noggrant innan jag beslutat mig, på grund av min historia. Mina tidigare psykologiska besvär var pga odiagnosticerad adhd och autism (fick diagnos vid 30), och nu med svar vet jag mina gränser och har slutat "maska" och därmed har jag mer energi och blir inte deprimerad av att jag inte passar in och fungerar på samma sätt som andra. Jag fungerar på mitt eget sätt, och kan bli en bra förälder som många andra med adhd och/eller autism. Det som är bra med att ha både autism och adhd är att de slår ut varandra på olika sätt eller gör en del saker till styrkor. Visst har jag handikapp, men inte på sådana sätt som påverkar andra eller de jag tar hand om

Hur har du tänkt kring försörjning och så då? I dagsläget har du 25 tusen i månaden. Små barn innebär ofta mycket vabb det första åren vilket innebär en lägre inkomst. Hur tänker du kring ekonomin då? Har du råd med större boende eller bor du tillräckligt stort? Finns det möjlighet till bra förskolor och skolor i närheten?

Jag har inte 25 i månaden, jag tänker inte säga exakt summa men det är mer. Det är en del av vad jag funderar och planerar för, dvs vabb, och varför att bygga upp en "emergency-fund" är del av planerna. Däremot lever många mycket mer magert och överlever på det, men vore ju skönt att göra mer än överleva. Det finns sätt att äta billigt (allergier kan göra det dyrare), second handkläder så mycket som möjligt, och tygblöjor i största möjliga mån (också för miljön, kostar mer att starta med, men blir bättre i längden). Jag har även familj nära som kan hoppa in och hjälpa någon gång ibland med barnvakt.

Där jag bor finns det många bra fsk, en är vägg i vägg där jag bor (men brukar ju inte vara så att man får så nära haha). Jag tänker att större boende behövs inte fören eventuella barnet blir större och behöver eget sovrum, känner många som bor "trångt" med barn och det går finfint. Finns många parker och kul att göra runtomkring. Såklart vore större lägenhet skönt, men känns ganska lågt på listan tills då eget rum behövs vid 3-5 års ålder beroende på barnet. Den största begränsningen blir på mig och det ljud jag kan göra på kvällen, t.ex, men jag gör inte mycket ljud av mig som det är.

Bra tankar, dock. Saker jag tänkt på och tänker på, och visst kommer det nog bli några knapra år, jag tror dock att det går med inkomst + barnbidrag + underhållningsstöd + det jag sparat

Under föräldraledigheten blir ju inkomsten ca hälften också, beroende på hur många dagar du väljer att ta ut.

Jo men att fixa nytt boende med lägre inkomst blir ju en utmaning. För när man är vabb och inte kan jobba så blir det mindre tid på jobbet, sedan om man får ett barn med NPF så kan man behöva gå på fler möten med förskola eller t o m gå på bup. 

Barnet kan behöva äta ersättning istället för bröstmjölk och så kan det behövas en dyrare variant för att barnet får ont i magen. Är väldigt många saker som kostar.

men faktum kvarstår fortfarande att barn blir dyrare med åldern. hur gör du med avlastning rent allmänt i vardagen? För ett barn som gallskriker dygnet runt som vissa gör kan ju vara rätt jobbigt.  

och man kan inte förlita sig på kompisar heller. Ens vänner har ju sina egna liv och har jobb att gå till och allt möjligt även om vissa säkert kommer säga nu att de kommer att hjälpa till.

Men herregud vilka förhör en kvinna ska få utstå för att hon vill skaffa barn som ensamstående, men vilka puckon som helst (som ingår i en parrelation) kan skaffa barn hej vilt, utan frågor. Livet i ett patriarkat. Tröttsamt. 

Kvinnan kan då bara skaffa en parrelation om hon inte vill svara på frågor. Kvinnan får skaffa barn som ensamstående, det får inte mannen. Patriakat eh?

Tyvärr kan ju inte män bli gravida men det är möjligt att adoptera som ensamstående från vissa länder, även som man. Många gay-par "hyr" även en livmoder utomlands tack vare en surrogatmamma = tadaaa ett barn. Surrogatmarknaden blomstrar för patriarkatets tillfredsställelse. Män behöver ju i princip inte lyfta ett finger för att få en bebis medan kvinnor går igenom enorma psykiska och fysiska omställningar, tycker kvinnor förtjänar insemination.

Det är möjligt att adoptera som ensamstående från vissa länder som man som kvinna, kvinnor från fler. Varfor jämfor du gay-par med ensamstående kvinnor - äpplen och päron. Blir lite OT, vi behover inte diskutera mer, ville bara kommenetra ditt patriarkat som inte existerar i situationen, snarast tvärtom.