Anonym (Ines) skrev 2023-07-19 17:14:43 följande:
Jag skrev medförälder. En medförälder är inte en kärleksrelation utan det kan vara två bögar som är ett par som vill ha barn. Då bor man nära och hjälps åt att uppfostra barnet tillsammans. Du beskrev att du blev felmedicinerad och blev helt handlingsförlamad och inte kunde göra något. Det finns inget som säger att inte samma sak skulle kunna hända igen. Fast då har du ansvar över ett barn. Så man kan dela föräldraskapet med någon annan så blir det lättare.
och ja det finns de som har idiotier till män. Min kille däremot lagar mat, städar varenda dag och bäddar sängen, han jobbar, städar, tvättar, viker tvätt, fyller på skafferiet och gör allt utan att få en rekommendation. Typ det jag gör är väl att ha koll på när barnets kläder blir för små och rensar ut detta och köper nya kläder.
Sedan är han med barnen flera timmar varenda dag.
Jag har funderat på det, men är osäker på om det är något jag vill. Finns så många skräckhistorier.
Om det händer igen är det verkligen otur! Jag har svårt att tro att något sådant skulle ske igen då sådan medicinering aldrig skulle vara aktuell för mig (jag har hittat rätt medicin i låg underhållsdos). Det var en situation som var otroligt unik med många faktorer som bidrog, men jag har också ett rejält bra socialt nätverk med familj och många vänner som jag kan vända mig till. Jag har lärt mig så mycket sedan dess, då jag inte använde mig av det nätverket tidigare. Min familj är otroligt stöttade, och jag kan lita på att de uppmärksammar om något inte står rätt till i tid, speciellt när barn är involverade. Det har aldrig varit en fråga om vi hjälper varandra i tuffare tider, vi bara gör.
Jag uppskattar absolut det du säger, men jag har verkligen tänkt igenom detta noggrant innan jag beslutat mig, på grund av min historia. Mina tidigare psykologiska besvär var pga odiagnosticerad adhd och autism (fick diagnos vid 30), och nu med svar vet jag mina gränser och har slutat "maska" och därmed har jag mer energi och blir inte deprimerad av att jag inte passar in och fungerar på samma sätt som andra. Jag fungerar på mitt eget sätt, och kan bli en bra förälder som många andra med adhd och/eller autism. Det som är bra med att ha både autism och adhd är att de slår ut varandra på olika sätt eller gör en del saker till styrkor. Visst har jag handikapp, men inte på sådana sätt som påverkar andra eller de jag tar hand om
