ångest av att lämna 13 månaders på förskola

Har ni så höga utgifter eller lågbetalda jobb?

Vi är höginkomsttagare och skolade in sonen på förskolan vid 13 månader, privat kooperativ med arbetsplikt 5 dagar per år.

Då hade pappan jobb i närheten så han kunde komma dit på 4 minuter om det var nåt, jag jobbade i en annan stad.

Vår son fick en speciell person i personalen som skulle se till honom extra mycket, och hon var jättefin med honom, verkligen.

Jag är morrontidig och pappan vill sova så pappan lämnade kl 8.30, sen hämtade jag kl 16.45 ca.

För oss funkade det utmärkt, sonen var sällan ledsen vid lämning för det fanns så mycket kul att kolla på och andra barn där, han var pigg och nyfiken redan från början och vi gjorde ingen jättegrej av det utan man lämnar till en i personalen och sen säger man lugnt hejdå och går. Ibland är det föräldern som gör barnet upprört genom att själv bli väldigt emotionell.

En i personalen där sa faktiskt att det är lättare att skola in små barn, de får mer ångest när de är större eftersom de reagerar mer på främmande personer då och har vant sig mer att alltid vara hemma med en förälder, oftast mamman. 

Du behöver förskolan för att klara er ekonomi, och det ska du inte ha dåligt samvete för, tycker jag. Min kollega på jobbet bodde i USA när de fick barn och hon var tvungen att återgå till sitt ingenjörsjobb efter 8 veckor och lämna barnen till omsorg om hon inte ville förlora det. Det blev folk av deras båda döttrar också.

Säger som ovan,har ni verkligen så låga inkomster och eller höga utgifter?

Jag har varit helt ensamstående med inte så hög inkomst och har kunnat gå ner i tid.
För mig har det varit en prioriteringsfråga.
Jag hade visserligen ingen resväg så där tjänade jag mycket tid.
Valde även dagbarnvårdare då dessa har mindre barngrupper och kändes tryggare för mig som också hade svårt för att lämna min lilla. 

Idag finns det knappt några dagbarnvårdare kvar men jag skulle kolla upp om det finns i komunen ni bor. 

 

Jag anser givetvis också att jag (mer långsiktigt) prioriterade mitt barn.

Nämligen genom att

- vi föräldrar jobbar heltid och då har kunnat ge honom ett sparkapital att börja livet med.

- se till att jag får en rimlig pension så han slipper oroa sig/ta på sig att delvis försörja mig på gamla dar oavsett om jag blir frånskild eller ej.

Det är den i relationen som tjänar minst som inte har råd att vara hemma och tappa pensionsinbetalningar.

Varför är pappan inte föräldraledig? 

Bra svar - jag har svårt för skambeläggandet att man bara prioriterar sitt barn om man håller dem hemma länge. Barn och familjer är individer. Få gör saker av elakhet.

Vi skolade in lite senare än du TS, men runt 1,5 år. Genom att gå omlott där en lämnar och den andra börjar jobba tidigt, och då kan hämta lite tidigare, och att vi kunnat jobba ikapp hemma när barnet somnar, har vi kunnat ha 8-1530 som tider utan att gå ned i tid - men det minskar ju vår fritid en hel del med.

Är barnet bra på att gå?

Det är en enorm belastning för oss förskolepedagoger att få små barn. Kan de inte gå riktigt så får vi bära runt på dem vilket innebär att vi blir helt upplåsta på de små barnen- som inte klarar sig själva. Vilket blir på bekostnad av de andra barnen.. 

ta ut föräldraledighet- båda två så barnet är stort nog och redo för förskolan. Det är inte schysst mot ett så litet barn att bli bortlämnat för tidigt.. 

Tillägg är att vårt upplägg funkar för att vi efter pandemin kunna jobba hemifrån deltid, och har jobb som går att förlägga kvällstid med.

Hade vi kunnat vara hemma längre ekonomiskt? Kanske. Det hade naggat på våra besparingar vilket vi helst inte gör för att ha en trygghet om något händer eller en av oss blir sjuk.  Barnet är också glatt vid hämtning, äter, leker och sover bra på förskolan, och vi ser att det händer mycket med utvecklingen. Men vi har också tur med en liten förskola där pedagogerna är riktigt bra, 

Vad enligt dig är redo för förskola?

Vi skolade in dottern när hon var 14 mån, det gick hur bra som helst. Vi skulle prova att lämna på fredagen (5e dagen ) då vinkade hon hej då till mig och gick in till de andra barnen... Hon har aldrig gråtit när vi lämnat. Lillasyster skolades sedan in när hon var 16 mån,inte heller hon har varit ledsen. Jag berömde personalen för detta en gång och fick då till svar att det var inte deras förtjänst utan att jag visade att jag var trygg med att lämna mitt barn där och att jag litade på personalen (vilket jag verkligen gjorde). Barnen går nu på låg resp mellanstadiet och jag ser inga tecken på att de tagit skada. 
Jag började dock jobba 100% veckan efter att jag skolat in och det hade nog varit bättre att jobba deltid de första veckorna. 
Mina barn har lämnats vid 8.30 och hämtats vid 17.30, det är många timmar men vi valde att inte gå ner i tid även om den ekonomiska möjligheten fanns. Däremot gick jag ner i tid när de närmade sig 6 år för jag har upplevt att mina barn har större behov av mig då, de ville inte vara på förskola/fritids och nu har den stora inte fritids alls och då är det skönt med några kortare dagar var vecka.
Jag ångrar inte mina val och känner att jag gjorde rätt val sett till mina barns behov!
Gör det som passar er bäst, det finns så många som ska ifrågasätta och komma med kommentarer,  men det kanske inte finns ett rätt och ett fel utan det varierar från familj till familj.