Förskolebarn gav mig fingret

Var liten på 80-talet och vi vevade också upp våra långfingrar. Förstår inte chocken. Du hanterade det väl bra tycker jag. Antingen göra som du eller förklara att så gör man inte.

Jag var liten på 60-talet och då hade inte långfingersyndromet ännu haft premiär.

Du hanterade det bra måste jag säga. Själv hade jag haft lust att iaf knuffa omkull illbattingarna.

Jag är själv uppvuxen i ungefär samma tidsperiod och det fanns inte på kartan att vi höll på så, de riktigt stökiga ungarna började med det i 6-7-årsåldern. Inte heller har jag stött på detta som lärare (även en tid i förskolan), då började de mest utmanande runt 6 år. Vi har så klart olika erfarenheter vilket jag absolut förstår.

Det var inte så att jag blev hujedamig-chockad utan mer chockad att dessa små var så uppmärksamhetssökande. Kändes lite trasigt på något sätt. 

Jag hade bara ignorerat och gått förbi. Hade inte ägnat det en tanke. 

Det var väl vettig hantering. Jag skulle inte lägga nåt i det alls dock. 
Uppmärksamhets"törst" är en personlighetsgrej. Förskolebarn har stenkoll på föräldrarna och många (som är sociala/framåt nog) tar gärna kontakt. Jag har ofta diverse diskussioner med barnens kompisar vid hämtning och lämning. Alltifrån jag har en kanin som heter Olle till att mamma har en ny klänning till "titta vad jag har lärt mig". 

Att barn testar att visa fingret är inte heller så mycket att lägga vikt vid. De har snappat upp att det är en grej och vill nu testa själva. Antingen avdramatisera eller säga att så gör man inte är väl bra sätt att hantera det på. Jag hade nog gjort liknande som du när det varit främmande barn, till mina egna säger jag att det är som att svära vilket de vet att man inte ska göra. 

Hej!
Mitt perspektiv som bonusförälder/privat person så först och främst: så bra respons du gav dem! Säkerligen inte vad det var dem väntade sig heller.
Har även folk i min närhet som lär sin 3 respektive 2 åriga barnbarn (japp!) långfingret och andra saker som jag själv inte förstår, känner väl lite att allt har sin tid.
Samtidigt som bonusförälder till två pojkar på 10 och 11år, dem tar med sig mycket från skolan. Ibland när de blir upprörda så är de ett och annat ord som slinker ur.
Ex. Hade diskussion ang läxor med den äldre och blir kallad h*ra, ber honom att sätta sig i soffan och de kommande 30-40min pratade vi om ordets betydelse mm. Han skämdes, bad om ursäkt, sedan dess inte fått höra honom säga de igen och inte fått höra av andra heller. Han satt sig också och gjorde läxan utan fortsatt diskussion.

Som förskollärare: Hade uppskattat om du då ex.vis berättat om händelsen och vilka pojkar så att jag sedan kunnat prata med respektive förälder, eller liknande. Finns inte möjlighet att ta det direkt så bara ett mail till förskolans ansvariga för en heads up att "detta sker om ni inte visste de". För som sagt, de känns lite väl tidigt att springa runt och veva långfinret hejvilt, enl. min uppfattning, och främst på förskolegården.
Känner lite att "varför skrev man inte ett ex.arbete om detta, hade kunnat bli intressanta diskussioner kring förskollärare" haha.

Ha ha, kanske en skön tanke men knappast till en fördel för mig. Då hade min son fått klara sig själv efter förskolan 

Jag hade inte gett dem en min, än mindre någon kommentar. Bara gått vidare med mitt. Alltså, man måste inte reagera på skitsaker. Du borde veta att det då bara gör saken roligare för dem!

Det förstår jag, hade du ett eget förskolebarn med dig så kan du ju inte göra så.
Mina sk barn är vuxna så det spelar ingen roll vad jag gör, anmäl mig till soc om du vill liksom.
Det är inte olagligt att "råka" putta omkull en dagisunge direkt. 

Om du blir så provocerad av två småungar att du vill knuffa till dem, hur klarar du att röra dig på stan utan att begå riktiga våldshandlingar? På riktigt nyfiken :) 

Barn är störda idag. 

Jag lärde mig fingret redan i den åldern pga flera äldre syskon. Japp, tidigt 80-tal för min del.

Min son lärde sig de fina orden "Fuck you" av ett par lite äldre killar som bodde grannar. Han fattade inte vad de betydde, men märkte ju på reaktioner han fick att det blev kul att säga. Han är 18 år nu, så, ja detta var i mitten av 00-talet. 

Jag tycker att din reaktion var bra, men fattar ärligt inte vad du menar med uppmärksamhetssökande och trasigt. 

Barn har väl alltid varit störda, i den äldre generationens ögon. 

Så små barn fattar ju inte vad det betyder, de har väl sett äldre barn eller äldre syskon göra så, vet att vuxna blir arga och testar, alla barn testar saker och gränser.
Inte något att lägga så stor vikt i tycker jag. Det man kan säga är att det är ett fult tecken att göra, men det kan ju deras föräldrar ta hand om i första hand.

På mitt dagis på 80-talet duggade svordomarna och de fula orden tätt. Fröknarna försökte komma tillrätta med det och hade förberett en särskild samling där alla barnen i ringen skulle säga en svordom som vi då skulle "slänga bort" och aldrig använda igen. Jag satt i slutet av ringen och när turen kom till mig, som vanligen var ett nästan tråkigt lydigt och snällt barn, så deklamerade jag att min mamma minsann hade sagt att det inte fanns några fula ord, bara fula sätt att använda dem på. Det förstörde stämningen lite kan man säga och mamma fick för ovanlighetens skull ovett vid hämtningen.

Inga problem alls.
Tack för frågan. Har du fler?

Hellre att vuxna puttar omkull dagisbarn än att dagisbarn visar långfingret. På dem bara, och var den bästa förebilden för den kommande generationen!

Oj, det är ovanligt att bli provocerad av en treåring! 

Jag hade bara lett och gått vidare. 

Personligen kan jag inte ta småttingar i den åldern på allvar. I princip allt de gör är en spegling av familjelivet och förskolan de går på. De har inga egna tankar i huvudet om sådana saker. 

Jag hade garvat och visat dem långfingret tillbaka och sen gått vidare. Det är tydligt att de inte gör det för att provocera, de vill ju bara vara "coola" som de själva sa. De vill ha kontakt. Inget ont i dem.