Ångrar mig!

På vilket vis hjälper din kommentar TS?

Hej, TS! En kurator eller psykolog kan hjälpa bra till här, liksom en föräldrakurs för BÅDA föräldrarna. Kanske är det så, att din man inte alls förstår hur mycket det påverkar med hans oregelbundna arbetstider som han har? Jag har själv en man som arbetar oregelbundna tider. Det tär fruktansvärt mycket på förhållandet och familjelivet. Vi fick hjälp av kommunens familjerådgivning, så att min man fick större förståelse än vad han haft tidigare.

Du låter nära bristningsgränsen TS. Alla småbarnsföräldrar är tröttta och less ibland, jag har också varit det. Men när man börjar tänka som du, behöver man hjälp. Bra att du har sökt det. 

Vad jag kan se, kokas allt ner till hur ansvarsfördelningen ser ut mellan jobb, hem och barn. Måste din man jobba så mycket? Hur mycket jobbar du? Om ni jobbar heltid båda två och du ändå drar det tyngsta lasset hemma, är det inte så konstigt att du blir trött. Det är här ni måste börja. 

Du behöver återhämtning. Det låter som du har det jättejobbigt. Finns det möjlighet att åka bort någonstans utan familjen? Ett lantställe eller någon vän som har stuga som du kan låna och komma bort från all daglig stress och bara vara och få rå om dig själv? Din man måste också steppa upp och hjälpa dig. 
Vad gäller barnen som bråkar så skulle jag skicka ut de två äldsta barnen att leka när det blir bråkigt, så stora barn ska kunna underhålla sig själva och att vara ute och röra på sig är bra. Kanske ha en barnvakt som kommer och hjälper med barnen också.  

Du låter själv väldigt omogen. 

Tack för alla svar! 

Jag är ny på forumet och det är inte särkilt mobilvänligt så jag svarar alla här.
Både jag och min man jobbar heltid. Men han mer än det då han jobb ser ut så. (En månad jobbade han 40 timmar för mkt, ja, jag vet, men det blir så med hans jobb) I hans yrkesroll skulle han även kunna jobba dagtid. Vi har haft många diskussioner om hans arbete. Men där kör vi alltid fast. Jag förmodar att det är en identitet för honom också.
Jag har sagt att jag lämnar honom så många gången bara för att kunna få de dagar han skulle ha barnen helt ensamma. Jag längtar så mkt efter tystnad och lugn. 

Mitt arbete är mitt andningshål just nu. Det är otroligt nog där jag får min återhämtning. (Och då sitter jag inte bara och rullar tummarna med fötterna på bordet)

Vi delar ändå bra på hushållssysslor men som tex i helgen så jobbar han hela helgen. Och då menar jag hela helgen. Han har dygnspass.
Så där ryker ju liksom någon form av egentid för mig. 

Hör ni, tack! Bara genom att skriva ner det jag tänkte så känner jag mig lite lättare och sedan att få genuint fina svar med tips på hjälp! Tack.
Idag ska jag ta med mig alla barnen till en park här i närheten och hoppas jag kan njuta av helgen och solen. 

 

 

Du behöver sätta dig ner med din man i ett allvarligt men lugnt samtal, barnen ska skickas bort några timmar. Anlita barnvakt i värsta fall, men ni måste prata ut om detta.

Förklara för honom att du känner dig totalt förtvivlad och nära bristningsgränsen. Använd jag-budskap och prata om dina känslor utan att skuldbelägga honom. Berätta vad du behöver: avlastning och återhämtning. Förklara rent faktiskt hur ditt liv ser ut från din synvinkel, där kommer så klart även hans del in med arbetstider, att du jobbar, tar hand om barnen (låter som nästan heltid, när är han med dem helt själv?) och  att du behöver hans avlastning, att du håller på att bli totalt utbränd av allt detta och att det inte är hållbart längre. Fråga honom vad HAN ser för lösningar på detta.

Han kanske inte har några svar just den dagen, sånt här löser man väl inte i en handvändning, men ni kanske kan börja nysta i det och kom överens om en dag om en vecka ungefär när ni pratar om detta igen för att hitta en praktisk lösning.

Förr eller senare kommer du kanske att behöva ta upp skilsmässa, men det är långt till den punkten nu. Innan dess skulle jag föreslå familjesamtal (ring kommunen, de har gratis eller subventionerad samtalshjälp) om han inte förstår eller vill samarbeta på hemmaplan.

fy, drogs till inlägget då kan kan relatera. gör inget förhastat.. det blir bättre även om det ibland känns helt hopplöst.. låt den äldsta sitta med paddan med gott samvete.. kan du bjuda hem någon vän med barn eller dra med de yngsta till någon lekpark och hooka upp med någon vän där? 

låt dem be på fritids/sommardagis så mycket som möjligt så du får chans att vila upp dig..

tills dess att din karl byter jobb.. det är ju ohållbart som det är nu.. 

och låt de yngre barnen reda ut sina bråk själva . var i samma rum med hörlurar och titta på en film eller liknande.. blir det våldsamt så ryck in.. annars chilla!

annars kan ju det mellersta barnet dra ut och leka? ju förre barn hemma desto mindre bråk.

hur som.. här är en som förstår dig till 100%
går/gått igenom samma grej. man vill i stunden bara dö men du tar dig igenom det!

Tack fina du för ditt svar! Skönt att veta att jag inte är ensam! 

Fick en sådan déjà vu-känsla när jag läste din ts.
Har också legat på bristningsgränsen till den grad att jag tänkt som dig att några år på kåken hade varit en befrielse. Få komma bort från ansvaret, oljudet, drama, stress, att slippa vara den som allting alltid hänger på för att det ska gå runt hemma. Tänk att få sova ostörd i tillräckligt många timmar för att bli utvilad, att få höra sina egna tankar och en så trivial sak som att få tid och ro till att läsa en bok.

En smal tröst kanske.. men du är långt ifrån ensam med skammen att ibland önska att man valt en annan väg i livet än familjelivet.

Jag ska inte säga att jag har någon lösning på ditt problem. Men jag lyckades själv i viss mån göra min tillvaro något mer dräglig genom lite olika grepp.
Jag hade någon skev tanke om att jag inte ville belasta andra människor med att ta hand om mina barn.. eftersom det är jag själv som valt att sätta dem till världen så är det mitt ansvar att alltid ta hand om dem.
Jag reviderade den tanken. Visst, man har det yttersta ansvaret för sina barn men det betyder ju inte att man inte kan delegera ansvaret ibland.
Jag slutade vara en så jäkla ordentlig förälder och tänka att på helgerna måste man vara med familjen och hitta på så mycket saker tillsammans.
Så jag började t.ex. skicka barnen att sova över hos mor- och farföräldrar och andra släktingar så ofta det bara gick. Även att skjutsa på träningar och matcher tog jag mor- och farföräldrar till hjälp med.
Över huvud taget började jag att mer aktivt söka och ta hjälp av folk i min omgivning i stället för att försöka lösa allt själv.
Jag sänkte också kraven på mig själv och slutade försöka vara så duktig jämt. Jag började i större grad fundera på vad som var rimligt att begära av mig själv. Är det rimligt att jag ska skjutsa på två olika träningar, handla, rulla 50 köttbullar till middag, tvätta och dammsuga när jag kommer från jobbet. Nej, naturligtvis inte.
Vad är rimligt att begära av mig själv? Måste jag dammsuga just idag? Måste det vara egenrullade köttbullar? Det är okej att ta innersväng och t.ex. köpa färdiga köttbullar för att få ihop tillvaron eller att låta dammtussarna leva ett par dagar till. Man är ingen sämre människa eller förälder för att man tar de genvägar som står till buds.
Jag slutade också nästan helt med sociala medier för jag insåg att det kostade mer energi än det gav. Det tog av min tid och gjorde mig stressad att försöka hålla mig "up-to-date" med vad alla hade för sig. Dessutom insåg jag att jag påverkades av dessa perfekta liv som visas upp på Instagram och lade ribban högre för mig själv vilket skapade onödig stress och press.
Sen blev jag bättre på att ställa krav på barnen. Det är inte för mycket begärt att, hjälpa till lite hemma med att städa undan efter sig själv, att dammsuga sitt eget rum ,att gå med tvätten till tvättkorgen, plocka in sin disk i diskmaskinen eller tömma diskmaskinen när den är klar.
Jag slutade plocka upp och undan efter alla andra. Och om jag ändå blev tvungen att göra det så lade jag alla saker jag plockade i en säck och sa att jag tömmer den en gång i månaden där det är lättast för mig. Dvs. i soporna. Och jag menade det verkligen!

Jag vet inte om något av det här är applicerbart på ditt liv. Men det hjälpte i alla fall mig till viss grad.
Kanske hittar du i alla fall något bland all min text som kan vara till hjälp.