Varför uppfostrar folk inte sina barn till att bli ordentliga och artiga?

Nja ordet "sträng" i den här bemärkelsen kan inte vara lite vad som. Så här skriver SAOL:
1sträng adjektiv ~t ~a 1 barsk, hård; mycket kall: ?en sträng rektor; ?en sträng vinter

Alla barn som har ADHD är INTE sjövilda, isf är de dåligt uppfostrade!
Vår son, är vuxen nu, har ADHD och vi har fostrat honom på samma sätt som dottern (utan diagnos) utan att vara stränga som TS.
Vi har fått mycket beröm för båda våra barn!

Samma sak här. Folk vill ibland inte tro att mina två har ADHD, eftersom de har varit så artiga och trevliga.

Sedan finns det en undergrupp av barn med ADHD som har trotssyndrom också, och det brukar vara de som har mer aggressivt beteende. 

Nej men självklart!

Just denna kille, som har ett hjärta av guld och har varit en god vän med min son sedan förskoleåldern, är dock inte stilla en sekund. Hans föräldrar uppfostrar honom på ett fantastiskt sätt med massor av kärlek, rutiner, humor och gränser och de vet att han behöver minst en aktiv och engagerad vuxen närvarande för att kunna leka på ett positivt och bra sätt med andra barn. Så de ser till att ge honom detta. Han är allt annat än dåligt uppfostrad, men om du skulle se honom skulle du hålla med om att han är sjövild.

Jag tog upp detta för att jag inte kände igen mig i ts beskrivning av ouppfostrade kompisar som inte kan uppföra sig. Barnen i min omgivning är för det allra, allra mesta trevliga och artiga i sig själva, eller så har de då med sig en förälder som hjälper dem att vara det.

Håller med. Har alltid fått beröm av andra föräldrar över att mina ungar ställer undan disk efter sig och tackar för maten, något jag tar för givet.

Sen är de bråkigare i hemmets vrå som sig bör, men borta vet de vad som gäller

Chokladkalendern var bara ett exempel på hur "perfekta" barnen tvingades vara hemma, dela, samsas. Den här familjen var som min andra familj, jag umgicks väldigt mycket med dem och älskade dem, så föräldrarna var definitivt inte elaka eller att barnen var rädda för dem. (Jag slår ihop flera svar som jag tror var riktade till mig här!). Hemma hos dem var det hjälpa till med dukning, låta andra ta först, vara defensiv, tacka för maten, ta bort sin tallrik. Så kom hon hem till oss och som sagt betedde sig som ett djur vid matbordet. Kastade sig över bordet, brydde sig inte alls om hur många som skulle äta utan grabbade lätt åt sig 3 av 5 kotletter när vi var 4 runt bordet, lämnade bordet utan att säga tack eller ta bort sin tallrik. Vi köpte ofta en stor pizza och åt från var sitt håll. Hon lastade över det mesta av pålägget på sina bitar, vred och vände på pizzan så det passade henne.
Och nu beskriver jag enbart mat-situationen....
Min tanke med inlägget var att de flesta menar att ungarna är ouppfostrade. Det kommer automatiskt om de får göra som de vill, om föräldrarna är slappa.
Jag tycker det är intressant med barn som verkligen är uppfostrade, föräldrarna försöker verkligen, men så kommer de bort och de är mer som små apor och grisar än barn! En annan har väl i så fall alltid varit mer noga med att föra sig inför andra än hemma 😊

Fast sådant beteende verkar ju handla om annat än fostran versus icke-fostran - låter mer som någon slags empatistörning.

Jag skulle nog ändå säga att det finns tolkningsutrymme och att ordet används frisk utan att konsultera SAOL, dessutom kan man vara  barsk vid behov utan att det skulle vara någon katastrof.

Men om vi nu leker med tanken att sträng är förfärligt - vilka adjektiv är okej?
Hur förmedlar du skillnad på ordentlig tillrättavisning och småsaker gentemot ett barn?

Jo, det är klart att olika människor kan tycka ord betyder olika saker. Samtidigt har ord ofta rätt tydliga betydelser. Men alltid lättare att förstå varandra om man använder rätt ord för rätt sak. Kommunikation är en rätt svår sak. Så varför göra det svårare?

Börjar man tala barnuppfostran så är min uppfattning att det inte är någon större skillnad på relationer med sitt, sina barn, än med andra relationer. Varför skulle det vara det?
Har barnen inte någon direkt funktionsnedsättning så pratar man sakligt om vad och varför. Bara för att barnet är en ung variant av människa så är det sällan korkat. Klarar man inte det, så löser man det inte genom att vara "sträng" utan att reflektera över varför man själv kan kommunicera begripligt.

Kan mycket väl vara så, men då borde väl störningen visat sig även hemma? Det är ju inget man rår över? Sägs det....