Behöver nån som ruskar om mig, jag känner mig HEMSK.

Jo, undermedvetet har jag nog tänkt att det ska bli en av varje eftersom jag själv bara vet om hur den familjetypen är från min egen uppväxt och mig själv som tjej. Så det här blir ju okänd mark på ett annat vis.

Sen, tyvärr, tror jag att jag färgats av alla som skriver och uttrycker saker som att tjejer ger något annat än killar, att tjejer är mer mjuka, omtänksamma och kramiga, och bryr sig mer om föräldrarna. Det här är ju helt sjukt att jag skulle färgas av då jag dels har ett stort antal män i mitt liv som visat på precis motsatsen med sina föräldrar och som ringer dem ofta och är där för dem, och jag dels har en son som ger mig världens goaste kramar. Men det HAR sipprat in märker jag.

Men oavsett är jag ju enormt glad för barnet i sig, det har jag varit sen ögonblicket jag plussade.

Jag förstår dig. När jag plussade med andra barnet så fanns det inte ens en enda tanke på kön, det var när jag började läsa i forum om att en av varje är det bästa och att flickor minsann är bättre än pojkar, även några i min omgivning som kommenterade "när ska du få en dotter?" och "Jag hoppas för din skull att det är en flicka nu" som fick mig att känna att oj nu måste andra barnet bara bli en flicka! Annars är vår familj inte hel och blablabla..... för jag har ju redan en pojke! MEN jag bröt dessa tankar då jag insåg att det inte är mina tankar, utan samhällets.

Det är läskigt hur man kan bli påverkad. Som du skriver man färgas av andra.. men jag brukar tänka att om känslorna/tankarna inte fanns där innan utan dök upp i samband med att jag läst/hört andra säga dessa saker, ja då är det inte mina känslor eller tankar utan SAMHÄLLETS.

Och nu kan jag bli så arg och triggad när jag ser liknande inlägg för jag vet vad det gjorde i mitt huvud. Jag blir seriöst äcklad av hur samhället är så fixerat i kön och mammor som hellre vill ha flickor, och jag vägrar bli påverkad för det var inte kul att få sådana tankar! 

Ja, det är ju det där att vissa vill hävda att familjen inte är hel innan man har en av varje. Det är  såna saker som fått mina hjärnspöken att leva, just eftersom jag gått igenom att först tänka att jag får leva utan barn (inte norm, udda), sen få ett barn och vara superlycklig för det (och få kommentarer att syskon är livsviktigt) och nu då vara gravid med nästa och folk ändå ska kommentera. Dessutom över något som inte ens går att påverka.

När jag var barnlös (och längtade i hemlighet) hade jag flera bekanta och kollegor och vänner med två söner och jag kände bara att ?den som ändå hade ert liv med en familj och barn?. Så kön har aldrig varit något jag reflekterat över så innan när det kommit till andra som fått barn, innan jag själv började få kommentarer som gravid och märkte hur det liksom sipprat in i medvetandet och tankarna.

Så frustrerande att läsa... att folk inte kan hålla sådana onödiga kommentarer för sig själva:/ 

Hur som så är det egentligen inte ens dina tankar från början och jag tror att de kommer försvinna för dig med!❤ 

Ja, verkligen. De kommentarena blåste upp det för mig, just såna som är lite ?jaha då kommer du missa det här och det här med föräldraskapet då, tråkigt för dig?. 

Jag vill ju att de ska försvinna. Hatar dem!

Det är rätt sjukt hur man kan säga så till någon. Du missar ju ingenting och vadå tråkigt? Så typiskt svenskar... landet lagom.. allt måste vara "balanserat" vilket tydligen är med en av varje?🤨
Och ingen ska sticka ut, alla ska passa in annars är man konstig och missar saker.. Nej usch så tröttsamt, vilket trams!

Ja, det är verkligen konstigt, man kan ju inte avgöra kön själv direkt.

Jag tror att jag också blev väldigt paff på ultraljudet då jag haft en extrem känsla att det var en tjej denna gång, på samma vis som jag hade en känsla av att det var en pojk senast, så jag hade nästan förväntat mig att hon skulle säga flicka bara pga det. Så jag blev nog rätt paff med i känslorna där eftersom jag är van att kunna ha litat nästan blint på magkänslan tidigare i massa olika sammanhang. Det tror jag ställde mig en del också bara mentalt.

Det kommer ju bli underbart med två barn, att få se dem leka och knyta an - jag tror jag bara behöver fina historier från andra familjer med två pojkar hur de haft det - eftersom de som mest kommit med kommentarer varit de med barn av olika kön, hur fantastisk(as)t det är.

Jag har två flickor. Och de kunde inte vara mer olik varandra. Den ena gillar dockor, den andra hatar det. Den ena är utåtriktad och tuff och den andra är introvert och känslig. De bråkar non stop och ljudnivån är hög. Tom grannpojkarna är betydligt lugnare.

Men de är sina egna individer och det har inget med könet att göra. Så kommer det bli med din pojke. Han är inte bara en son till i familjen, han är en helt egen individ och ni kommer älska att han är just den han är. Han kommer gynns familj med sin personlighet, inte sitt kön.

ibland lägger vi så mycket förutfattade åsikter och förväntningar på barn, sällan blir det som man trott. 

barn är rätt könlösa i början. 

Så är det ju absolut, att barn är individer. Jag vet ju allt sånt här, intelektuellt sett, men de här känslorna kom ändå trots att jag inte vill det.

Du behöver inte ruskas om! Känslor måste få finnas, även "fula" känslor som besvikelse över det som inte blev. Klart man kan behöva lite tid att ställa om mentalt, så förlåt dig själv för att du känner så och gör det inte till en större grej än det är.

Lovar, snart börjar du föreställa dig en framtid med två små bröder istället, och se fram emot det. Sen sitter du där med ditt lilla knyte och lär känna honom och kan inte tänka dig någon annan än just honom 

Har själv två pojkar, 4 och 1 nu, och det är urmysigt. Fyraåringen (som var vääldigt skeptisk när lillebror började krypa runt) har bestämt sig för att han nog är rätt bra ändå, busar med honom och berättar för alla vi möter att han och lillebror ska jobba på bilverkstad tillsammans när de blir stora, haha. Han älskar Roy och Rogers mack som ju handlar om två vuxna bröder, och tycks tro att han och brorsan kommer att bli exakt likadana - sitta och fiska ihop och sjunga "Det ska va gött å leva, annars kan det kvitta!" Får mig att tänka på två vuxna bröder i min släkt, rätt olika varandra, en försiktig och reserverad och den andra framåt och utåtriktad, som trots sina olikheter är som ler och långhalm med massvis av gemensamma intressen, umgås hela tiden och hjälper varandra framåt.

Angående folks klumpiga kommentarer tänker jag att man ska försöka tolka sina nära och kära i bästa välmening. Bevisligen finns det många som blir besvikna över kön, så att någon närstående kommentar kring hur man själv/ens partner känner kan nog ofta vara ett sätt att "kolla läget", ifall den blivande föräldern behöver prata. OM man behöver det kan det ju vara skönt att folk inte tiger ihjäl ämnet, liksom - speciellt som det är lite känsligt och kan kännas svårt att ta upp själv.

Alltså dina ord, så fina. Jag skulle ju aldrig kunna tänka mig någon annan just nu än den son jag har, han är ju liksom han, och inte ett kön, utan en person. Och ÄNDÅ kom de här känslorna. Kanske just för att jag själv bara vet hur det är att växa upp med nån av olika kön och hur det var för mig. (Samtidigt som jag när jag tänker på det inte helt ser varför det hade varit så olika att växa upp med nån av samma kön, jag vet bara att jag var och är glad att ha ett syskon.)

Vad fint att höra om de två vuxna bröderna i din släkt - det är ju det jag hoppas för mina barn, att de ska få någon de har som nära i livet på det viset. 

Och kul att höra från nån annan med två pojkar, och att det är bra 

Uppdatering. Son två kom för några månader sen och är en helt magisk liten varelse som både är lik och olik sin storebror. Storebror har varit en stolt sådan.

Visst kan jag ibland fundera hur det hade varit att ha en dotter med, men jag älskar verkligen båda mina söner något helt enormt och skulle ju aldrig nånsin vilja byta nån av dem, de. är ju perfekta. Ser fram emot att se deras relation.

av just precis det skälet kollar vi inte kön innan på något av våra barn. Vid första önskade jag inte det ena eller andra könet. Jätteglad för vår pojke. Med nr två var jag väldigt inställd på att det var en flicka, hade flicknamn bestämt och alla var så ivriga att tala om för mig att det var en flickmage. Ut kom en pojke och jag blev så där ögonblickligt förälskad som man kan bli i ruset efteråt. Efter någon timme frågade sambon min försiktigt om jag var besviken. Jag fattade inte ens vad han menade. Vad jag hade tänkt mig innan hade ju inte ett dugg med känslan för den där som kom ut att göra. Nu väntar jag nr tre och aldrig i livet att jag skulle kolla kön innan. En del tror att vi skaffar sladdis för att få en tjej men så är det inte. Mina båda söner är så olika som två individer kan vara så nu blir det spännande att se om den tredje är lik någon av dem eller något helt annat. 

såg att du fått din pojke nu, grattis så underbart med två bröder!

Ja, jag tror de kan få väldigt mkt av varann. Bara att ha ett syskon kan ju vara fantastiskt.

Detta med alltså. Jag känner sån enorm kärlek för båda mina söner. När jag ser dem blir jag lycklig. Äldste ger ofta spontankramar och det är liksom en sån känsla som inte går att beskriva. Jag älskar dem så otroligt liksom och vill ju vara just DERAS mamma.