Behöver nån som ruskar om mig, jag känner mig HEMSK.

Du behöver inte ruskas om! Känslor måste få finnas, även "fula" känslor som besvikelse över det som inte blev. Klart man kan behöva lite tid att ställa om mentalt, så förlåt dig själv för att du känner så och gör det inte till en större grej än det är.

Lovar, snart börjar du föreställa dig en framtid med två små bröder istället, och se fram emot det. Sen sitter du där med ditt lilla knyte och lär känna honom och kan inte tänka dig någon annan än just honom 

Har själv två pojkar, 4 och 1 nu, och det är urmysigt. Fyraåringen (som var vääldigt skeptisk när lillebror började krypa runt) har bestämt sig för att han nog är rätt bra ändå, busar med honom och berättar för alla vi möter att han och lillebror ska jobba på bilverkstad tillsammans när de blir stora, haha. Han älskar Roy och Rogers mack som ju handlar om två vuxna bröder, och tycks tro att han och brorsan kommer att bli exakt likadana - sitta och fiska ihop och sjunga "Det ska va gött å leva, annars kan det kvitta!" Får mig att tänka på två vuxna bröder i min släkt, rätt olika varandra, en försiktig och reserverad och den andra framåt och utåtriktad, som trots sina olikheter är som ler och långhalm med massvis av gemensamma intressen, umgås hela tiden och hjälper varandra framåt.

Angående folks klumpiga kommentarer tänker jag att man ska försöka tolka sina nära och kära i bästa välmening. Bevisligen finns det många som blir besvikna över kön, så att någon närstående kommentar kring hur man själv/ens partner känner kan nog ofta vara ett sätt att "kolla läget", ifall den blivande föräldern behöver prata. OM man behöver det kan det ju vara skönt att folk inte tiger ihjäl ämnet, liksom - speciellt som det är lite känsligt och kan kännas svårt att ta upp själv.