Om ni träffar någon irl första gången (som ni träffat via internet) och som ni inte tycker är attraktiv irl, om personen då undrar varför ni inte vill träffas längre, säger ni då som det är? Alltså att -jag tycker inte att du är attraktiv- typ, eller ljuger ni att det är något annat? Isf vad?
Om ni träffar någon irl första gången (som ni träffat via internet) och som ni inte tycker är attraktiv irl, om personen då undrar varför ni inte vill träffas längre, säger ni då som det är? Alltså att -jag tycker inte att du är attraktiv- typ, eller ljuger ni att det är något annat? Isf vad?
Men nej klart man inte kan säga så!? Fast man visste väl redan man började träffa personen om man tyckte den var snygg eller inte så det där verkar ju bara konstigt.
Om min kompis skulle säga att jag är ful då skulle jag ta åt mig, men till exempel om någon helt främmande säger att jag är ful så skulle jag inte ta åt mig alls.
Men om du har en vän som säger du är ful så är det ingen vän ändå!
Hmm... Många män har klagat på att jag har för små bröst för deras smak. En av dessa anmärkte på det ofta och gjorde mig irriterad, och tyckte synd om mig att kvinnliga blusar inte satt som de skulle på mig o.s.v., vi blev ofta osams om det här. En annan sa att "om vi blir sambos så behöver jag nog köpa silikonbröst åt dig" (vi blev aldrig sambos), och en tredje har sagt att jag borde stanna med honom, för att jag har långt ifrån såna kvinnliga bröst som andra har på dejtingsidorna. Det är vad jag kommer på just nu 
Ingen av dessa män ville dumpa mig trots att jag har en smått pojkaktig kropp. Det är coolt på ett särskilt sätt, och förstärker min världsbild att män och kvinnor är lika, och enda skillnaden finns... (ni vet var).
Jag vet nu i efterhand att de gubbarna i fråga var inte mycket att ha i vilket fall som helst, så ingen förlust där (trots att omogna jag led ändå förut för länge sen). Jag fick känna på sann attraktion på försök nr. 10 (man nr. 10), de 9 innan honom gav ett torrt och känslolöst s*x. Det var meningslöst! Kvinnor har det jättejobbigt på det sättet, och ett värre öde än att vara själv är att hamna i ett förhållande där mannen känner s*xlust men inte kvinnan själv. Jag rekommenderar av hela mitt hjärta att inte ge olika män chansen, låt dig inte fångas av någon medelmåtta, utan man vill bara ha det Bästa, för att man är kvinna och en stolt gensållare, och inte en genspridare. Även om det aldrig skulle bli av. Bättre att leva själv om den bästa inte ville ha dig. Kvinnan får inte ut något av sant värde från mannen om inte han är den smartaste, snyggaste, mest empatiska, med tjockt hår, manligt ansikte, m.m.
Jag har för övrigt blivit dumpad av vissa andra p.g.a. för dålig ekonomi, för att jag blivit långvarigt sjuk, och en annan gång för att de inte var attraherade av personligheten.
Är man mentalt inkontinent och socialt obegåvad kan man såklart häva ur sig sina personliga preferenser som om de vore fakta.
Jag känner av mental inkontinens och vill dela med mig av mina tankar kring social begåvning. Social begåvning är en fin egenskap som nästan ingen besitter. Ett tecken på att man besitter den är att många tycker om en och vill vara med en, litar på en.
Säger eller skriver tack, men nej tack. Att det inte kändes som vi klickade.
Oftast har motparten känt detsamma och inget konstigt.
Vettiga normalfuntade människor känner sådant efter 1-2 dejter.
Behöver inte dra upp vad det beror på tycker jag så länge personen i fråga inte varit rejält oförskämd och själv inte fattat det, men man behöver inte upplysa om det heller utan nej tack räcker.
Det verkar som om det normala är att inte "hjälpa" människor att förstå sina brister. Social kompetens är kanske att med lätthet och i stunden kompensera för andras brister utan att påpeka dem? En kunskapssfär som kvinnor ofta exponeras för och lär sig att navigera i under uppväxten för att sedan ägna tid och kraft åt att brottas med när beteenden ur denna kunskapsfär ska aktiveras och när den ska stängas av.