Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Nej,jag har absolut inte svårt att förstå. Tvärtom faktiskt.
Jag förstår verkligen att det är jobbigt för dig.
När jag blev gravid med mitt första barn så kände jag mig väldigt osäker och övervägde t om abort.
Men jag valde att behålla och har aldrig ångrat det.
Det jag har lite svårt att förstå är att du ju faktiskt har fått flera svar från män här i tråden som blivit ofrivilliga pappor.
Men du verkar inte tycka att de är tillräckliga,
Därav att jag undrar varför. Om det inte är svar du vill ha.

Hej hej,
Min man har ett "misstagsbarn", efter ett kort förhållande där mamman ljög för honom, vilket resulterade i en graviditet. Som hon längtade efter men som han verkligen inte ville. Han kände sig lurad och förd bakom ljuset och var inte glad.

Det blev ett högt pris då han fick väldigt mycket skit för detta, nyss separerad från ett riktigt dåligt förhållande med ett stormigt uppbrott var det ju precis vad som INTE behövdes, och han har fått relationen till sina två barn rätt sargad på grund av detta då deras mamma använt detta som ett slagträ.
Morsan till misstagsbarnet ville inte ha med honom att göra sen, hon ville tydligen bara ha en spermadonator, typ. Så jävla dåligt, förutom att sätta ett eget barn till världen som inte är önskad av sin egen pappa så har hon förstört väldigt mycket för min man, och hans barn.

Well, det är ett antal år sen nu, och vi lever i en ny familj. På mitt initiativ har kontakt tagits med barnet, och de ses nu ett par timmar varannan helg, och det började när barnet var 4 år. Min man försöker knyta an, men det är svårt och motigt. Han har aldrig velat ha detta barn, han känner ingenting för honom, men vi gör så gott vi kan. Jag stöttar och peppar. Det räcker att barnet vet vem hans pappa är, och att han är bekräftad som hans son. Han är med på ett hörn, men jag tror helt ärligt att det kommer bli mer i framtiden. Det är inte ovälkommet, men jag kommer heller inte att forcera fram nåt mer om min man inte vill. 
Om barnets mamma vill ha en engagerad pappa som är en del av deras vardag så får hon hitta nån som tar den platsen för hennes son och henne. Det är HENNES problem att hon valde att sätta ett barn till världen med en pappa som inte ville ha barn med henne, hon visste det hela tiden och ingen tvingade henne. Den som blev tvingad var min man.

Man kan inte tvinga fram några känslor. Och till dig TS, vill jag säga att livet blir inte alltid som man tänkt sig. Men det är långt och väldigt mcyket kan och kommer att hända. Ta det i små steg, och det är inte alls bråttom. Om du börjar umgås med ditt barn när han eller hon är 3-4 år så kommer barnet ändå inte att ha några varaktiga minnen av att du inte var där. Så det är verkligen inte kört för att du inte känner att du förmår vara superfarsa från början.
Vem vet, hon kanske träffar nån som vill adoptera barnet sen, då slipper du ansvar för ett barn du aldrig ville vara förälder till. Eller så växer du med detta och allt blir bara ändå. 
Stor kram vill jag säga till dig, oavsett. Din situation är inte lätt, men den är inte statisk heller. Det kommer att bli bra, hur det än blir, och du måste inte alls göra något alls just nu <3

Är det inte trådkapning då att den där kvinna berättar om sina känslor och önskemål i situationen? Det var ju inte vad du efterfrågade heller.

Vilken typ av inlägg känner du att de hjälper dig? De som svarar att de övergav sina barn eller de som valt att vara pappor till sina barn?

Äh, du fattar inte. Som det är nu är det bara kvinnor som kan besluta om abort, och det är väl högst rimligt iof. Men det borde finnas nån form av juridisk abort för män som inte vill ha ett föräldraskap. Sen är det såklart synd om barnen som växer upp med en frånvarande farsa men om farsan fått vara med och bestämma så hade det ju inte ens varit så. Det är mammans ansvar. Hon kan bestämma. Vill hon ha en närvarande farsa så får hon se till att bli befruktad av en man som vill ha barn med henne, inte med en som inte vill. Eller få förklara för sitt eget barn att man valde att skaffa barn med en pappa som inte ville ha honom henne. 

Och som kvinna behöver det inte ens handla om en abort, är man osäker tar man ett akut-p-piller. Det finns såååå många alternativ i modern tid till att sätta oönskade barn till världen. Lagen är liksom skriven innan det fanns varken säkra preventivmedel eller aborter. Det finns många män som far illa i dessa sammanhang, och även barn. Tragiskt.  Vem vill bli tvingad till att bli förälder? Om du blev tvingad att skaffa barn med en man du inte vill? Men det behöver du inte, för du kan som kvinna avbryta. Det kan inte en man.

Jag har inte sagt att han inte får ägna sig åt sitt barn, ungen är välkommen att vara med oss. Jag är bara inte sugen på att han startar en familj vid sidan av, och varför skulle han det? Hon får väl skaffa en egen familj, med en man som vill, den här gången. Vårt familjeliv sker hos oss, och barnet får gärna vara en del av det. 

 

Det är nog betydligt fler kvinnor än män här på FL.se, och andelen pappor som blivit det mot sin vilja är ju en väldigt liten del av alla pappor i landet. Sen tror jag dessutom också att de ofrivilliga pappor som valde att skita i mamman och barnet förmodligen inte hänger på en sajt om familjefrågor. Så chansen att stöta på någon här är nog inte så stor. 

Och TS vill inte heller att juridisk abort ska diskuteras i tråden och akut p-piller och sådant är ju redan försent, TS vill av den anledningen inte veta av diskussioner om p-medel heller om jag förstått rätt. 

Du har fått massa svar på män som blivit ofrivilliga pappor. 

Som sagt du har fått råd, samt vilka vägar du kan välja att gå.

Du har ingen annan att skylla på än dig själv, du hoppa medvetet i säng med bruttan, valde o köra i skarpt läge.
Genom skolan har du fått lära dig riskerna samt fått vetskapen/kunskap hur man gör barn, du har alltså fått utbildning i sexualundervisning. då den blev obligatorisk redan 1955.

Genom detta har helheten rätt, du får skylla dig själv. vilket även lagen berättar klart o tydligt.

Första du måste göra är att sluta tycka synd om dig själv, detta är enbart en ego tripp du utvecklat internt hos dig själv, vad det beror på med tanke att du har fått utbildning via den obligatoriska sexualundervisningen, mest troligt handlar det om IQ och empati störningar hos dig.

Detta är kanske första delarna du ska söka hjälp inom, reda ut ditt ansvar i allt, få stöd och hjälp där du förstår vad hur dessa konsekvenser med barn uppstod. När du förstår att det handlar om även dig, och ditt egna handlande, kan du ta dig vidare till nästa steg. Där du förstår att okey det är mitt fel att det blev barn, man står alltså för sina egna handlingar.

Börja där.