Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Hur svårt kan det vara att i alla fall försöka sätta sig in i situationen för denna 20-åring som får ett totalt livsomvälvande besked?

Jag kan inte fatta att så många har så svårt att läsa trådstarten, förstå vilken situation TS är i och vilken typ av stöd han behöver just nu.

Han har ropat gång efter gång efter män/pappor som genomgått det han gjort, han vill ha stöd känslomässigt och höra storys från män som genomgått det som ligger framför honom.

är det så konstigt?
Han är inte intresserad av varken moraliserande, tips om preventivmedel. Han är troligen inte heller mottaglig för problemlösning och smarta idéer i det chocktillstånd han befinner sig i.

Han vill prata med likasinnade som varit i samma situation,
inte en massa allvetande människor med lösningar på allt..

Ska han dessutom behöva tryckas till och ha dåligt samvete för att han inte orkar lyssna och ta emot en massa som han inte bett om!?
Självklart blir det frustrerande.

TS: navigera förbi alla inlägg som lägger mer börda på dina axlar, fortsätt skrolla förbi och ignorera. Utan dåligt samvete.

Haha, det har gått på nyheterna och varit ut i tidningarna.
Precis som att det är krig i Ukraina, jag behöver ingen källa för att förstå att det är krig där, det har jag själv sett i tv och läst, men det kallas allmänbildning att följa vad som händer runtomkring en. kommer även förstå det efter 10 år, även fast kriget slutade för länge sedan.
Men visst läser man inte tidningar o ser nyheter kan det komma som en chock.

Sedan att inte ett nyhets uppslag inte tar upp ex folkmord menas inte att inte andra nyheter tagit upp det eller att det inte existerar.
Likt som vårdnadstvister hamna på nyheterna o tidningarna, där tar inte heller alla upp exakt allt i varje nyhet, man måste läsa flera för att nå en allmänbildning.

Men denna diskussion vill TS vi lägger ner på tråden, av förståeliga skäl.

varför förstör ni TS tråd med er privata diskussion?
kan ni inte ta den i en egen chatt eller en annan tråd?

Det är rejält respektlöst att gå in och kapa en tråd på det sättet. TS ropar desperat på hjälp och ni går in och spammar hans tråd. Varför? Snälla lämna

Han har fått massor av svar dels från unga pappor men också kring hur och var han kan söka hjälp själv. Och TS har ju också ställt nya frågor, så då får man ju självklart svara på dem med. Han frågade ju t.ex. om det ens är värt ett försök och att mammor vanligtvis gör vad dom vill. Och det är väl inte så konstigt om pappan checkar ut och inte tar initiativ? Är han rädd för att ändå bara bli överkörd fungerar det ju inte att ignorera mamman och undvika kontakt.

Han har ju också sagt att det känns jobbigt för att de inte ens känner varandra. Ja, men då måste han ju kanske prata med henne och försöka lära känna henne? Och jag tror helt ärligt att de har en fördel jämfört med andra som inte är ett par under graviditeten/vid födseln. De har ju inget bagage. De kan helt enkelt fokusera på att vara ett team när det gäller bebisen och inget mer.

Han är ju ändå 20. Han är gott och väl vuxen och då måste man ju börja ta ansvar för hans känslor och jobba igenom sånt som känns jobbigt och svårt. Jag tror inte att det skulle faktiskt hjälpa TS att bara stryka honom medhårs och dalta med honom just nu.

Jag tror också att det hjälper att tänka på andra och inte bara sig sig själv just nu. Mamman har det ju såklart ännu jobbigare än TS och det är viktigt att poängtera sånt. Hela situationen här är ju rätt tidskänslig. Att bara skicka iväg ett sms och säga nåt i stil med att han behöver landa i sina egna känslor först, men att han kan prata om nån månad närmare födsel skulle ju visa att han tar ansvar. Att bara ghosta för att ett sms känns för jobbigt kommer ju kunna skada deras framtida samarbete. Jag fattar att det är skitjobbigt för honom med, men han ÄR vuxen och är barnet hans kommer han ju bli en pappa snart. Han måste växa upp och ta ansvar.

Och varför duger inte de svaren?
Tror du att du ska få annorlunda svar någon annanstans?
Vad är det egentligen för svar du vill ha?
Att det är ok att bara gömma sig och strunta i allt?

Jag tror du missade mitt första inlägg (nån dag sen) där jag berättar om en kompis som har en liknande erfarenhet, fast det var längre tillbaka i tiden.

Hoppas det kan ge lite stöd/vägledning

Hej TS

Imponerad av ditt tålamod med alla OT-diskussioner som kommer upp.
Försök ignorera dessa, det finns gott om idioter här som inte begriper idén med den här typen av frågor. Dvs. att det handlar om det du faktiskt frågar om, inget annat.

Jag har ingen egen erfarenhet men har en god vän som gick igenom detta för ganska många år sedan. Han var då i din ålder, efter ett ONS fick han reda på att hon var gravid och att han skulle bli pappa.
Detaljerna just då vet jag inget om men han har gjort vad han kunnat för att ha kontakt med sin son genom åren. Träffats på lov, kortare eller längre, sett till att det finns en kontakt och relation.
Mamman har han väl kunnat samarbeta med men de har aldrig haft nån relation eller intresse av det.

I vuxen ålder, när jag lärde känna min kompis, har relationen med sonen blivit riktigt fin och varit givande för båda.

Du behöver inte hitta alla lösningar nu, inte heller tänka att livet är slut. Det är inte alls säkert eller rimligt att du ska vara pappa varannan vecka. Däremot behöver du inte heller utesluta något nu. Ta det lite lugnt (lättare sagt än gjort), tala öppet med tjejen precis om dina känslor, tex. att du är väldigt osäker, rädd och inte har en aning om föräldraskapet. Att du är orolig för att inte känna något för ditt barn och att ditt liv ska upphöra.
Så kan du välja att samtidigt säga; jag är beredd att försöka, ge det en chans att efter förmåga stötta med det jag kan, men kan inte lova hur det blir just nu.

Sen får du ta en månad i taget, ett år i taget. Troligen blir det inte aktuellt med någon vårdnad för din del, det är nog inte bra för barnet, men ett visst umgänge?
Träffas nån gång, tillsammans med mamman den första tiden och nåt år framåt.. Senare kanske det känns rätt och naturligt att vara med barnet lite längre stunder, nån dag, en helg... 
Simma lugnt, allt händer inte på en gång utan det blir små steg, små förändringar och du hinner lära dig, mogna och känna att det blir naturligt.
Bara att du ställer frågan nu och oroar dig visar att du tar situationen på allvar.
Det kommer ordna sig ska du se.

Lycka till!

Jag vet att det inte är mina svar du söker, men jag är mer än dubbelt så gammal som du och har därmed gott om erfarenheter av andra typer av kriser och motgångar. Jag har mött folk vars pappor har övergett dem. Jag har mött ensamstående mammor som försöker förklara för sina barn varför pappa inte tycker om dem. Jag har mött mäniskor i chock och kris. Du är långt ifrån ensam om att stå inför något skrämmande. Det är vi många som gjort före dig, även om situationen inte har varit exakt densamma.

Det skrämmande som händer, det kommer att hända oavsett om man blundar eller inte. Och min erfarenhet är att det dåliga blir betydligt bättre om man själv är aktiv och fåt koll på situationen. Just nu har du ingen kontroll. Det är skitjobbigt. Men du kan få mer koll på situationen om du kontaktar mamman och tar tag i problemet. 

Hej hej,
Min man har ett "misstagsbarn", efter ett kort förhållande där mamman ljög för honom, vilket resulterade i en graviditet. Som hon längtade efter men som han verkligen inte ville. Han kände sig lurad och förd bakom ljuset och var inte glad.

Det blev ett högt pris då han fick väldigt mycket skit för detta, nyss separerad från ett riktigt dåligt förhållande med ett stormigt uppbrott var det ju precis vad som INTE behövdes, och han har fått relationen till sina två barn rätt sargad på grund av detta då deras mamma använt detta som ett slagträ.
Morsan till misstagsbarnet ville inte ha med honom att göra sen, hon ville tydligen bara ha en spermadonator, typ. Så jävla dåligt, förutom att sätta ett eget barn till världen som inte är önskad av sin egen pappa så har hon förstört väldigt mycket för min man, och hans barn.

Well, det är ett antal år sen nu, och vi lever i en ny familj. På mitt initiativ har kontakt tagits med barnet, och de ses nu ett par timmar varannan helg, och det började när barnet var 4 år. Min man försöker knyta an, men det är svårt och motigt. Han har aldrig velat ha detta barn, han känner ingenting för honom, men vi gör så gott vi kan. Jag stöttar och peppar. Det räcker att barnet vet vem hans pappa är, och att han är bekräftad som hans son. Han är med på ett hörn, men jag tror helt ärligt att det kommer bli mer i framtiden. Det är inte ovälkommet, men jag kommer heller inte att forcera fram nåt mer om min man inte vill. 
Om barnets mamma vill ha en engagerad pappa som är en del av deras vardag så får hon hitta nån som tar den platsen för hennes son och henne. Det är HENNES problem att hon valde att sätta ett barn till världen med en pappa som inte ville ha barn med henne, hon visste det hela tiden och ingen tvingade henne. Den som blev tvingad var min man.

Man kan inte tvinga fram några känslor. Och till dig TS, vill jag säga att livet blir inte alltid som man tänkt sig. Men det är långt och väldigt mcyket kan och kommer att hända. Ta det i små steg, och det är inte alls bråttom. Om du börjar umgås med ditt barn när han eller hon är 3-4 år så kommer barnet ändå inte att ha några varaktiga minnen av att du inte var där. Så det är verkligen inte kört för att du inte känner att du förmår vara superfarsa från början.
Vem vet, hon kanske träffar nån som vill adoptera barnet sen, då slipper du ansvar för ett barn du aldrig ville vara förälder till. Eller så växer du med detta och allt blir bara ändå. 
Stor kram vill jag säga till dig, oavsett. Din situation är inte lätt, men den är inte statisk heller. Det kommer att bli bra, hur det än blir, och du måste inte alls göra något alls just nu <3