Jag blev pappa emot min vilja när jag var 18 år. Tjejen var 23. Vi var inte ett par. Det var en mycket tillfällig KK-förbindelse. Graviditeten var alltså inte planerad. Iallafall inte från min sida.
Bland det första hon sade till mig när hon berättade om graviditeten var att hon hade aldrig gjort någon abort och tänkte aldrig någonsin göra någon heller? Ett löfte hon höll
Jag reagerade inte helt olikt dig. Vi försökte reda ut situationen men det körde ihop sig totalt. Jag var i arg och i chock över att bli ofrivillig pappa med en tjej jag inte kände. Och hon var arg på mig för att jag inte ville behålla och betedde mig inte särskilt bra mot henne men det var jag alldeles för arg och panikslagen för att fatta då.
Vi talade inte med varandra under nästan hela graviditeten. Tack och lov hade jag dock stöttande föräldrar som lyssnade, lät mig prata av mig, och såg till att jag fick psykologhjälp för att inte krascha totalt.
Håller helt med om att det talas alldeles för sällan om mäns mående under graviditeter. Och det gäller både planerade och oplanerade graviditeter. Män förväntas alltid vara den psykiskt starka, den lyssnande, den stöttande, den omhändertagande, alldeles oavsett hur situationen i övrigt ser ut?.. Problemet är ju bara att verkligheten är inte så svart eller vit?
Jag fick lämna faderskapstest då jag vägrade erkänna faderskapet och det visade naturligtvis att jag var tjejens biologiska pappa.
Några månader efter födseln bröt jag sönder och samman fullständigt av den psykiska stressen hela situationen innebar för mig. Och nej - jag förringar absolut inte mammans mående av att säga så? Men precis som man är 2 människor om att göra barnet så finns även 2 människors känslor inblandade? Känslor som inte alltid är rationella och inte alltid går att förena.
Jag tog på eget initiativ kontakt med tjejen jag fått barn med och tack och lov slängde hon inte luren i örat på mig och vände mig inte ryggen? Hon hade snarare ett långt mycket större tålamod med mig än vad jag hade gjort mig förtjänt av? Vi bestämde oss för att ses, och på den vägen är det. Jag insåg att jag inte var arg längre och hon var också mycket lugnare och mer harmonisk än förut..
Jag började träffa barnet gradvis mer och mer. Jag har aldrig haft vårdnaden om henne men jag blev till slut blev jag mycket mer involverad ändå än vad jag trodde att jag skulle bli.
Idag är hon 18 år och bor i egen lägenhet med sin pojkvän.
Sedan dess har hunnit gifta mig (med en annan tjej), fått 3 barn med henne, skilja mig, haft flera tillfälliga partners sedan dess, och väntar just nu barn med min nya flickvän.
Hade någon sagt åt mig när jag var 20 att jag skulle bli 5-barnsfar vid 37 så hade jag gapskrattat och sagt aldrig i livet? Men såhär blev mitt liv. Och jag ångrar inget även om det varit väldigt stormigt emellanåt
Jag säger inte att det måste bli såhär för dig. Din framtid äger du och bara du? Man måste inte vara involverad om det verkligen förstör mer än vad det ger. Barn behöver lugn, ro och harmoni mer än något annat, och kan inte de biologiska banden ge det så är det bättre att inte ha kontakt?
Men man ska också veta att de känslor man känner när man får vetskap om graviditeten, under graviditeten, och kanske även direkt efter graviditeten, inte behöver vara bestående känslor? Ibland ändras dom inte men det är inte alls så ovanligt att dom faktiskt gör det så jag håller med dom som skriver att man ska inte slå igen alla dörrarna och inte klippa alla banden? För det kan ändra sig? Du vore varken det första eller det sista exemplet, om det skulle hända.
Lycka till. Det här klarar du oavsett hur det blir // Richard
