Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Av det du skriver hör så är det bäst att du öht inte finns i barnets liv, då du är för omogen och oansvarig för att hns kunna fungera som en halvbra pappa. 

Ditt primära ansvar just nu är inte att älska barnet, det är att upprätta en kontakt med mamman, så att ni tillsammans kan skapa bra förutsättningar för barnet att kunna ha kontakt med båda sina föräldrar. 

Du behöver inte älska ditt barn, men barnet behöver dig. 

Mamman sitter kanske just nu på toagolvet och kräks. Kanske fixar hon inte att gå till jobbet idag. Att du då gnölar och tycker synd om dig själv är faktiskt lite skrattretande. Hon går igenom exakt samma sak som du PLUS all eventuell skit det kan innebära att vara gravid. Har du ens frågat hur hon mår? 

Du är inte ensam i det här. Du har mamman, även om ni ännu inte känner varandra. 

Ingen kan tvinga dig att älska ditt barn. Ingen kan ens tvinga dig att träffa ditt barn. Men du är väl en människa och inte en liten lort? Jag har full förståelse för att det är svårt och att du är rädd. Men det är inte en orsak att inte göra det som är rätt mot barnet. 

Sms:a mamman. Säg hej. Fråga hur hon mår. Ring sedan mvc och säg att du är blivande ofrivillig far som behöver samtalsstöd. Om de är sega, be mamman boka en tid åt er tillsammans. 

Och för att klara detta, be dina föräldrar om hjälp. Föräldrar vill hjälpa sina barn. :)

Ts (#384), du tror alltså att alla som blir pappor i ett förhållande, där man är kär i sin partner och vise verse alltid älskar sitt barn från första stund?!

Du vet att det finns de som blivit ofrivilliga pappor även om de är i en relation med mamman... 

Till er som blivit unga pappor ofrivilligt mot er vilja och inte alls ville ha med varken mamman eller ungen att göra. Hur gick det sen för er? Fortsatte ni att inte ha nån kontakt alls. Och ungen klarade sig fint utan er. Eller ändrade ni er sen efter ett tag när ungen blivit äldre och började fråga vem som är farsa? Haft ett engångsligg som inte var något seriöst som tyvärr snart resulterar i ett barn. Jag är jävligt kluven vill helst skita totalt i tjejen och barnet bara glömma att jag ska bli farsa. Det här var  fan inte vad jag ville. Men min familj och alla tjatar om att jag ska ta mitt ansvar o träffa barnet regelbundet. Ska jag bara låtsas att gilla den här ungen för syns skull för att alla tycker jag borde göra det? För alla påstår att jag kommer ångra mig som fan om 10 år. Eller att alla andra tjejer man kommer träffa kan tycka det är himla neg att jag är farsa som inte brytt mig. 

Nu börjar detta bli lite väl tjatigt..
TS tar inte till sig av nåt utan verkar helt hakat upp sig på att han inte kan älska barnet för att mamman och han inte har en relation. 

SÅ många barn som bara behövt en förälder där, som skydd... speciellt då den andra visat helt olämplig.
DET borde du tänka på mest, då det är DITT barn. Hur ska dess framtid bli?
Dvs det är DITT barn som kan fara illa bara för att du fastnat...