Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Till er som blivit unga pappor ofrivilligt mot er vilja och inte alls ville ha med varken mamman eller ungen att göra. Hur gick det sen för er? Fortsatte ni att inte ha nån kontakt alls. Och ungen klarade sig fint utan er. Eller ändrade ni er sen efter ett tag när ungen blivit äldre och började fråga vem som är farsa? Haft ett engångsligg som inte var något seriöst som tyvärr snart resulterar i ett barn. Jag är jävligt kluven vill helst skita totalt i tjejen och barnet bara glömma att jag ska bli farsa. Det här var  fan inte vad jag ville. Men min familj och alla tjatar om att jag ska ta mitt ansvar o träffa barnet regelbundet. Ska jag bara låtsas att gilla den här ungen för syns skull för att alla tycker jag borde göra det? För alla påstår att jag kommer ångra mig som fan om 10 år. Eller att alla andra tjejer man kommer träffa kan tycka det är himla neg att jag är farsa som inte brytt mig. 

Ok så är det tjejer här i tråden som skriver att jag ska ta mitt ansvar å bli farsa på deltid? Medan killar som varit i liknande sits som tycker att jag lika gärna kan skita i ungen totalt för det ändå är morsan som kommer styra allt? Jag har ingen jäkla aning om ett barn blir fucked up på nåt sätt över att växa upp utan någon kontakt med sin farsa. Själv är jag uppvuxen med både morsan å farsan och vi har väl en bra relation å så förutom att de tjatar en jäkla massa på en möjligen.