Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Nä hon ville ju inte heller få nå barn men ändrade sig sen

OK, ja ändra sig kan man ju göra. Det beror ju på hur viktigt det är för henne att inte få barn, och tydligen så var det inte tillräckligt viktigt så att hon är beredd att genomgå en abort i det läget.

På den här sidan är det mest kvinnor, jag är en av dem, så du kommer troligen få mest svar av kvinnor. 

Jag är närstående till en man som blev pappa mot sin vilja. Han gjorde vad han kunde för att skydda sig, hans misstag var att ligga med kvinnan onykter. Hon Drog av kondomen under sexet eftersom hon ville bli ihop med honom och hade fått för sig att ett barn skulle få honom kär. Idiotiskt, men många kvinnor tänker nog så eftersom de själva är barnkära. 

Den här mannen har dock aldrig velat bli pappa, troligen pga hans egen rätt traumatiska situation mes in egen pappa, och samma dag han fick, gjorde han en vasektomi. Då fanns dock redan det här barnet.

Han gjorde ett försök att leva tillsammans med mamman och barnet, flyttade till mammans stad, bytte jobb osv. Efter ett halvår hade han så svår ångest att han inte stod ut längre utan lämnade. Delvis pga att han 'tvingades' vara pappa till ett barn han aldrig ville ha, dessutom tillsammans med en kvinna han inte ville leva med och delvis pga kvinnans sätt. 

Hon var på honom non stop om hur han borde vara och hur han skulle bete sig, att den minsann borde gifta sig för nu var de ju föräldrar ihop osv.

Efter att han lämnat kvinnan så försökte han ha umgänge med barnet, för barnets skull. Han var där i stort sett varannan dag och hade också barnet själv stundtals men inga övernattningar pga barnets ringa ålder. 

Det stöp i slutändan, det tog ca ett halvår, pga mammans beteende med ständigt skuldbeläggande av honom för hans bristande pappaförmåga och för att han lämnat dem. Han flyttade tillbaka till sin ort för att komma undan mamman. 

Han har idag svår ångest för att han inte klarade av att vara pappa till barnet, ångest över att han inte har 'rätt' känslor för barnet mm. Han är tudelad, han känner 'en slags kärlek' till barnet (hans ord) men han vill inte ha hen. 

Inte nog med att mamman hade krav på honom som han inte kunde uppfylla eftersom han aldrig älskade henne utan han har även brottats med omgivningens fördömanden för att han inte omedelbart älskat barnet och 'växt upp'. 

Under åren (barnet är nu tonåring) har han alltid funnits när barnet har velat prata, ringt varje födelsedag och jul och de har idag ett slags umgänge där de pratar i tfn, skypear och ses ibland. 

Mitt råd till dig är att avvakta med några löften. 

Finns där för mamman så mycket som du orkar, prata med någon du har förtroende för om dina känslor. 

Var med på förlossningen om du får, träffa ditt barn, se vad som händer. Kanske får du en omedelbar kärlek till ditt barn, kanske behöver det växa fram.    

Oavsett, så håll inte på att hatta. Om du har umgänge med barnet så avboka inte för att någon kompis har fest just den dagen du har umgänge. Så klart kan saker och ting hända så att man behöver omboka, men det bör vara undantagsfall. En vanlig fest som hastigt uppkommer är inte 'giltligt'. En kompis som fyller jämnt och du vet om det i förväg, helt ok att fråga om det går att byta dag/helg. 

När du har umgänge, var närvarande! Visst kan du spela datorspel en stund då och då osv, men har du umgänge får barnets behov styra helt enkelt. Gå till lekparken, besök farmor och farfar, träffa någon kompis som har barn, gå på en barnvänlig aktivitet. 

 

MEN kom också ihåg att barn ofta kan följa med på dina intressen också (så klart beroende på vad de är) men det fär inte vara bara vad du har lust med som styr. 

 

Det är barnet som har umgängsrätt med sin pappa, inte pappan som har umgängesrätt med barnet även om många inom myndigheterna helt glömmer bort det. 

Kan berätta om en familj jag känner. Vet så klart inte allt om hur de kännt, men kan berätta hur de gjorde. 

Föräldrarna var som du i ålder ungefär när hon blev gravid. Han tänkte först vara en närvarande förälder (trots att de inte var ett par) men efter ett par, tre månader hände något och han stack och ville inte träffa varken barn eller mamma mer. 

Sen gick det tre år och han träffade en ny tjej som han ville bilda familj med. När deras barn föddes blev han väl varse hur viktig barn/förälder-relationen är och tog upp kontakten med sin förstfödda igen. De hade fortsatt kontakt och halvsyskonen har umgåtts mycket och ser varandra som familj.  

Mitt råd baserat på deras berättelse är att hoppa över den där perioden utan kontakt och kämpa på för en fungerande relation redan från början. Då slipper ni onödig gråt och elände. Du kanske inte känner en massa kärlek från början. (Det gjorde inte min man till våra barn heller i början.) Men fortsätt ändå att träffas. Det gynnar din relation både till barnet och till mamman. Och din relation till mamman är värd att vårda. Ni kommer förmodligen ha med varandra att göra, mer eller mindre, resten av livet, så det är lika bra att lägga grund för att det ska bli så bra som möjligt. Barnet är beroende av att ni kan samarbeta och komma överens. Och det är ju trevligast för er vuxna också om ni kan få det att flyta på utan massa bråk. 

Skillnaden är att hon har valet att avbryta, det har inte mannen.

Återigen, juridisk abort vore en bra sak.

Det är ju bara om det är OK för föräldern. Vill inte föräldern träffa sitt barn så har barnet faktiskt ingen rätt alls till det.

För barnet är det inte alls bra. Och ska samhället betala för barnets uppehälle i stället tycker du? Det kan ju röra sig om en mamma som inte kan försörja dem. Nej då är det faktiskt i första hand de som skaffat barnet som ska betala. Jag tror inte att de flesta människor har någon lust att försörja andras barn, enbart för att någon inte vill men faktiskt kan.

Anonym (Juridisk abort): Nej, hon hade heller inget val eftersom upptäckte det försent. 

Barnet har fortfarande rätten, men föräldern har rätt att neka. Så det blir dubbelt där. Men viktigt är att inte föräldrar tror att de har rätten till umgänge med sitt barn oavsett vad. 

En förälder som kommer och går som hen vill utan rim och reson hävdar inte sällan att de minsann har rätten på sin sida och att den andra föräldern kan dömas för förhindrande om de inte godtar att föräldern lallar runt som en annan egoidiot. Därför är det viktigt att poängtera att så är inte fallet.