Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

På den här sidan är det mest kvinnor, jag är en av dem, så du kommer troligen få mest svar av kvinnor. 

Jag är närstående till en man som blev pappa mot sin vilja. Han gjorde vad han kunde för att skydda sig, hans misstag var att ligga med kvinnan onykter. Hon Drog av kondomen under sexet eftersom hon ville bli ihop med honom och hade fått för sig att ett barn skulle få honom kär. Idiotiskt, men många kvinnor tänker nog så eftersom de själva är barnkära. 

Den här mannen har dock aldrig velat bli pappa, troligen pga hans egen rätt traumatiska situation mes in egen pappa, och samma dag han fick, gjorde han en vasektomi. Då fanns dock redan det här barnet.

Han gjorde ett försök att leva tillsammans med mamman och barnet, flyttade till mammans stad, bytte jobb osv. Efter ett halvår hade han så svår ångest att han inte stod ut längre utan lämnade. Delvis pga att han 'tvingades' vara pappa till ett barn han aldrig ville ha, dessutom tillsammans med en kvinna han inte ville leva med och delvis pga kvinnans sätt. 

Hon var på honom non stop om hur han borde vara och hur han skulle bete sig, att den minsann borde gifta sig för nu var de ju föräldrar ihop osv.

Efter att han lämnat kvinnan så försökte han ha umgänge med barnet, för barnets skull. Han var där i stort sett varannan dag och hade också barnet själv stundtals men inga övernattningar pga barnets ringa ålder. 

Det stöp i slutändan, det tog ca ett halvår, pga mammans beteende med ständigt skuldbeläggande av honom för hans bristande pappaförmåga och för att han lämnat dem. Han flyttade tillbaka till sin ort för att komma undan mamman. 

Han har idag svår ångest för att han inte klarade av att vara pappa till barnet, ångest över att han inte har 'rätt' känslor för barnet mm. Han är tudelad, han känner 'en slags kärlek' till barnet (hans ord) men han vill inte ha hen. 

Inte nog med att mamman hade krav på honom som han inte kunde uppfylla eftersom han aldrig älskade henne utan han har även brottats med omgivningens fördömanden för att han inte omedelbart älskat barnet och 'växt upp'. 

Under åren (barnet är nu tonåring) har han alltid funnits när barnet har velat prata, ringt varje födelsedag och jul och de har idag ett slags umgänge där de pratar i tfn, skypear och ses ibland. 

Mitt råd till dig är att avvakta med några löften. 

Finns där för mamman så mycket som du orkar, prata med någon du har förtroende för om dina känslor. 

Var med på förlossningen om du får, träffa ditt barn, se vad som händer. Kanske får du en omedelbar kärlek till ditt barn, kanske behöver det växa fram.    

Oavsett, så håll inte på att hatta. Om du har umgänge med barnet så avboka inte för att någon kompis har fest just den dagen du har umgänge. Så klart kan saker och ting hända så att man behöver omboka, men det bör vara undantagsfall. En vanlig fest som hastigt uppkommer är inte 'giltligt'. En kompis som fyller jämnt och du vet om det i förväg, helt ok att fråga om det går att byta dag/helg. 

När du har umgänge, var närvarande! Visst kan du spela datorspel en stund då och då osv, men har du umgänge får barnets behov styra helt enkelt. Gå till lekparken, besök farmor och farfar, träffa någon kompis som har barn, gå på en barnvänlig aktivitet. 

MEN kom också ihåg att barn ofta kan följa med på dina intressen också (så klart beroende på vad de är) men det fär inte vara bara vad du har lust med som styr. 

Barnet har fortfarande rätten, men föräldern har rätt att neka. Så det blir dubbelt där. Men viktigt är att inte föräldrar tror att de har rätten till umgänge med sitt barn oavsett vad. 

En förälder som kommer och går som hen vill utan rim och reson hävdar inte sällan att de minsann har rätten på sin sida och att den andra föräldern kan dömas för förhindrande om de inte godtar att föräldern lallar runt som en annan egoidiot. Därför är det viktigt att poängtera att så är inte fallet. 

Nja, för barnets skull så bör inte juridisk abort vara möjligt. Däremot bör en pappa som blir pappa på det vis som TS skriver om inte skuldbeläggas av hela samhället för att denne inte vill vara fysiskt aktiv som pappa. 

Barnet har ju inte gjort något i sammanhanget och bör ha rätt att veta vem som är pappan och jag vill inte att samhället ska betala för någons ligg. 

Vet man inte hur barn blir till så bör man inte ha sex. Tar man inte till de åtgärder man kan för att ett oönskat barn inte ska avlas så bör man inte heller ha sex. 

En kvinna som inte vill ha barn har alltid valet att göra abort, en man har bara ett val INNAN han har sex och detta är något som bör påpekas gång på gång under sexualundervisningen. 

Sen kan det bli ett barn ändå, även om killen drar på sig en kondom och tjejen använder något preventivmedel, men risken är betydligt mindre. 

Jag, som är kvinna och alltså hade makten över abort eller inte och som planerade barn med mannen jag var gift med fik också ångest. Ängest om jag skulle klara av det osv. Trots att jag sedan 12 års ålder suttit barnvakt och älskat det och sedan jag var 14 vetat att barn skulle finnas i mitt liv på ett eller annat sätt så fick jag ångest. 

Din ångest är säkert annorlunda. Du har inget val, du står inför det faktum att du ska bli pappa oavsett vad du vill. 

Vad är det du tänker? Att ditt liv är slut, du kommer inte att kunna uppfylla alla dina drömmar och planer som du haft? 

Det kan du. Väljer du att bli en ekonomisk pappa kommer det att ta lite tid innan du har sparat ihop pengar till drömresan, drömbilen eller vad du nu drömmer om. 

Väljer du att bli en närvarande pappa så finns möjligheterna ändå. Även om ni framöver har varannan vecka så MÅSTE du ju inte promt ha varannan vecka jämt. Semestrar etc är det vanligt att man har barnet fler veckor i taget vilket även innebär att mamman kommer att ha barnet fler veckor och då kan du resa eller vad du nu vill göra. 

Varannan helg är inte heller ovanligt att ha, det beror på situation och möjlighet. Min man har barn som han inte träffar fysiskt så ofta dels pga avstånd men mest pga att barnet har en diagnos som gör det jobbigt för hen att byta bostad och miljö. Min man åker istället dit och umgås dagtid med barnet och så pratar de i telefonen ofta och ibland facetimear de, 

Det är inte ovanligt att föräldrar undrar om de verkligen kommer att klara av att vara bra föräldrar. 
Det kommer att gå bra, det är jag övertygad om. Vanligt sunt förnuft kommer man långt med och det finns massor att läsa om hur man tar hand om barn om det är praktiska saker du funderar över. 

Det finns oändligt många saker som företagen försöker få nyblivna föräldrar att tro att de behöver, men rent krasst behöver barnet kärlek, mat, tak över huvudet blöjor och kläder på kroppen i början.
En barnvagn är också bra, men barnet behöver absolut inte senaste barnvagnen som kostar skjortan. Det är det föräldrarna som vill, men man får helt enkelt köpa den vagn man har råd med.

Ska barnet åka bil behövs även en bilbarnstol. Att köpa en sån begagnad bör man bara göra om man känner säljaren väl, man vet aldrig med begagnat. Ibland finns såna att hyra. 

En bärsele kan vara praktiskt om man får ett barn som vill bli buret mycket. Då har man händerna fria till annat. 

Stimulans i form av prat, kanske en mobil att titta på medan bebisen ligger på golvet osv. 

Senare behövs lite leksaker och stimulans, att man leker med dem men det brukar de flesta fixa ändå, du har väl lekt själv som barn?  

Det är inte jättesvårt, du kommer att klara av det.  

Om du väljer att vara en ekonomisk pappa så behöver du rusta dig med hårt skinn för många kommer att anklaga dig för allt möjligt och du kommer att få höra att barn som växer upp utan en pappa kommer att ditten och datten. 

Mina barns far valde att inte vara med när den yngsta var ca 3 år. Vi skildes då och i början hade han varannan v, sen flyttade han till en ny kvinna och då blev det varannan helg tills han inte orkade hämta dem mer.
Det går alldeles utmärkt bra för dem idag. (De är båda vuxna)
Ja, det hade säkert varit bättre om de haft honom mer närvarande, men som läget var då var det bättre att de inte åkte dit. (Pappans nya var knepig och han var flat och sa inte ifrån vilket förmodligen hade lett till att de inte skulle känt sig välkomna där när de blev äldre och förstod mer). 

Mina barn var planerade, men en man jag var tillsammans med och bodde ihop med, tom gift med sedan 6 år tillbaka, men ändå blev det 'galet'. Han var en jättebra om än något osäker pappa tills han av någon anledning lät sin nya styra och ställa. Hans ursäkt när jag ifrågasatte var att han visste att de hade det bra hos mig. 

Med det sagt, så skriver jag som jag skrev förut: Ge det en chans. Var med på resan och träffa ditt barn så snart du kan, gärna om du får vara med vid förlossningen, men vänta annars utanför. 
Den där lilla människan som är en del av dig kanske sveper bort alla tvivel så fort du får se och hålla i hen.