Carolatom07 skrev 2022-11-05 14:52:29 följande:
Är det inte dags att börja tala om människors ansvar gentemot varandra?
Idag är det inom populärpsykologin och bland olika självhjälpsförfattare en vanlig uppfattning att var och en är fullt ansvarig för sitt eget liv och även allt som händer en.
Vi har ju länge haft en trend där egoismen hyllats framför altruism och medmänsklighet. Man ska göra karriär och leva sitt liv som man vill och "skita i alla andra"
Är det inte dags att vi börjar inse att vi människor även har ett visst ansvar gentemot varandra? Vi människor påverkar varandra på olika sätt dagligen och stundligen och vare sig du vill erkänna det eller inte, så visst påverkas du mycket av en person i din omgivning som är på dåligt humör och/eller har en taskig attityd, likväl som du påverkas positivt av glada, entusiasmerande och empatiska människor som visar att de bryr sig om dig och gärna vill prata med dig.
Det finns ett gammalt ordstäv som lyder: "När du klättrar upp, upp här i världen, så glöm inte dem du lämnade kvar där nere".
Många som klättrar upp glömmer tyvärr folk som de kände och brukade umgås med innan, för att de anser sig lite "finare" när de klättrat i karriären och kanske då tillochmed börjar se sina tidigare bekanta och vänner som "lågutbildade och inskränkta undermänniskor" eller något i den stilen.
Logiskt borde det tvärtom vara så att med ökad utbildning så borde också förståelse för andra människor och hur samhället fungerar öka (olika beroende på vilken utbildning man gått givetvis).. Om man ser det lite från ett utifrånperspektiv så är ett samhälle där fler och fler bara tänker på och gynnar sig själva och skiter i hur det går för andra eller hur andra mår, ganska farligt i längden., eftersom de som är kvar "där nere" kanske blir allt mer frustrerade och aundsjuka och risken att kriminalitet och oärligt beteende är till sist överhängande.
Självklart förstår jag att vi i det mesta har ett ansvar för våra egna liv. Men skulle du vara benägen att säga det till personer som:
Blir misshandlade av sin partner pga att de i början av förhållandet fick intrycket av att partnern var en bra person och därmed lät sig luras?
Blir rånade, utsatta för våld eller våldtäkt eller blir mördade?
Blir nekade varenda jobb de söker, trots ett CV som visar deras kompetens och därför under många år står utan riktigt arbete?
Personer som anstränger sig hårt och mycket för att bli attraktiv när han dejtar/ söker partner och verkligen gör "allt man ska" för att marknadsföra sig, men som ständigt ändå misslyckas?
Det finns flera exempel jag skulle kunna nämna, men nöjer mig med dessa så länge. När det gäller de punkter jag tar upp här, hur tänker ni där angående det egna ansvaret och ansvaret gentemot medmänniskor, som t.ex. att visa civilkurage och/ eller empati och medkänsla?
Åhh, en tråd där jag får vara lite cynisk. Klart att man hugger på det. :P
En intressant trådstart.
Jag är en stor förespråkare av egenansvar, vilket jag tenderar att ibland tjata om i diverse sammanhang i trådarna. Men det det sagt så håller jag i stort med dig om det mesta du skriver, rent värderingsmässigt. Anledningarna till att världen inte ser ut på det vis vi hade velat och med stormsteg går åt motsatt håll är många, och som redan nämnts väldigt komplexa. Det finns både psykologiska, evolutionära och sociologiska aspekter som är med.
Vi kan ju börja med att konstatera att ALLA människor har både gott och ont inom sig. Det faktum att vi är den art som överlägset haft ihjäl flest av vår egen art talar för sig själv, och det faktum att det i många fall inte ens varit för vår egen överlevnads skull bekräftar bara detta ytterligare, som om det hade behövt bekräftas mer.
Med det sagt så stämmer det du säger att vi är flockdjur. Kruxet är bara att för det första så är våra hjärnor väldigt dåliga på att skilja på online-socialisering och socialisering IRL, och för det andra så tenderar vi människor att ta den lättaste vägen, ofta även i de fall vi egentligen inte borde eller ens vill det, det kan vi tacka vårt belöningssystem för (ett fantastiskt system i vår hjärna, men som tyvärr inte hunnit med att utvecklas i takt med vårt samhälle och vår teknik). Så varför ska vi då bemöda oss med att interagera med folk irl när vi så mycket lättare kan göra det online?
Så för att spinna lite på Maslows behovspyramid som du flyktigt nämnde så har majoriteten av oss då nivå 1-3 säkrade redan (även om nivå 3 är mestadels artificiellt säkrad).
Lägg sedan till att online behöver man inte stå öga mot öga med de man pratar med, och kan i många fall (som här t.ex) vara helt anonyma. Med andra ord behöver man inte i samma utsträckning ta ansvar för vad man säger, och det i sin tur bidrar ofta starkt till att dra fram folks mest elaka och fientliga sidor (för som sagt så är vi inte naturligt "goda").
Man kan spekulera i om detta rinner över i folks irl-beteende också, det skulle kunna vara en faktor.
Faktorer så som relativ status (då främst genom materalism) spelar nog också in. Och med relativ status menar jag status i förhållande till omgivningen. Och där är vi inne på nivå 4 i pyramiden, självkänsla, makt och uppskattning. Där tror jag att många glider in i sitt egoistiska beteende, kombinerat med att vi har starka sociala normer som ganska hårt dikterar att man ska göra vissa saker (även det kopplat mycket till materalism men även andra saker), vilket ironiskt nog förhindrar vår strävan till nivå 5 (självförverkligande, bli allt du kan bli).
En sak jag lärt mig, som låter lite kliché (men det sk*ter jag i), eller rättare sagt två saker.. det är 1, stanna upp ibland. Och 2, var tacksam.
Jag kan nästan höra folk utbryta "Tacksam för vadå??" Tja.. Att vi har mat, kläder och ett bekvämt boende t.ex. Att vi är friska (om man nu är det). Vi har trots allt väldigt stor frihet jämfört med historiskt sett. Men även "banala" saker.. ta t.ex en promenad i naturen (med avstängd eller tystad mobil!) på vårkanten eller hösten för den delen, och kom sedan och säg att vi inte har saker att vara tacksam för.
Jag vet, tacksamhet låter lite flummigt, och inte så cyniskt som jag trodde jag skulle förmedla, men det är en liten motvikt till den bitterhet och fientlighet (tror bitterheten och en känsla av meningslöshet är roten faktiskt) som många känner. Har man någon gång levt riktigt fattigt (typ nivå 1-1,5 på pyramiden) så har man förmodligen lättare att uppskatta de små sakerna. Man inser även att bra människor (sällsynta som de är) och upplevelser trumfar materiella ting alla dagar i veckan (förutsatt då att man faktiskt upplever upplevelserna och inte fokuserar på att få den perfekta bilden/posen att lägga upp på social media).
