Gråter och klamrar sig fast vid lämning

Alla barn är olika. Men det kan vara så att ert barn inte är moget ännu för förskolan. Har ni funderat på att skjuta upp?

Sedan era önskemål, det kan vara svårt för förskolan att tillmötesgå dom. De kan inte släppa allt för att just ert barn kommer. Låter ändå som att de gör så gott de kan. Men de har fler barn än ert att ta hänsyn till.

Hur är det när ni gått, vad säger personalen då? 

Vi hade samma med vår son och det slutade med att vi fick lägga om våra arbeten helt och ha honom hemma mer helt enkelt. 
Han var inte redo.
Som tur var hade vi flexibla arbetsgivare som lät oss gå ner i tid på kort varsel (ska ju annars söka 2 mån innan enligt lag). 
Han hade även oro nattetid och vaknade och var ledsen och visade tydligt att han inte ville gå till förskolan. 

Men det är en fin balansgång mellan att ändå på något sätt lära barnet och visa för barnet att förskolan är en trygg plats, du behöver vara här för att mamma och pappa ska kunna arbeta. Och sen att låta hen vara hemma oregelbundet eller gå kortare dagar utan mönster så att barnet blir helt förvirrat och inte lär sig att man är där tex mån-fre och sen är det helg och då är man lediga tillsammans. Olika barn behöver olika saker där, någon kanske behöver vara hemma så att man får en längre helg och sen går det bra med vistelse tisdag-fredag? Medan någon annan behöver kontinuiteten och gå varje dag fast färre timmar. 

Det är väl ingenting vi funderat seriöst på då det skulle innebära en del problem ekonomiskt och yrkesmässigt. Det är klart att det kan bli ett alternativ om det verkligen inte löser sig på något annat sätt, men samtidigt - när är de redo? Är de någonsin redo? Vi kan ju inte vara hemma i flera år.

Jag förstår såklart att mitt barn inte är det enda på förskolan. Samtidigt finns ett ansvar att varje barn ska vara tryggt. Jag har hört om inskolningar som sker på ett mer strukturerat och planerat sätt så tycker inte mina önskemål är särskilt långsökta eller så. Snarare kanske de behöver mer resurser, men så är det väl alltid.

Personalen verkar tycka att det fungerar bra. Men det är ju svårt att tolka barn, och särskilt om man inte känner dem i sin vanliga miljö. Och även om det är så att det är bra på plats så beter han sig fortfarande på ett otryggt sätt hemma...

Vi har redan gått ner i tid båda två och barnet går kortare dagar. Hade ni ert barn hemma en extra dag eller kortade ni ner dagarna? Blev lämningarna bättre efterhand? Hur länge "kämpade ni på" innan ni insåg att ni behövde göra en förändring? (förlåt för tusen frågor)

Både och. Han var drygt två  när han började så vi hade ju nån förhoppning om att det skulle vara enklare än med hans bror (som var 18 mån). Men så här i retrospect så kanske den yngre skulle ha börjat tidigare. Det kanske hade passat hans personlighet bättre, vad vet jag. Men sånt vet man ju inte innan, då var det redan kört så att säga.

Men vi gjorde både och, han fick gå kortare dagar typ 830-13 och kanske 3 dagar per vecka och så gjorde vi hela första terminen. Hans pappa jobbar skift och bytte till sig fler nattpass för att kunna ha honom hemma mer. Nu är han fem år och går sista året på förskolan och är där 2-3 dagar per vecka, ca 830-1530.  Resten är han hemma. Han är inget "dagisbarn" har vi insett. Han vill helst inte vara där utan trivs bäst hemma. Nu kan man ju resonera med honom och han "går med på" att vara där några dagar i veckan och erkänner att det kanske visst är kul ibland. Men får han välja så vill han inte. Det påverkar såklart ekonomin att jag behöver gå ner i tid så pass mycket och att hans pappa också har honom hemma på arbetsfria dagar även om han har rätt att vila då pga hur hans schema ligger. Men tiden går fort och att tvinga honom hade inte heller känts bra.

Vi har tät dialog med förskolan också för nästa höst börjar han förskoleklass och där kan man inte stanna hemma på samma sätt för att man vill det. Utan vi måste försöka trappa upp vistelsen under våren så att standard ska vara varje dag, om än korta dagar.  Och att han kan får vara hemma med sin pappa lite mer sporadiskt, för att vänja sig. Annars kommer han (och vi) att få det jättetufft. 

När mina tvillingar skulle skolas in (1 år och 9 månader gamla) så var det en del kläng och gråt i början. Vår lösning var att de fick gå ifrån oss till något annat, i deras fall blev det att de åt frukost på förskolan och vi lämnade lagom till att frukosten började. Nyckeln var alltså att det var barnen som lämnade oss, inte vi som lämnade barnen och att hålla lämningen extremt kort.

I ert fall så verkar ju förskolepersonalen ha gjort vad de kan för att tillmötesgå era önskemål men självklart är det så att det inte alltid fungerar. Sen är den springande punkten: Hur fort släpper han det hela när ni väl gått (=hur länge är han ledsen efteråt) och hur är han när ni hämtar honom sen? 

Vi hade under en tid både jobbiga lämningar (ville inte gå ifrån mamma/pappa) och jobbiga hämtningar (ville inte lämna förskolan utan vara kvar och leka längre). Hur man än gjorde så var svansen där bak i alla fall helt enkelt. 

Så upplevde jag det med min äldsta son. Han kunde också vara ledsen och klängig i perioder men det kom alltid ett sms efter en stund att allt var bra. Och så länge man var snabb med att avleda och locka så skiftade han fokus. Och sen på eftermiddagen ville han inte gå hem
Så är det dock inte med lillebror, han sov verkligen uselt det första året på förskolan, ville veta om vi skulle dit nästa dag, vaknade mitt i natten och grät och var verkligen super super ledsen. Då gör det ont! Och det var ändå samma förskola, jättebra personal (merparten var samma som storebror hade). 

Det låter ju som att du inte riktigt har förtroende för förskolans metod och inte heller är trygg i det hela. Då är det väl inte så konstigt att också ditt barn är mer otryggt än vad hen behöver vara.

Jag tänker att det är att ställa väldigt stora krav på en 1. 1/2 åring att inte bli orolig över olika saker och att ni som vuxna behöver vara lugna och göra saker på ett rimligt sätt. Att börja förskolan är bland det största man gör i sitt liv och vissa barn har svårt. 

Jag tänker att lämna bort barn är något som man som vuxen behöver klara av. Antingen så ger ni upp, eller så står ni ut.

Idag lär sig 1-2-åringar att de skall bita ihop, gilla läget och inte bli ledsna när föräldrarna går till jobbet. ?Han/hon vill ju så gärna gå på dagis? och ?gråten går över? säger vi. Javisst går gråten över. Men när barnets känslor trycks undan och nonchaleras vid upprepade tillfällen skapas en inre sårbarhet. Brist på känslomässig närhet hos barn under två år kan ge betydligt allvarligare skador än de som orsakas av barnfattigdom. Vi bör därför fråga oss om barn ska börja i förskolan före två års ålder.

Barn lär sig att vara andra till lags, många sätter på sig glada miner, fast de egentligen känner sig övergivna. De måste hitta olika överlevnadsstrategier för att passa in i föräldrarnas värld. Då barn anpassar sig och biter ihop tolkar vi vuxna det som att allt är bra med dem. I själva verket kan det vara tvärtom.

Läs mer här: https://www.hemmaforaldrar.se/?p=2237

Vi skolade in vid samma ålder och samma sak hände oss. Det var hemskt att lämna och var det fram till hon var kanske fyra år. Sen blev det ok, men inte mer. Vi ångrar att vi inte väntade med förskola tills hon var kanske tre. Hon hade mått så mycket bättre av det. Å andra sidan hade vi i så fall inte haft fp-dagar kvar till skollov och liknande - och hon hatade givetvis fritids också... 
En del barn behöver lite extra, och man får göra så gott man kan efter de förutsättningar man har.