Gråter och klamrar sig fast vid lämning

Vi hade samma med vår son och det slutade med att vi fick lägga om våra arbeten helt och ha honom hemma mer helt enkelt. 
Han var inte redo.
Som tur var hade vi flexibla arbetsgivare som lät oss gå ner i tid på kort varsel (ska ju annars söka 2 mån innan enligt lag). 
Han hade även oro nattetid och vaknade och var ledsen och visade tydligt att han inte ville gå till förskolan. 

Men det är en fin balansgång mellan att ändå på något sätt lära barnet och visa för barnet att förskolan är en trygg plats, du behöver vara här för att mamma och pappa ska kunna arbeta. Och sen att låta hen vara hemma oregelbundet eller gå kortare dagar utan mönster så att barnet blir helt förvirrat och inte lär sig att man är där tex mån-fre och sen är det helg och då är man lediga tillsammans. Olika barn behöver olika saker där, någon kanske behöver vara hemma så att man får en längre helg och sen går det bra med vistelse tisdag-fredag? Medan någon annan behöver kontinuiteten och gå varje dag fast färre timmar. 

Både och. Han var drygt två  när han började så vi hade ju nån förhoppning om att det skulle vara enklare än med hans bror (som var 18 mån). Men så här i retrospect så kanske den yngre skulle ha börjat tidigare. Det kanske hade passat hans personlighet bättre, vad vet jag. Men sånt vet man ju inte innan, då var det redan kört så att säga.

Men vi gjorde både och, han fick gå kortare dagar typ 830-13 och kanske 3 dagar per vecka och så gjorde vi hela första terminen. Hans pappa jobbar skift och bytte till sig fler nattpass för att kunna ha honom hemma mer. Nu är han fem år och går sista året på förskolan och är där 2-3 dagar per vecka, ca 830-1530.  Resten är han hemma. Han är inget "dagisbarn" har vi insett. Han vill helst inte vara där utan trivs bäst hemma. Nu kan man ju resonera med honom och han "går med på" att vara där några dagar i veckan och erkänner att det kanske visst är kul ibland. Men får han välja så vill han inte. Det påverkar såklart ekonomin att jag behöver gå ner i tid så pass mycket och att hans pappa också har honom hemma på arbetsfria dagar även om han har rätt att vila då pga hur hans schema ligger. Men tiden går fort och att tvinga honom hade inte heller känts bra.

Vi har tät dialog med förskolan också för nästa höst börjar han förskoleklass och där kan man inte stanna hemma på samma sätt för att man vill det. Utan vi måste försöka trappa upp vistelsen under våren så att standard ska vara varje dag, om än korta dagar.  Och att han kan får vara hemma med sin pappa lite mer sporadiskt, för att vänja sig. Annars kommer han (och vi) att få det jättetufft. 

Så upplevde jag det med min äldsta son. Han kunde också vara ledsen och klängig i perioder men det kom alltid ett sms efter en stund att allt var bra. Och så länge man var snabb med att avleda och locka så skiftade han fokus. Och sen på eftermiddagen ville han inte gå hem
Så är det dock inte med lillebror, han sov verkligen uselt det första året på förskolan, ville veta om vi skulle dit nästa dag, vaknade mitt i natten och grät och var verkligen super super ledsen. Då gör det ont! Och det var ändå samma förskola, jättebra personal (merparten var samma som storebror hade). 

Jag håller med i ovan inlägg om just föräldraförmåga. Att man beskriver det som att förskola är "the place to be" för väldigt små barn. 
Klart att många barn tycker att det är roligt med nya miljöer och många uppskattar andra barn. Andra är inte ett dugg intresserade och de flesta barn har perioder då de gärna "leker bredvid". 
Men tvivla inte på er föräldraförmåga!
Barn behöver inte förskola när de är 1,5. Det som föräldrar kan erbjuda bara genom att modellera och finnas där, lyhörda för sina barns behov, räcker alldeles utmärkt!

Sen kan jag lägga till att JAG som person förstås inte njöt 100% av de aktiviteter vi roade oss med tills vi skolade in vid 2 år 3 mån. Att gå i skogen var bland det bästa min son visste så det gjorde vi säkert 4-5 dagar i veckan i olika omfattning. Därmed inte sagt att det var vad jag själv hade valt om jag hade haft en ledig förmiddag att disponera efter mitt eget tycke och smak.... 

Fast det argumentet köper inte jag. Vadå vågar? Nu har jag bara min egen erfarenhet att gå på så det blir ju anekdotiskt. Men de få som hade något att säga om min längre ledighet (vi skolade in vid 2 år 3 mån) var nästan uteslutande positiva och/eller avundsjuka. Inte någonsin fick jag nån kommentar om hur jag borde gjort. Ett par var rätt så dåligt insatta i hur föräldraförsäkringen fungerar, och att det går alldeles ypperligt att dra ner antalet uttagna dagar (framför allt år ett) till väldigt få eller noll om ekonomin tillåter. För att kunna sprida ut dem över en längre tid. 

Men så är jag och min man ganska trygga i oss själva också, jag tror inte att någon skulle komma fram till oss och säga, när vi sitter och kladdar i en lekpark med en tvååring - hörrdu, tror du inte att han skulle haft det bättre på förskolan?
Så där måste man bygga sin egen känsla för vad man vill och vad som är rätt. Faller man för grupptryck eller "normer" inom områden som rör ens egen familjebildning och vad för uppväxt man vill ge sina barn så är det nog där man måste börja. Ja, normerna är starka i Sverige men sånt måste man lära sig att stå emot.

Det förstår inte jag heller. Där måste man nog försöka bli starkare i sig själv och följa sin magkänsla.
Sen betalar magkänsla inga räkningar, behöver man jobba så ska vi vara otroligt tacksamma för den barnomsorg vi har! Särskilt i jämförelse med andra länder där konceptet "förskola" inte existerar eller är väldigt väldigt kostsamt. 
Den ekonomiska aspekten när det gäller pension är dock inte så krass som man ibland kan tro då det kompenseras för föräldraledighet både inom den allmänna  pensionen samt inom många tjänstepensionsavtal. 

Det förstår inte jag heller. Där måste man nog försöka bli starkare i sig själv och följa sin magkänsla.
Sen betalar magkänsla inga räkningar, behöver man jobba så ska vi vara otroligt tacksamma för den barnomsorg vi har! Särskilt i jämförelse med andra länder där konceptet "förskola" inte existerar eller är väldigt väldigt kostsamt. 
Den ekonomiska aspekten när det gäller pension är dock inte så krass som man ibland kan tro då det kompenseras för föräldraledighet både inom den allmänna  pensionen samt inom många tjänstepensionsavtal. 

Det beror ju helt på hur många dagar man tar ut.
Det är förstås lätt att vara efterklok och särskilt när man får första barnet så vet man kanske varken hur regelverket ser ut,  hur mycket pengar man kommer behöva eller hur det kommer "kännas" i olika perioder.

Jag har turen att ha föräldralön från mitt arbete på 10% i 6 mån så det i kombination med ett minimalt uttag första halvåret räckte ihop med min mans lön.  Ingen av oss är höginkomsttagare kan jag lägga till utan vi är inom offentlig sektor båda två.

Sen levde vi på stramare budget andra halvåret tills barnet fyllde ett år.
From ett år måste man ju ha någon form av sysselsättning motsvarande heltid (om man arbetat heltid innan) för att behålla samma SGI. Så då började jag jobba 40% och var hemma resten (= tog fp 3 dagar) , tills det var dags att skola in vid 2 år 3 mån. 
Jag har inte möjlighet att jobba hemma och inte alls i någon "flashig bransch" men med god framförhållning gällande ansökan om ledighet etc kunde min arbetsgivare lösa det och jag jobbade 2 dagar per vecka. Hemma gick vi omlott för att kunna åstadkomma detta, men det pusslande som det innebar var lätt värt när resultatet var att vi kunde senarelägga förskolestarten.