Gråter och klamrar sig fast vid lämning

Idag lär sig 1-2-åringar att de skall bita ihop, gilla läget och inte bli ledsna när föräldrarna går till jobbet. ?Han/hon vill ju så gärna gå på dagis? och ?gråten går över? säger vi. Javisst går gråten över. Men när barnets känslor trycks undan och nonchaleras vid upprepade tillfällen skapas en inre sårbarhet. Brist på känslomässig närhet hos barn under två år kan ge betydligt allvarligare skador än de som orsakas av barnfattigdom. Vi bör därför fråga oss om barn ska börja i förskolan före två års ålder.

Barn lär sig att vara andra till lags, många sätter på sig glada miner, fast de egentligen känner sig övergivna. De måste hitta olika överlevnadsstrategier för att passa in i föräldrarnas värld. Då barn anpassar sig och biter ihop tolkar vi vuxna det som att allt är bra med dem. I själva verket kan det vara tvärtom.

Läs mer här: https://www.hemmaforaldrar.se/?p=2237

Jag är ledsen om jag på något sätt sårade dig. Jag saknar verkligen inte empati, men som barn- och ungdomspsykolog har jag tyvärr fått se alldeles för många exempel på vad en otrygg anknytning, som för tidig förskolestart kan skapa, gör med ett barn. 

 

Självklart är alla barn individer och förskolan passar vissa barn jättebra. Men visar barnet så tydliga tecken som trådstartaren beskriver, så vill jag iallafall belysa att det finns andra sätt att se på saken. 

 

Dagens förskolenorm är så stark att många föräldrar helt tappar tron på sin egen magkänsla. Känns det inte rätt, så är det oftast inte rätt.

 

Förstår givetvis att alla har olika förutsättningar och inte har ekonomisk möjlighet att vara hemma länge. Men har man det så tror iallafall jag det är bra att skjuta ett tag på förskolestarten om barnet mår dåligt av den. 

Nej det är verkligen inte enkla beslut att ta och varje familj får göra det de tror är bäst för just deras barn. 

Det är inte föräldrarnas fel att många barn börjar förskola när de egentligen inte är redo, det är familjepolitikens fel. Idag är ju normen att barn ska börja när de är ungefär 1,5 år, för att det är ungefär så länge det är acceptabelt att vara borta från arbetsmarknaden.

Men om man tänker på barnens bästa, hade många barn mått mycket bättre av att vänta iallafall minst ett halvår till. Det borde helt enkelt finnas bättre stöd för föräldrar som vill vara hemma lite längre. 

Du måste nog ha läst mina inlägg i affekt, för jag har inte någonstans skrivit att barn blir empatiskt störda av för tidig förskolestart? däremot kan en förskolestart när barnet inte är redo leda till psykisk ohälsa, såsom ångest. Hur gärna samhällsnormen än vill att alla barn ska trivas på förskolan så är verkligheten inte så. Det går att inte att bortse från att det blir ett trauma för barnet att bokstavligen talat behöva slitas ur sin förälders famn som trådstartaren beskriver. Det skapar en otrygghet hos barnet som kan vara svår att läka.

Och om man kommer med en annan åsikt och ifrågasätter normen, ja helt enkelt säger sanningen. Då  väcker det ofta väldigt starka reaktioner, vilket jag tycker mig kunna utläsa i dina svar till mig. Det blir liksom för obekvämt att höra att en del barn faktiskt inte alls mår bra på förskolan. 

Min personliga åsikt är att vi borde tänka mer på barnen och vad de mår bäst av. De flesta 1,5 åringar mår definitivt bäst av att spendera sin tid med sin mamma eller pappa. Att upptäcka världen med personer som älskar dem mest av allt. En trygg famn som stöttar och hjälper barnet utvecklas. Istället för att tävla om uppmärksamheten med massor av andra barn och på underbemannade förskolor? 

Rekommenderar alla att läsa den här artikeln om barns seperationsångest och vad den innebär: 

https://www.dn.se/insidan/hur-kanns-det-for-barn-att-bli-lamnade-pa-dagis/

Ja, det är verkligen hemskt hur stark normen är. Hur kan man se ner på föräldrar som vill ge sina barn en trygg och bra start i livet?

Tyvärr tror jag ganska så många föräldrar går emot sin egen magkänsla och sätter sina barn i förskolan innan både de och barnet är redo. Det är sedan oftast dessa föräldrar som är på och frågar de föräldrar som väntar lite längre än 1,5 år med frågor såsom ?när ska hen börja förskolan?? ?Har ni inte tråkigt hemma? osv? 

De känner nog innerst inne att de gjort fel val och vill inte känna sig som sämre föräldrar än någon annan och ifrågasätter därför de som gjort andra val än de.

Fler borde ifrågasätta normen och vi bör fråga oss om det är rimligt att barndomen ska kokas ner till ca 2 h /vardagskväll + helger med sina föräldrar? Barnen är små en så kort tid, är det verkligen värt att ge bort den tiden till en arbetsplats som inte kommer tacka dig för det sen?