Överbeskyddande mamma

Åh, tack!    
Jag hade faktiskt förväntat mig att folk skrivit att jag förstör henne, är för överbeskyddande, olämplig mamma osv.
Jag vet inte om jag någonsin kommer slappna av, men jag hoppas på det! 

Jag var rätt ung när jag blev gravid och blev det helt oplanerat. Först var jag rädd för missfall. sen för för tidig förlossning. Sen för skador vid födseln. När väl barnet var ute låg jag på bb och tittade på honom och minns att jag tänkte BRA nu kan jag sluta oroa mig. Sen tänkte jag: men plötslig spädbarnsdöd då?! Där och då insåg jag att man aldrig slutar oroa sig helt. Men jag lovar att man lär sig att hantera det. 

Nu är den bebisen 19 år och det är en annan typ av oro - men visst finns oron kvar. Det är en del av föräldralivet  Och nej, man förstör inte barnet av att oroa sig, man får bara lära sig att leva med sin oro och inte titta på barnet med panik i blicken varje gång det testar något nytt. :) 

Du låter som en fin och eftertänksam mamma! 

Först stort GRATTIS till er lilla bebis  

Dina känslor är helt normala..du har väntat i 22 år, gett upp hoppet o så kommer detta lilla mirakel ! 

Det som är bra här är att du är medveten om att du riskerar att bli överbeskyddande, det innebär att du kommer jobba med att överkomma dessa rädslor och aktivt jobba med dig själv för att inte vara för överbeskyddande 

Nu är hon bara fem månader o det kommer bli lättare…nej pappan - hur bra pappa han är o hur mycket han också älskar henne så kommer han inte vaka över henne varje sekund på samma sätt som du gör, han kommer inte behandla henne på samma sätt som du gör eftersom han är en annan person än vad du är men ..trots det kommer hon klara sig alldeles utmärkt

Att börja plugga o försöka lägga mycket av ditt pluggande på kvällstid / helger när pappan är hemma början så att hon får en lugn start  med kortare daga på förskolan är en bra idé..risken är,dessutom stor att du kommer få vabba massor första året hon går på förskolan…förkylningarna brukar avlösa varandra ..o så lite feber för tänder, o lite feber efter vaccin….

( sedan vad det gäller skötbordet…det är en av om inte den största orsaken till fallolyckor för spädbarn..eftersom de ena dagen ligger still o nästa dag lärt sig vända sig o rullar av….  Jag har själv varit med om det..då jag var trebarnsmamma mamma, varit utbildad förskollärare i 10 år….. ett av barnen låg på skötbordet..var nog runt halvåret , ett av de andra kom o ville något så jag vände mig om för att svara..o bebisen vänder sig o rullar av…ner i klinkergolvet.. bebisen verkade ok men självklart åkte jag in för att kolla upp   precis som för 99%av alla dessa barn som trillar av skötbordet var det ingen fara med henne..…den ungen är i dag en frisk och hälsosam tjej på 18 år som just nu sätter mammas nerver på spel varje gången hon som nybliven körkortsinnehavare ger sig ut i trafiken ) 

Håller inte helt med er andra , det är inte sunt att vara för överbeskyddande och detta kan lätt eskalera. Min mamma var/är väldigt överbeskyddande och det gick konsekvenser för oss alla tre barn kan jag säga! 

Är ju skillnad att vara medveten om det och ha sitt barns bästa i åtanke hela tiden. Skulle snarare säga att det är ett friskhetstecken på att anknytningen fungerat,... Det är fortfarande en väldigt liten bebis vi pratar om här också, säger inget om framtiden. 

Så underbart att du fick ditt barn till sist ts, njut och skäms inte för din oro. Jag var oxå helt uppslukad av mina i den åldern...

Tack för alla fina svar! 
Jag hade faktiskt inte förväntat mig denna medkänsla och förståelse! 

Nej men så ignorerar du det ( enda för tillfället) inlägg som gick emot dig.

Jisses, som sagt det var bara ditt. 

Jisses på dig också .

Min dotter är sju månader nu, och hon är verkligen mitt allt! 
Älskar henne mer än ord kan beskriva.
Det är så overkligt fortfarande, jag har så innerligt önskat detta i över 20 år! 
Är så lycklig, men samtidigt så orolig att det ska hända henne något. 

<3

Nånting händer med allas våra barn, nångång och oro naturligt. Det är dock viktigt att trots oro låta sina barn få utrymme att växa in till självständighet och att få lov att leva som andra trots oron.

Känslan är normal. Men det förekommer också att man låter den styra på ett sätt som inte är sunt. Dock ska man när de är i ditt barns ålder vara observant och faktiskt se hur utsatta dom är.

Som förälder är det en balansgång mellan att göra det man själv tror på och att faktiskt se sig omkring hur andra gör och har gjort.

Påverkar oron ditt barn när det är i treårstrots, eller mitt i tonåren, sök hjälp då. Just nu så låter det som att du faktiskt sörjer livets villkor. 

Hon är ju fortfarande så liten.. och du hade som sagt väntat 22 (!!) år. Tycker inte det är nåt konstigt nu heller och håller med ovanstående, om det är exakt samma känsla när hon är tre-fyra, då kanske det är bra ta tag i det.. 

Fint med sån kärlek iaf, få uppleva det! Låter helt fatastiskt och blir ju bara ännu roligare ju mer man kan kommunicera med varandra. 

Jag har en 9 månaders hemma och det där överbeskyddandet lättar dag för dag! Jag kan lämna henne med pappan men helst ingen annan. Pappan måste ju få hitta sitt sätt att vara med bebisen. Om vi bortser från det där med skötbordet (farligt!) så tror jag att jag mår bättre över att inte veta vad som händer när pappan är föräldraledig. I början ville jag inte låta någon annan hålla i bebisen (gjorde det ändå), och jag saknar henne om vi umgås med familj en hel dag för då ska alla andra leka med henne, haha. Modersinstinkten är enorm. Du kommer att våga släppa henne mer och mer :) 

+1

Tack för svar! 
Jo, jag vet ju att hon i framtiden kommer råka ut för olyckor, motgångar, och få sitt hjärta krossat...
Hur jobbigt det än känns, och hur mycket jag än vill slippa tänka på det, så är det en del av livet.  
Men när jag skrev att jag är rädd för att det kommer hända henne något syftade jag på allvarlig skada eller sjukdom eller ännu värre...

Just nu ligger hon tätt intill mig och sover och snuttar på bröstet då och då.
Är så lycklig för alla dessa små stunder jag får uppleva med min lilla dotter!