Överbeskyddande mamma
Jag hade faktiskt förväntat mig att folk skrivit att jag förstör henne, är för överbeskyddande, olämplig mamma osv.
Jag vet inte om jag någonsin kommer slappna av, men jag hoppas på det!
Jag var rätt ung när jag blev gravid och blev det helt oplanerat. Först var jag rädd för missfall. sen för för tidig förlossning. Sen för skador vid födseln. När väl barnet var ute låg jag på bb och tittade på honom och minns att jag tänkte BRA nu kan jag sluta oroa mig. Sen tänkte jag: men plötslig spädbarnsdöd då?! Där och då insåg jag att man aldrig slutar oroa sig helt. Men jag lovar att man lär sig att hantera det.
Nu är den bebisen 19 år och det är en annan typ av oro - men visst finns oron kvar. Det är en del av föräldralivet Och nej, man förstör inte barnet av att oroa sig, man får bara lära sig att leva med sin oro och inte titta på barnet med panik i blicken varje gång det testar något nytt. :)
Du låter som en fin och eftertänksam mamma!