Överbeskyddande mamma

 Den flickan har tur som både har en så tacksam mamma och dessutom med självinsikt att den långa längtan kan leda till ett överbeskyddande. Du kommer självklart inte att vara en perfekt mamma varje dag i ditt liv, men du kommer att göra ett tillräckligt bra jobb. Försök slappna av och njut av ditt lilla mirakel. 

Med affären: ta med henne i vagn eller bärsele. Skulle inte heller lämna en 5 månader gammal bebis ensam. Finns det någon du kan vända dig till som har erfarenhet av barn, släkting, vän, BVC? 

Det kommer att bli bättre när bebisen växer och känns mer stabil. 

Öva på att lämna henne kortare stunder, gå och handla och liknande är väl utmärkt. Jag antar att hon är med pappan då? Och låt känslan av panik komma, och gå....

Det är ju också en sak att vara överbeskyddande mot en bebis som inte har så mycket andra behov än mammas/pappas famn, mat och sömn och man ändå har bebisen med sig nästan hela tiden.

Men ju äldre hon blir, desto mer ska hon ju få bli sin egen person, få utvecklas och ge sig ut på egna äventyr, och ibland göra saker som du kan uppfatta som farliga eller olämpliga på grund av din oro. Låt då inte din egen stress hindra henne från att ha en normal barndom och utvecklas som andra barn. Om du känner att du behöver hjälp i detta kan du söka hjälp från vården. 

Gissar att bebisen har en pappa som tar hand om henne när TS är i affären. Att inte kunna lämna sin bebis till dess andre förälder medan man går och handlar är inte helt sunt. 

Till TS: Det kommer att finnas så mycket att oroa sig över när barnet blir äldre men låter du det påverka både din egen hälsa och även att du begränsar barnet så behöver du ta tag i det hela redan nu genom att gå och prata med någon. Detta kan du ta via din BVC-sköterska för att få kontakt med kurator. 

Jag vet inte om det är normalt, men det är hyfsat vanligt. :)

Jag har många vänner som inte vill lämna barnet med pappa/mormor/syskon, fastän de vet att barnet är i goda händer. Det är en ständig balansgång, för man måste ju släppa taget litegrann, samtidigt som saker KAN hända.

När bebisen låg i magen tänkte jag "bara den kommer ut, så jag vet att den är ok", sedan "bara den blir lite större, så jag slipper oroa mig för plötslig spädbarnsdöd", sedan insåg jag att oron aldrig går över. Man måste bara lära sig att leva med den.

Jag minns en film om en man vars son hade dött, och som aldrig återhämtade sig. I slutet av filmen träffade han en ny kvinna med ett barn, och började älska det barnet. Filmen slutade lyckligt med att han älskade barnet, men med kärleken kom den ständiga oron: "och han kände igen känslan, vetskapen att han aldrig skulle kunna vara riktigt lycklig igen". En bit av hans hjärta skulle alltid vara med barnet nu, och ständigt oroa sig. Men slutet var lyckligt. 

Såklart lämnar jag inte henne ensam! 
Hennes pappa (som jag är gift med) tar ju hand om henne.  Eller min mamma, om han är på jobbet. 
Det är det att jag oroar mig så vad som kan hända när jag är borta,  tänk om hon ramlar från soffan, slutar andas osv. 

Jag kan helt enkelt inte tro att det är på riktigt,  och att jag kommer få ha kvar henne...
Det är overkligt varje dag, trots att det snart har gått ett halvår sen hon kom...
Känns som att det är en dröm, och jag är rädd att vakna upp.
Det får bara inte hända henne något. 
Hon är en glad, lugn och trygg bebis, men jag är orolig för att jag kommer älska ihjäl henne.   Att jag kommer vara en överbeskyddande gammal mamma som oroar mig för allt.
Jag vill bara att hon ska få en bra uppväxt och ett bra liv.
Men står inte ens ut med tanken på att hon måste börja på förskola om ett år...

Åh , känner igen mig sååå mycket i det du skriver. jag hade blivit tillsagd utav TVÅ läkare att jag aldrig troligtvis på naturlig väg skulle få bli mamma.. men så blev jag gravid, och min underbara bebis kom. Första året sov jag knappt själv mer än ett par timmar/natt, då jag hela tiden övervakade henne. Rädd att hon skulle sluta andas osv. Så rädd att något ska hända henne.

Har haft en otrolig ångest över förskolestarten. Nu när barnet är 2,5 år går hen halvdagar på en förskola jag tycker är bra, och har bra pedagoger på avdelningen. Min ångest har lättat lite grann. Du kommer antagligen också kunna slappna av och må bättre snart. När din dotter går på förskola så börja med korta dagar, det känns betydligt bättre än heltidsdagar

Ja, exakt så!   Tack för att du delar med dig! 
Jag kommer börja studera, så förhoppningsvis kommer det inte bli så långa dagar på förskolan i början.
Min man ska först vara föräldraledig ett halvår, och trots att jag egentligen litar på honom, så vet jag att han inte är lika uppmärksam och överbeskyddande som jag är.
Är orolig för att han tex ska släppa henne på skötbordet medan han tar fram kläder, det har redan hänt. 
Jag har såklart sagt till på skarpen när jag såg det, men ändå.
Jag älskar henne så oändligt mycket,  och bortsett från det så är hon mitt enda barn och jag kommer inte få fler barn.
Jag visste inte att man kunde känna de känslorna som jag känner för henne,  och de känslorna överväldigar mig! 

Vilken tur din dotter har som fått dig till mamma! Det är allt jag tänker på när jag läser dina ord. Å vilken gåva att få ge och känna sån kärlek, därför blir ju "priset" själva oron....tror du kommer slappna av när hon blir lite äldre och mer självständig, vanligt :)