Överbeskyddande mamma

Jag vet inte om det är normalt, men det är hyfsat vanligt. :)

Jag har många vänner som inte vill lämna barnet med pappa/mormor/syskon, fastän de vet att barnet är i goda händer. Det är en ständig balansgång, för man måste ju släppa taget litegrann, samtidigt som saker KAN hända.

När bebisen låg i magen tänkte jag "bara den kommer ut, så jag vet att den är ok", sedan "bara den blir lite större, så jag slipper oroa mig för plötslig spädbarnsdöd", sedan insåg jag att oron aldrig går över. Man måste bara lära sig att leva med den.

Jag minns en film om en man vars son hade dött, och som aldrig återhämtade sig. I slutet av filmen träffade han en ny kvinna med ett barn, och började älska det barnet. Filmen slutade lyckligt med att han älskade barnet, men med kärleken kom den ständiga oron: "och han kände igen känslan, vetskapen att han aldrig skulle kunna vara riktigt lycklig igen". En bit av hans hjärta skulle alltid vara med barnet nu, och ständigt oroa sig. Men slutet var lyckligt.