Överbeskyddande mamma
Jag har i 22 års tid väntat på att bli gravid, det har varit missfall de gånger jag väl lyckats bli gravid.
Utredningarna hittade inga fel.
Jag har haft återkommande drömmar om att jag har en liten dotter någonstans, ibland har jag glömt henne kvar på BB, ibland har jag glömt henne någon annanstans.
Dessa drömmar har jag haft i många år.
Förra året blev jag, 42 år gammal, plötsligt gravid efter alla år!
Jag trodde att jag skulle få missfall.
Men jag födde en perfekt liten flicka!
Hon är nu 5 månader gammal, men jag kan inte för en sekund tro att det är på riktigt!
Jag vill inte vara ifrån henne en minut ens, har andningslarm och vaktar henne som en hök.
Är extremt stressad om jag behöver gå på affären etc och lämnar henne hemma.
Är detta verkligen normalt föräldraskap?
Öva på att lämna henne kortare stunder, gå och handla och liknande är väl utmärkt. Jag antar att hon är med pappan då? Och låt känslan av panik komma, och gå....
Det är ju också en sak att vara överbeskyddande mot en bebis som inte har så mycket andra behov än mammas/pappas famn, mat och sömn och man ändå har bebisen med sig nästan hela tiden.
Men ju äldre hon blir, desto mer ska hon ju få bli sin egen person, få utvecklas och ge sig ut på egna äventyr, och ibland göra saker som du kan uppfatta som farliga eller olämpliga på grund av din oro. Låt då inte din egen stress hindra henne från att ha en normal barndom och utvecklas som andra barn. Om du känner att du behöver hjälp i detta kan du söka hjälp från vården.