Jag går under

Står inte ut med mig själv.
Gift sedan 15 år, två barn.
Har haft flera svackor i äktenskapet. Har velat lämna med inte varit 100% i mitt beslut.
Min man har alltid gjort allt för familjen. Dock en väldigt kort stubin och säger ibland väldigt elaka saker. Men det goda väger upp det onda. Jag gick igenom en 40-års kris i maj/juni. Kände mig avtrubbad. Är det så här livet ska vara, samma sak dag ut och in (jobbar inte pga vård av barn)
Under en väldigt svår tid började jag chatta med någon oplanerat. Sexchatta. Bilder.
Insåg att det var fel och avslutade. 
Nu kommer samvetet och ångesten. Går under. Om jag berättar kommer han garanterat att gå. Och barnen kommer få veta vad deras mamma är för något.
Hjälp mig snälla, jag rasar mot undervikt och har sjuk hjärtklappning.
Har aldrig varit fysiskt otrogen.

Jag kommer aldrig göra detta igen. Tror knappt jag överlever det här. Alla blodvärden bra. Men ingen aptit.

Nu råkar jag vara en av de med åsikten att även sexchatt är otrohet, men det finns alltid grader i helvetet.
Det står dock klart att ni har stora brister i kommunikationen, vilket leder till en ond spiral av; minskad känslomässig intimitet (vilket ofta i sin tur leder till minskad sexuell intimitet) -> förlorad känsla av gemenskap och tillhörighet -> konflikter -> förbittring -> känsla av fångenskap -> eskapism... Spiralen fortsätter, men detta är var du befann dig för ett par månader sedan, TS.

Familjerådgivning vore absolut något för er, för roten (inte anledningen eller orsaken, det är något annat) till att den mesta otroheten får chansen till att ske, ligger oftast faktiskt i kommunikationen. Eller snarare oförmågan/oviljan/rädslan, från endera eller båda parter, att framgångsrikt kommunicera sina behov till sin partner, för att ett kontinuerligt och ömsesidigt givande och tagande ska vara möjligt. Annars blir det som i ert fall, med en frustrerad verbalt aggressiv man, en självutplånande undvikande fru och ett olyckligt äktenskap. Och inget blir löst.