Leva kvar i förhållande efter ouppdagad otrohet

Min partner har varit otrogen mot mig konstant redan från försra dagen och vi har varit ihop i snart 11 år. Han har jagat kvinnor och par i nyktert tillstånd från morgon till kväll fram tills jag kom på han för 3 år sen. 
Vi har alltid haft en stark sexlust till varandra och jag har gång på gång överraskat honom genom att hämta honom från jobbet i minimala sexiga kläder för att sen tillfredställa han till max. Under flera år annordnade jag sexiga lekar där han kallade mig för gudinna. Sexet var grymt och även om jag har svårt att komma så kunde vi hålla på i timmar tills jag kom.

Jag trodde verkligen vi hade det bra men jag dög visst inte. Nu i efterhand så har jag bestämt för att lämna honom just pga alla lögner som han ger mig gång på gång. Otroheten sved men det är lögnerna som har raserat det vi har försökt att stärka upp undet dessa 3 år. 

Att vara otrogen 1-2 gånger är fine men att vara det i flera år är lite svårt att reparera. Sen visar inte han så mycket intresse till att ha en framtid med mig så nu har jag gett upp.

Om du verkligen ser en framtid med din partner så kommer din partner att känna sig trygg i ert förhållande, även om du berättar om otroheten. Ärlighet är det som stärker.

Jag beklagar verkligen din situation och är glad att du kommit ur den. 

Vad beträffar ditt råd på slutet så har jag berättat om en annan situation, inte i närheten lika grov som den jag beskrev ovan. Det tog inte särskilt väl emot och jag kan fortfarande få "lida" för det. I det fallet stärkte inte ärligheten, så det är väl olika från person till person kan jag tänka.

Då får jag se det som att dela mitt perspektiv på det hela och du har helt rätt angående att alla är olika. Tråkigt att det inte gick vägen för dig för jag tycker att så länge ärligheten finns där då gror kärleken starkare med tiden. Min åsikt dock.

Ta hand om dig

Det är så många fler faktorer som spelar in, många stannar i ett förhållande på grund av barn, ekonomi och svårigheten med att skaffa en bostad.

Sen är det också så här - man vet vad man har och om man är av det klokare slags så är man också klar över att risken finns att man kommer från askan till elden.

I vuxen ålder har 99,9 procent barn och i ett nytt förhållande blir det då bonusbarn varannan vecka. Antingen småglin eller ännu värre - stökiga tonåringar.

Det tär på relationen och då är det inte frågan om men när relationen tar slut.

Jag skulle gissa att det är vanligt men absolut ingen dold norm. Kanske upp till var 5:e par kan bära på något sånt vilket betyder samtidigt att största majoriteten av par inte har någon ouppdagad otrohetshistoria. 

Det kan vara själviskt att berätta, men bara i fall då man vet att ens partner hör till den skaran människor som väljer bekvämlighet före sanning. Själv skulle jag alltid vilja veta eftersom det är lögner dom är värre än själva otroheten. Jag tror iaf att den argument att det är själviskt att berätta används oftast inte genuint utan för att dölja sin egen ovillighet att ta konsekvenserna. 

Du har aldrig funderat över att det kanske är just din accepterande inställning till otrohet som gör att din man fortsätter med sitt beteende? Varför skulle han sluta när han vet att du är kvar oavsett vad han gör och hur många ggr han bedrar dig?

Nej ärlighet stärker inte ett dugg om man aldrig kan stå upp för sig själv. Att vara ärlig med fortsätta sitt egoistiska och respektlösa beteende kommer ju inte stärka ett förhållande. Är man för svag för att kunna bryta sig loss från ett destruktivt förhållande så kommer ju inte ärlighethet göra någon som helst skillnad.

Men varför fortsätter han såra sin allra bästa vän och sin livspartner och sedan se på hur illa partnern mår?

För att han kan?

För att han är en egoist?

För att han bryr sig mer som sin egen njutning än vad han bryr sig om sin partners mående?

För att han vet att hon är ju kvar hur han än gör?

För att han inbillar sig att eftersom hon ändå är kvar så är hon ju ändå ok med det?

För att han som alla som är otrogna gör hittar på 3123123123213 ursäkter och självlögner för att rättfärdiga sitt agerande för sig själv?

Vem är "han" till att börja med och varför frågar du inte honom själv den frågan. Det är SÅÅÅ märkligt det här fenomenet som verkar så vanligt numer. Hela familjeliv är fullt av människor som frågar någon ANNAN om varför en person gör si eller så? Kanske om man började i den änden att fråga den som kan sitta med svaret att saker skulle klarna lite mer.

"Vad tror ni min bror menar när han....?" Hur FAAAN ska någon här inne kunna svara på det? Vi kan alla gissa, mer eller mindre rimligt säkert, men vad är poängen att basera sitt agerande på främmande personers gissningar. Inte för att vara någon expert men jag TROR att om jag i exemplet vill veta varför min bror gör som han gör så får jag med största sannolikhet det bästa svaret från honom själv.

Helt sant i det du säger. 

Man kanske söker svar från andra bara för att man själv vill öppna upp och prata ut om man nu inte har någon annan att prata med. Att bara få skriva av sig känns faktiskt bra.