Leva kvar i förhållande efter ouppdagad otrohet

Det kan det göra, men i alltför många fall är det kontraproduktivt mot det vi önskar, iallafall det vi uttrycker att vi önskar.

Nja, grovt förenklat skulle man kanske kunna tro det, problemet är ju människor som gör saker de vet är fel sällan kommer svara ärligt på dina frågor och då spelar ju det ingen roll hur mycket man kommunicerar för svaren du får är ju bara BS och inget du kan basera dina val på.

Det är ganska naivt att tro att man alltid kommer få ett ärlig svar bara för att man frågar.

Men om man nu vänder på det.

Låt oss tänka ett fiktivt par likt en av dessa 10.000 tals trådar där temat är "min partner vill inte ha sex längre".

De kan dela en fantastisk tillvaro med hem och gemensamma vänner, barn som behöver båda föräldrar, Man delar värderingar och framtidsdrömmar. Hushållsarbetet känns rättvist och jämlikt etc. Man är verkligen synkad på allt utom just det sexuella. Den ena har en hög libido och den andra har låg till ingen lust. Detta är inget ovanligt scenario här på FL. 

Den med hög libido känner sig frustrerad och den med låg känner sig pressad, men blir också ofta den som "vinner" eftersom den avgör när och hur ofta det blir sex. 

Låt oss nu tänka att den med hög libido inleder ett rent sexuellt förhållande med grannen vars situation är snarlik. 

Men driven av det dåliga samvetet,  och vetskapen om att det bara är en tidsfråga innan det uppdagas kommer de amorösa grannarna snabbt överens om att berätta för sina partners. Vad tror ni händer?

Ivrigt påhejad av vännerna på FL väljer båda partners att separera. Trots ALLT annat de delade i tillvaron. Eller så lever de kvar men tilliten och känslan av gemenskap är för evigt förstörd. Kort sagt det är bara sex som har sådan kraft att fullständigt rasera  ett äktenskap. Eller det ligger åtminstone i paritet med att upptäcka att ens partner spelat bort en förmögenhet eller visar sig deltagit i ett par värdetransportrån. 

Varför har sex denna betydelse just i uppdagad otrohet?

Och varför värderas samtidigt sex så lågt av partnern med låg libido att det helt kan negligeras INNAN en uppdagad otrohet?  

Kort sagt varför gör inte personen med låg libido allt som finns i dennes makt för att möta den med hög libido sexuellt. Gå i terapi, gå kurser, öva, meditera läsa på mm. Om nu sex är så viktigt i en situation av uppdagad otrohet.

Jag håller med dig (Satan Själv) om att varför ska sex förstöra ett för övrigt väldigt friskt och bra förhållande? Ja tilliten är ju helt förstörd men det kunde ha varit mer illa om nu partnern har spelat bort alla sparade pengar och var skyldig fel folk pengar och kanske till och med gett bort huset. Då hade tilliten varit lika förstörd och man skulle fundera om förhållandet var så friskt som man trodde att det var.

Att just sex har en sådan stark påverkan är (för min del) just för att jag känner mig hotad och vet att min partner kommer en dag bli kär i den andra och lämna mig genom att allt började med sex. Lämna allt som är bra med vårt förhållande. Jag vet att min partner kommer inte lämna det livet vi har skapat om han nu hamnar i fängelse eller gör något annat dumt. Men just sex, det gör mig rädd till att förlora honom. Om man befinner sig i en sådan relation då är man beredd att prova det mesta för att lappa ihop relationen och ha ett bra fortsatt liv.

Det finns ju parterapi av en anledning och många solskenshistorier om att det faktiskt kan bli bättre efter något riktigt svårt.

Nu har jag som sagt blivit grovt bedragen men jag vill samtidigt betona att livet vi tillsammans har skapat är friskt och väldigt bra. Så denna text är från min egen uppfattning och syn på det hela.

Alla vi är olika dock.

Svaret på din fråga är ganska enkel... skillnaden ligger i öppenhet och ärlighet.

Den som sexvägrar gör det öppet och ger den andra en chans att förhålla sig till det och göra sina egna val.

Den som är otrogen gör det i smyg och ger inte sin partner en chans att varken förhålla sig till det eller göra ett eget val.

I båda fallen kan man påstå att det är ett egoistiskt beteende (att förvänta sig att ens partner ska leva utan sex för att man själv inte vill är egoistiskt) men skillnaden ligger i falskheten och lögnerna.

Jo. Nog är det nog lögnerna som gör mest ont. Det var därför jag försökte måla upp ett scenario om att de pilskare tu snabbt själva kom till insikt och förklarade situationen. 

Jag har en bekant som på en fest blev påkommen av sin fru att sitta och hångla med en av gästerna efter en fest. Hustrun hade gått och lagt sig men kom ner igen. Det äktenskapet höll inte trots att lögnen inte varit särskilt långvarig. Ingen motsäger ju att min bekanta hade lättat på samvetet så snart hans fru hade vaknat på morgonen. Men i hans fall hade det nog inte spelat någon roll. Äktenskapet skulle inte hålla med all ärlighet och öppenhet i världen.

Och skulle det verkligen vara bättre om personen i exemplet ovan tydligt deklarerat innan att hen skulle kila över till grannen på en snabb erotisk tete-a-tete medan partnern var borta? 

Vad jag menar är att det inte bara är falskheten och lögnerna som är avgörande. Själva erotiken i sig har sin egna inneboende sprängkraft.

Och finns det inte en massa andra icke sexuella lögner i ett förhållande som visserligen inte är bra, men inte driver förhållandet  i spillror. Såvida inte hen inte är värdetransportrån är eller spelmissbruk är som jag skrev.

Din situation är speciell. Din fru sviker dig med, och ni verkar vara låsta till varandra pga barnen. Du är ingen satan utan kalkylerande, och din fru kanske med. Är du säker att sexet skulle ha sådan betydelse? Hon kanske inte bryr sig innerst inne, men vill inte bli öppet bedragen och förnedrad. Det kanske inte alls är deal breaker bara du sköter det snyggt och respektfull. 

Den korta versionen av din fråga helt enkelt "Nej". Och jag kan lägga ut texten ganska långt för att förklara det, men jag låter bli.

Jag är mer nyfiken på den fiktiva situation som jag målar upp eftersom det är en fråga jag länge försökt att få svar på.

I din fiktiva situationen tycker jag är väldigt realistiskt att den bedragne väljer att inte se det uppenbara, så länge ingen annan får veta

Naturligtvis finns risken att man får ett svar som bara är delvis sant eller begripligt, men du behöver fortfarande börja i den änden. 

Gör som Greger, ta det säkra före det osäkra. Greger

+1

Nope, det är snarare mer regel än undantag så det är defintitivt fel ände att börja i om man misstänker fulspel för det enda du lyckas åstadkomma med det är att förvarna personen om att du misstänker något och personen kommer givetvis se till att rensa upp alla spår och bli försiktigare. Det smarta sättet att göra det på är att ha lite is i magen och samla på sig bevis först och sen kan man ta ett samtal med sin partner för då har du bättre chanser att avgöra om din partner svarar ärligt eller ljuger.

Att bara fråga ger absolut ingenting för du vet ju inte om svaren du får är sanna eller falska.