Ofta missnöjd på attraktionsparker mm

Säger inte att det är kul att det blir såhär utan tvärtom jag känner igen mig till viss del, men tror du att det finns någon speciell anledning att du har så höga förväntningar och blir besviken när du inte får den där åh gud va kul tack mamma du är bäst i hela världen-reaktionen? Mitt eget barn kan visa uppskattning för aktiviteter men säger t ex extremt sällan att han älskar mig trots att jag säger det ofta (mina föräldrar sa det inte till mig) så det är en sådan sak som jag hade förväntningar på när jag fick egen familj och som gör mig sorgsen att det inte blev så. 

Om man får vara lite hobbypsykolog så kanske du projicerar din egen uppväxt på dina barn - dina föräldrar kanske inte hade tid/ork/råd att fixa så mycket aktiviteter för dig ut men nu när du själv är vuxen och har tid och råd så tänker du att dina barn borde bli lika glada som du hade blivit om du som barn hade blivit erbjuden dessa saker. Bara en tanke. 

Rätt gjort. Man kan inte få härja hursomhelst bara för att man har damp, tycker jag.

Jag tror det är förväntningarna som skruvar till det för mycket för alla. Inte ovanligt att julafton och liknande tillfällen blir smått kaos i min familj/släkt just för alla känner darret i luften "nu SKA jag va jätteglad"... Tror att barnen egentligen uppskattar det men sånt som "dom har inte mitt favoritgodis här" eller "storebror knuffade mig" som annars blir bara mindre bråksituationer lätt eskalerar i nån snöbollseffekt när föräldern med sina spända förväntningar kanske svarar mer negativt än vanligt på "fel beteende"... Barnet känner sig misslyckat som bråkat till det just idag...Föräldrarna utstrålar ännu mer missnöje över barnet och barnet flippar ännu mer och så är snöbollseffekten igång...
Minns detta från min egen barndom när alla var förväntansfulla och vi trängde ihop oss i bilen. Smågnabb blev direkt till slagsmål. Innan vi kommit av gårdsplanen var vi utskällda för att vi aldrig kunde hålla sams... Bäst blev det när vi barn inte visste vad som skulle hända och föräldrarna överraskade istället! Typ "vi ska köra till valfri-tråkig-släkting" och istället åkte till ett typ ett  vattenland. Då hann det inte bli några höga förväntningar och det var ett sånt GLÄDJERUS att man hamnat på ett kul ställe och dessutom slapp en tråkig aktivitet!
Var snäll mot dig själv. Ni gör ert bästa. 

Dasha skrev 2022-07-09 21:51:14 följande:

Ja så är det 

Misstänkte det. Känner med dig - jag ÄR ju egentligen glad att mitt barn har bättre förutsättningar än jag hade och inte behöver tveka på ifall hans föräldrar älskar honom eller ifall vi har så vi klarar oss med pengar men baksidan blir ju att trygga barn tar vissa saker för givet. Det är liksom det det betyder att vara trygg. De flesta tycker ju såklart att barn SKA kunna ta det för givet att deras föräldrar älskar dem och kan försörja dem med det viktigaste och helst även några lite roligare aktiviteter. Bara ha den tryggheten i bakhuvudet utan att barnet självt ska behöva tänka på att visa tacksamhet till föräldern hela tiden, men många känner ju att då är barnet otacksamt och bortskämt så det är en svår balansgång ändå.

Man kan ju även som förälder  ha fått bilden att alla andra barn strösslar med att säga jag älskar dig mamma/pappa eller åh det här var superkul tack tack och så blir man ledsen inombords, men man känner sig löjlig för man vet att barnet inte har bett om att bli född och att man VET att man inte ska dumpa sina förväntningar och sitt bekräftelsebehov på barnet. Men man kan bli ledsen ändå och det är mänskligt. I din sits kanske jag hade dragit mig tillbaka lite som projektledare för familjen och blivit mer sparsam med att erbjuda utflykter  överhuvudtaget och med att ge det lilla extra på det som redan är planerat utan avvaktat tills barnet själv efterfrågar det, så att ni kan se ifall ni får effekten att det blir mer speciellt för barnen och mer tacksamhet. Men dragit mig tillbaka tyst och väntat ut deras initiativ och försökt att inte vara martyr om det, dvs inte -nä nu när ni inte kunde sköta er och inte alls var tacksamma trots att jag hade lagt jättemycket tid på att? så blir det inga fler aktiviteter- Vad tror du händer om ni bara är hemma ett tag och passivt väntar ut dem och ser vad de föreslår?

Barnen är missnöjda för att ni föräldrar försöker köpa deras kärlek. Det känns igen lång väg även av ett barn.

Ja de blir missnöjda. Varför kan ingen här svara på. Enligt mig är det fel fråga. Du borde fokusera på din egen reaktion. Är det verkligen rimligt att låta en två dagars biljett gå till spillo? Vill inte barnen gå dag 2? Ska de straffas för att de inte uttrycker glädje på det sätt du vill att de ska uttrycka glädje? Du sätter väldigt stor press på de. En sak att gå ut ur en affär om de inte sköter sig, det är direkt kopplat till händelsen. Men att dagen efter straffas för något de förmodligen inte förstår är i mina ögon fel. Fastna inte i allt som är dåligt, missnöje etc utan se och ta tillvara på de bra stunderna. Lägg inte ribban så högt. 

Min teori är att de kanske hade alldeles för höga förväntningar? 
Jag känner igen detta till viss del hos mina barn, man fixar något som man tänker att de kommer älska, man pratar entusiastiskt om det och är själv förväntansfull på hur lycklig barnet kommer vara! 
Och så blir det bakslag,  barnen klagar.
Vi har faktiskt börjat med att inte berätta för barnen något i förväg, som nu senast när vi skulle till Liseberg.   
Det tar en kvart för oss att åka dit, men vi går inte dit oftare än 1-2 gånger om året, pga priserna. 

Jag kan känna igen beteendet från vår familj. I vårt fall är det min man som ofta har höga förväntningar och sen blir besviken när barnen inte beter sig som han beräknat. Då blir han så besviken att han vill skita i allt och han klarar inte av att hålla masken inför barnen. Jag blir ofta arg på honom och så börjar vi tjafsa och katastrofen är snart ett faktum. 

Jag och min man har olika syn på semestern. Han tycker vi ska planera semestern för barnens skull. Jag tycker vi ska planera semestern för allas skull. Jag tycker att det är viktigt att även vi vuxna ska få göra roliga saker. I min värld så minskar det pressen på barnen, de ska inte avgöra om föräldrarna får en trevlig semester eller inte. Men jag förstår att det är lättare sagt än gjort att skifta perspektiv. 

Som ikväll, vi är på semester på en badort och var inne i centrum nu på kvällen. Jättefin solnedgång längs strandpromenaden. Vår tonårsdotter med Aspergers hade en dålig dag och allt var fel. Jag kunde trots detta njuta av solnedgången medan min man tyckte att vi lika gärna kunde gå hem direkt för kvällen var förstörd. Vår dotter blir visserligen arg på mig i stunden när jag inte gör precis som hon vill, men hon blir ännu mer störd på sin pappas beteende när han visar sin besvikelse. 

Kan det kanske helt enkelt bara vara så som din son säger, att det är TRÅKIGT, men att han känner att ni förväntar er att det ska vara roligt? Alla människor gillar inte nöjesparker. Jag har aldrig gillat nöjesparker och heller inte vattenland. Det är mycket folk, mycket ljud, för många valmöjligheter. Ändå har det alltid, under hela min uppväxt, förväntats att jag ska tycka att det är roligt. Det är faktiskt inte roligt. Inte alls.

Min egen son ogillar djur. Ändå har släktingar försökt släpa iväg honom överallt. Han har varit på Eskilstuna Zoo, Skånes djurpark, Ystad djurpark, Skansen, Köpenhamn Zoo... ja, you name it, överallt där det finns djur, eftersom barn "ska" tycka att djur är kul. Han tycker att det är aptråkigt. Nu är han 8 år och kan verkligen sätta ord på det där. "ALDRIG MER DJURPARK!" konstaterade väl hemma, när han artigt hade följt med moster till Skansen. Hon hade uppfattningen om att han hade haft "jätteroligt" men han var bara artig och bet ihop. Själv vet jag vilken mardröm det var för två år sedan när han åkte med mig och sin pappa till Skånes djurpark...

Ibland tänker jag att det gäller att göra rätt sak i rätt ålder.

Legoland är trots allt ganska litet och roligast när barnen är 5-9 år. Vi var där när vår son var 6 år och då var det WOW och världens roligaste grej.

Liseberg är för lite större barn och ungdomar och den som har varit på Liseberg blir nog inte särskilt imponerad av Legoland, jag kan köpa det. Så därför väntar man med Liseberg tills barnen kan åka fler karuseller där och gärna springa runt själva med kompis eller kusin och inte vara beroende av att mamma och pappa springer med i alla köer.

Vi har haft lite samma med vår son, eftersom vi pga en släkting och god ekonomi gjorde rätt häftiga resor när han var liten. Så när man nu har en tonåring som säger "meh" till det mesta och hellre stannar hemma och spelar spel än följer med ut i Europa så är det väl troligen för att han redan har sett en massa historiska platser och åkt på tre kryssningar, varit i världens högsta torn osv. 

Jag själv i samma ålder hade blivit överlycklig bara av en tur över Sundet till Köpenhamn och ett storpack kexchoklad från båtarna.