Ofta missnöjd på attraktionsparker mm

Säger inte att det är kul att det blir såhär utan tvärtom jag känner igen mig till viss del, men tror du att det finns någon speciell anledning att du har så höga förväntningar och blir besviken när du inte får den där åh gud va kul tack mamma du är bäst i hela världen-reaktionen? Mitt eget barn kan visa uppskattning för aktiviteter men säger t ex extremt sällan att han älskar mig trots att jag säger det ofta (mina föräldrar sa det inte till mig) så det är en sådan sak som jag hade förväntningar på när jag fick egen familj och som gör mig sorgsen att det inte blev så. 

Om man får vara lite hobbypsykolog så kanske du projicerar din egen uppväxt på dina barn - dina föräldrar kanske inte hade tid/ork/råd att fixa så mycket aktiviteter för dig ut men nu när du själv är vuxen och har tid och råd så tänker du att dina barn borde bli lika glada som du hade blivit om du som barn hade blivit erbjuden dessa saker. Bara en tanke. 

Dasha skrev 2022-07-09 21:51:14 följande:

Ja så är det 

Misstänkte det. Känner med dig - jag ÄR ju egentligen glad att mitt barn har bättre förutsättningar än jag hade och inte behöver tveka på ifall hans föräldrar älskar honom eller ifall vi har så vi klarar oss med pengar men baksidan blir ju att trygga barn tar vissa saker för givet. Det är liksom det det betyder att vara trygg. De flesta tycker ju såklart att barn SKA kunna ta det för givet att deras föräldrar älskar dem och kan försörja dem med det viktigaste och helst även några lite roligare aktiviteter. Bara ha den tryggheten i bakhuvudet utan att barnet självt ska behöva tänka på att visa tacksamhet till föräldern hela tiden, men många känner ju att då är barnet otacksamt och bortskämt så det är en svår balansgång ändå.

Man kan ju även som förälder  ha fått bilden att alla andra barn strösslar med att säga jag älskar dig mamma/pappa eller åh det här var superkul tack tack och så blir man ledsen inombords, men man känner sig löjlig för man vet att barnet inte har bett om att bli född och att man VET att man inte ska dumpa sina förväntningar och sitt bekräftelsebehov på barnet. Men man kan bli ledsen ändå och det är mänskligt. I din sits kanske jag hade dragit mig tillbaka lite som projektledare för familjen och blivit mer sparsam med att erbjuda utflykter  överhuvudtaget och med att ge det lilla extra på det som redan är planerat utan avvaktat tills barnet själv efterfrågar det, så att ni kan se ifall ni får effekten att det blir mer speciellt för barnen och mer tacksamhet. Men dragit mig tillbaka tyst och väntat ut deras initiativ och försökt att inte vara martyr om det, dvs inte -nä nu när ni inte kunde sköta er och inte alls var tacksamma trots att jag hade lagt jättemycket tid på att? så blir det inga fler aktiviteter- Vad tror du händer om ni bara är hemma ett tag och passivt väntar ut dem och ser vad de föreslår?