bli uppflyttad till bättre lag

Låter jättetråkigt att det inte finns någon mellannivå. 

Jag är själv tränare i fotboll i stockholm där det är nivåindelat seriespel och där vi har lag på nivåerna svår-medel-lätt (dvs alla nivåer utom extrasvår och extralätt) och jag skulle säga att det är just de spelarna som spelat länge, har hög träningsnärvaro men ändå "inte riktigt når fram" som är de som är allra svårast att hantera. De lär sig tekniken, de lär sig att förstå instruktioner men det saknas något som gör att de ständigt blir ifrånsprungna i utvecklingen av de som börjat spela senare. 

Ibland är det känsla, hur mycket de än försöker så försvinner bollen iväg. Ibland är det speed, det är som att benen knappt rör sig när de springer. Men oftast är det inställning, det känns som att de aldrig egentligen blivit riktigt trötta utan de är lite bekväma och slutar ta i när det blir obekvämt. 

Vi har den typen av spelare på både medelnivå och lättnivå och de känner alltid själva att de borde vara en nivå högre upp samtidigt som vi tränare känner att för att vara en nivå högre upp så borde de utmärka sig på den nivån de är, inte vara "en i mängden". Men eftersom att de spelat länge och har hög träningsnärvaro så brukar vi ändå lyfta upp dem till en nivå högre än var de egentligen skulle vara sett till deras förmåga.

Undantaget är de som är gruppen att de saknar rätt inställning. Om de inte är beredda att ge det lilla extra och verkligen kämpa järnet utan kanske skyller på att de har ont i foten när det är dags för intervallträning men kan spela matchen direkt efter så får de spela på den nivå de hör hemma. 

När du pratar med din son så tycker jag du ska ha inställningen att han inte ska lägga någon vikt vid var han är utan att det är roligare att vara en stor fisk i en liten damm än en liten fisk i den stora sjön. Men sedan kan du paralllellt prata med tränarna om hur han känner. Och om de anger att de tycker att han saknar inställning och "myglar" så borde de prata med honom om det. Inte som kritik utan som pepp. Och göra det löpande och berömma extra mycket när de ser att han kämpar. 

Och jag tycker definitivt att du ska ta upp det där om utrustning och träningsmöjligheter. Det känns helfel att man får sämre förutsättningar vad gäller material och träningsmängd om man inte blir uppflyttad. 

Tidigare har föreningen alltid flyttat pojkar i min sons ålder till fortsättningsgruppen då de varit nästan själv i den åldern i gruppen, men nu är det annorlunda, de är flera i hans grupp/lag i den åldern, där de andra i samma ålder är nybörjare plus en till som trotsar och har svårt för idrotten. Dessutom vet tränarna att förutsättningarna för de äldre inte är så bra och även därför har de äldsta blivit flyttade för att ungdomarna ska fortsätta känna att de har ett mål att sträva mot, som är nåbart, ungdomar i samma ålder att träna med. Det känns nästan som min son får hålla taket för de äldsta i sin grupp som varje år flyttas upp till hans ålder. Det har varit lite jobbigt att se hur ungdomar/barn blivit uppflyttade till fortsättningsgrupp, som enligt mig är lika eller något sämre än min son för de är äldre eller haft brantare utvecklingskurva, bättre kontakter, som sedan med bättre förutsättningar, bättre utrustning och fler träningar går om sonen i utveckling eller slutar för det var för jobbigt. En plats som min son kunde haft. Det känns inte som att upp flyttningarna varit helt rättvisa i min värld som mamma. Men min son är fortfarande en surrare, vill inte nöta på helt rätt saker, är relativt bra på sin idrott.  Vad gör man? Kanske bara låter allt vara, så får man se chansen han har att lära sig en idrott bra, gå till spillo, men vad gör det egentligen i det stora hela... Skulle bara så himla gärna se att min son fick chansen, annars är risken stor att jag kommer vara besviken på föreningen och att han får gå med en känsla att han är dålig även om han fått bra betyg i Idrott. 

Jag är ingen "idrottsmamma" men arbetar på ett ställe där jag ständigt kommer i kontakt med idrottande ungdomar. 
Nu har jag läst hela tråden och du har fått mycket bra input från personer som verkligen kan det här, så det ska jag inte ge mig in på .
Det jag vill bidra med är från perspektivet "hellre än bra". Jag har själv aldrig varit en tävlingsmänniska och när jag var barn och deltog i olika saker var det just för att det var kul, inte för att jag skulle elitsatsa en dag. Jag får bilden av din son som väldigt lik mig och andra, i det. Jag var aldrig bäst på något men jag hade aldrig den ambitionen, det kanske din son inte heller har? 

Jag har mött många föräldrar som oroat sig mer över sina barns idrottsutveckling än barnen själva gör. Jag har sista tiden haft mycket kontakt via jobbet, med en förälder till fotbollsspelande ungdom som riskerar att ev bli utgallrad ur sitt lag (det här handlar om nästan myndig ungdom). Ungdomen själv tar det som det blir medan föräldern härjar på tränarna, nästan "kräver" saker av dem. Den föräldern är nog sån med det mesta i sitt liv, men det blir too much, när det spiller över till att man vill ha kontroll även över en nästan myndig persons tränande. Jag förstår mellan raderna att föräldern tycker att de (hela familjen) har lagt så mycket tid och engagemang i ungdomens tränande, som startade redan i förskolan, att det blir som en förlust om hen skulle sluta. 

Här hemma har vi en ungdom som slutade med en lagidrott efter ca 6-7 års deltagande (för några år sen), där hans pappa (min man) tyckte det var helt ok att barnet valde själv medan mamman försökte övertyga barnet om att fortsätta. Barnet grät till slut och sa: "mamma säger att jag inte får sluta". Man borde inte vilja lägga sån press och förväntan på sina barns idrottande men tyvärr är det så för vissa. 
Barnet slutade, och passade på att byta till en annan idrott som verkligen blev ett lyckokast, och som hen har fortsatt med flera år nu som ungdom.

Vilken typ av förälder är du TS? Jag skriver inte så för att vara elak utan för att du bara ska fundera över det. Varför är det viktigt för dig att sonen kan flytta upp? Sonen verkar  inte tycka det är så väldigt viktigt just nu. Kan han inte bara vara med så länge det känns roligt? Du nämnde att det finns en annan aktivitet han också deltar i. Kanske blir det till slut den aktiviteten som blir viktigast för sonen i ett längre perspektiv? 
Oavsett vad, så hoppas jag att han tycker om de aktiviteter han är med på, så länge de varar. 

Jag tycker som sagt att du ska prata med tränarna. Det kan mycket väl vara så att de inte uppfattar din son som så intresserad och tänker att han mår bättre i den grupp han är och att avsaknaden av uppflyttning är av omtanke. Och då är det ju bra att de får kännedom om sonens tankar kring det. 

Hej och tack för alla bra svar. Jag kanske går på flera spår här. Jag kanske pratar med tränarna, ser över en annan förening som nyss börjat satsa på samma idrott, tror inte det ger nåt, men är en chansning. Min man tycker att jag försöker för mycket, men han är inte alls intresserad av idrotten. Han har redan skickat ett väldigt försiktigt mail till tränarna där han beskrivit att sonen möjligen hade passat bättre i fortsättningsgruppen, men är nog nöjd om han får vara kvar i sin gamla med liten risk att motivationen tryter om han får vara kvar när nya yngre börjar. Så vi har skickat ut en liten hint, som vi fått ett väldigt otydligt svar på och jag är rädd att de inte förstår riktigt hur intresserad sonen är. Jag vet inte om vi ska mana på ännu mer. Sonen är svårtolkad i det här med intresse. Frågar man honom när han sitter hemma i soffan om han vill syssla med någonting annat så vill han inte göra något annat än att sitta hemma. Han vill i princip aldrig någonting, men frågar man så säger han nej, förklarar man sen lite och manar på, så kan han svara ja efter det varit tyst i en kvart, när han funderat på det ett tag, han har ju egen vilja och det är jättesvårt att få han att göra något han inte vill. Frågar jag honom om han vill fortsätta med idrotten säger han nej då de kommer fylla på med nya yngre i hans grupp. Dock har han inget val i fråga om han ska träna något eller inte, för det måste han, då han behöver det för att må bra, han får magproblem annars och vi har testat det. Ställer man frågan vad han helst vill träna i höst, (då alternativet ingenting inte finns) så svarar han fortsättningsgruppen i denna idrotten, dock är han rädd att de i fortsättningsgruppen ska tycka att han är dålig. Men hade han fått välja helt själv hade han inte velat träna alls.  Frågar jag om han vill tävla/spela match så säger han nej, men det där "nej" har vi föräldrar lärt oss att det kan betyda både ja och nej. Han brukar vara nöjd och glad över sig själv, när det är heldagsaktiviteter med idrotten, även om han från början sagt nej, när man frågat om han vill vara med, så jag tror nog att han hade tyckt det varit kul med match/tävling. För att gå i fortsättningsgrupp kräver de att ungdomarna vill satsa och skulle någon tränare fråga min son om han vill satsa, är jag rädd att svaret blir nej, när han egentligen menar ja, för det är ändå det han helst vill träna av alla idrotter han har möjlighet att träna där vi bor. När jag funderar på vad jag är för förälder så gillar jag bättre bredd än topp, men tycker inte om när det blir orättvist och gillar därför inte det här med uppflyttningar av vissa och inte alla. Jag har sett flera gånger hur såna som lär långsamt men är intresserade blomstrar sent. Därför tror att jag att jag egentligen tycker bättre om sporter där barnen får satsa själva hur mycket de vill,  där de inte är beroende av att tränarna ska välja ut vilka som det satsas på utan alla kan vara med på tävling/matcher/gradering oavsett hur bra de är.

Den största anledningen att sonen inte vill tävla/spela match är för att han är rädd att det ska vara pinsamt, att han skämmer ut sig när andra kan titta på och det inte är vanlig träning, att han ska bli retad i skolan, men det är väl så i den åldern.

På det du beskriver så låter det ju inte riktigt som att din son faktiskt är så intresserad. Mer att OM han nu prompt måste gå på någon idrott så är det den han väljer men att han gärna inte skulle idrotta alls. 

Kanske det är något annat han borde ägna sig åt? Om det är så att han behöver det för att han annars är stillasittande så kanske skaffa gymkort och gå till gymmet tillsammans eller något annat där man rör sig utanför den organiserade idrotten. 

Hej! Jag vill helst vänta med det där med att börja på gym så sent som möjligt, risken är att han efter ett tag tröttnar på det och vad har han då, nu är han fortfarande tillräckligt ung att gå på någon slags organiserad ungdomssport där flera andra i samma ålder går och han gillar det här med kompisar och har just nu ingen kompis att gå med till gym. Motivet att träna idrott har förutom hälsosamt och roliga mål är också att det är socialt. Jag tränar redan med honom ibland och vet inte om jag hinner göra det tillräckligt ofta om han helt slutar på idrott. Men som du skriver så kanske han inte är så intresserad och det lutar kanske mest åt att han nog passar bättre i den gruppen han tränar med nu, men jag tycker som tidigare nämnt att det är synd då jag tycker att han nått taket för vad han kan lära sig i den gruppen och han har sagt att han hellre vill gå i fortsättningsgruppen fast är rädd att de ska tycka att han är dålig och därför vill han inte satsa fullt ut på den linjen (vilket jag inte är säker på är den riktiga anledningen, kan vara att han bara inte orkar/vill).

Hej! Jag vill bara tacka för alla tips och råd och  berätta att med hjälp av dem har sonen blivit uppflyttad nu och verkar nöjdare med sin träning och något mer intresserad av sin sport än tidigare och det jag tycker r bäst är att han ser piggare och friskare ut med lite mer träning och verkar nöjdare med sig själv. 

Tack för uppdateringen och kul att höra. Jag tycker som tränare om att höra hur barnen känner inför olika nivåer för att antingen agera eller ordentligt motivera varför det inte passar att flytta upp. Men majoriteten av de tränare jag haft kontakt med (för att vi varit tränare tillsammans eller för att de varit tränare åt mina barn utan att jag varit med) har sina egna idéer och väljer ut spelare lite baserat på om de kommer bra överens med föräldrarna eller om de gillar spelaren baserat på helt andra saker än det sportsliga. Och ibland har de helt enkelt inte tillräckligt bra koll på vad som krävs på vissa positioner så de helt missar vilka spelare som egentligen passar bäst där.

Men kul att det löste sig!

Hej och tack för svar. Nu har vi fått ett problem. Jag har fått samtal av tränaren om att min son bryter ihop på träning och sitter vid sidan av mycket. De vill att jag ska vara där och stötta när sonen gör detta för det tar bort fokus från träningens syfte och fler riskerar hänga på när de ser att detta går att göra. Att han bryter ihop är inget ovanligt och jag tror det är ett sätt att inte behöva träna typ mygla lite. Tränarna vill ha en grupp med jättemotiverade barn som alltid är med på allt och att ha såna som sitter vid sidan av skapar obalans. Fortsätter det på det här sättet kanske duktiga talangfulla barn i gruppen tappar sugen, vilket är synd medan jag hade önskat att tränarna ställde lite lägre krav på sonen och tyckte att det är ok om han går ifrån för sig själv, men kommer tillbaka senare. Han är nästan ungdom nu och sköter sitt skolarbete själv klarar ansvar bra osv och jag tror han kommer att hålla på länge med denna sport så länge han inte får för höga krav. Hur hade ni gjort?

Ja det är ju det som är när man kommer upp i en bättre grupp, det ställs högre krav. Och kraven är ofta mer kopplade till att göra sitt bästa än till talang. 

Det är nog så att det kanske inte var det bästa för din son att flytta upp i den gruppen. Gillar han verkligen sporten om han när han är där försöker att undvika den? Börja med att följa med till träningen och att prata med honom om han verkligen har kul av att hålla på med den sporten. Om inte är det nog bättre att göra något annat. 

Bryter ihop? Om det inte är olympisk gymnastikträning for småbarn det handlar om, ska han ju sluta med denna sport. Iallafall sluta i dennna grupp. Det är väl inget att ens fundera om.

Hej och tack för svaren igen. Det där med att bryta ihop kan låta allvarligt, men att han bryter ihop är inte jätteovanligt, det händer nästan alltid när vi ska ut och hitta på något en heldag och jag misstänker lite att han har det som taktik, så jag brukar låta han skrika av sig och sen en timme senare när han funderat lite kan han till och med tycka att det är kul att komma iväg och är nöjd och glad. Sen ibland bryter han ihop när han håller på med något och tycker det är tråkigt och jobbigt, oftast när han är med mig (mamma), men när han är med mig brukar jag bara vifta bort det, peppa och så hämtar han sig rätt mycket. Sen apropå att inte fortsätta på denna sport och byta till någon annan så har vi haft det snacket flera gånger och han har försökt många andra sporter, vi testar typ en ny sport varje år och det har landat i att han vill syssla med den sport han håller på med. Enda alternativet tror jag är att sluta helt med sport och bara låta han göra vad han vill på sin fritid, vilket lutar åt att sitta framför datorn trots att han verkar gilla den sporten han sysslar med nu och har kompisar i sin grupp. Det känns inte heller bra. Jag tror att han ska försöka lite till, allt är nytt i den svårare gruppen, så mycket nytt att lära, dessutom börjar det bli mörkt och många är lite höst-trötta, det kanske löser sig när det gått ett tag och det inte är så mycket nytt, så kan vi hemifrån peppa och låta han vara hemma nån träning om han inte vill. Det verkar också vara många som tränat i den gruppen han går i nu som gått mindre i perioder och det verkar nästan ha varit bra att gå mindre när motivationen tryter. Men vi funderar också på om han ska sluta och nu lutar det mer åt att sluta efter era svar. Jag ska också kolla med honom vad han egentligen tycker om sporten nu när den är på högre nivå, tidigare har det varit den bästa av alla sporter, men nu på en hårdare nivå kanske det känns sämre. Vi får se. 

Jag har två barn. Det ena älskar idrott och satsar järnet. Det andra är mer som ditt barn. Han är duktig men har egentligen inte intresse av någon sport. För honom är det mycket bättre att gå på gymmet med mig och i skogen med pappa. Om han ska börja på någon aktivitet igen är det nog snarare scouterna eller något som passar honom. 

Organiserad idrott är inte för alla och man får nog acceptera när ens barn kanske inte riktigt har motivationen för det. 

Ok, ja, han har aldrig sagt att han vill sluta, vilket han brukar göra annars när han inte gillar en sport, men jag ska fråga honom och om det inte blir bättre så får vi ta oss en funderare, men jag tror att om han går på detta halvseriöst, typ inte varje träning, inte tävling/match, då han egentligen kan idrotten bra och egentligen inte behöver det för sin egna utveckling och försöker fokusera på det som är kul när han är där, så han inte går dit när han är trött från senaste träningen så tror jag det går bra tills terminen är slut. Om han inte vill fortsätta då, så får vi hitta på något annat.