Jag är ingen "idrottsmamma" men arbetar på ett ställe där jag ständigt kommer i kontakt med idrottande ungdomar.
Nu har jag läst hela tråden och du har fått mycket bra input från personer som verkligen kan det här, så det ska jag inte ge mig in på 
.
Det jag vill bidra med är från perspektivet "hellre än bra". Jag har själv aldrig varit en tävlingsmänniska och när jag var barn och deltog i olika saker var det just för att det var kul, inte för att jag skulle elitsatsa en dag. Jag får bilden av din son som väldigt lik mig och andra, i det. Jag var aldrig bäst på något men jag hade aldrig den ambitionen, det kanske din son inte heller har?
Jag har mött många föräldrar som oroat sig mer över sina barns idrottsutveckling än barnen själva gör. Jag har sista tiden haft mycket kontakt via jobbet, med en förälder till fotbollsspelande ungdom som riskerar att ev bli utgallrad ur sitt lag (det här handlar om nästan myndig ungdom). Ungdomen själv tar det som det blir medan föräldern härjar på tränarna, nästan "kräver" saker av dem. Den föräldern är nog sån med det mesta i sitt liv, men det blir too much, när det spiller över till att man vill ha kontroll även över en nästan myndig persons tränande. Jag förstår mellan raderna att föräldern tycker att de (hela familjen) har lagt så mycket tid och engagemang i ungdomens tränande, som startade redan i förskolan, att det blir som en förlust om hen skulle sluta.
Här hemma har vi en ungdom som slutade med en lagidrott efter ca 6-7 års deltagande (för några år sen), där hans pappa (min man) tyckte det var helt ok att barnet valde själv medan mamman försökte övertyga barnet om att fortsätta. Barnet grät till slut och sa: "mamma säger att jag inte får sluta". Man borde inte vilja lägga sån press och förväntan på sina barns idrottande men tyvärr är det så för vissa.
Barnet slutade, och passade på att byta till en annan idrott som verkligen blev ett lyckokast, och som hen har fortsatt med flera år nu som ungdom.
Vilken typ av förälder är du TS? Jag skriver inte så för att vara elak utan för att du bara ska fundera över det. Varför är det viktigt för dig att sonen kan flytta upp? Sonen verkar inte tycka det är så väldigt viktigt just nu. Kan han inte bara vara med så länge det känns roligt? Du nämnde att det finns en annan aktivitet han också deltar i. Kanske blir det till slut den aktiviteten som blir viktigast för sonen i ett längre perspektiv?
Oavsett vad, så hoppas jag att han tycker om de aktiviteter han är med på, så länge de varar.
