Lägga blöjan

Det sista i mitt inlägg riktade sig till TS - en nyadopterad fyraåring som tappat sitt språk utan att ha tillägnat sig adoptivspråket behöver hjålp. Alla adopterade bär på minst ett separationstrauma. Prioritera rätt och fokusera inte på blöjan. 

Tack för era tankar. Han är vårt första barn Så det är första gången vi gör detta.

Det har gått bättre det senaste dygnet, vi har inte kört stenhårt utan har haft blöja när vi är borta men går ofta på toaletten. Han säger inte ifrån själv men han verkar hålla sig mer mellan gångerna. Jag har också pratat med andra som beskriver att det är så de börjar. Kissa mer när de kissar och mindre ?skvättande?. 

Jag vill tillägga att vi såklart har kontakt med BVC och vår BVC-sköterska har nischat sig mot adoptivbarn. Så hon är erfaren och det är hon som uppmanat oss att göra det i sommar. Vi gör allt det där som tipsad om: vi samsover, vi leker, vi matar, kramas, är tillsammans dygnet runt och jobbar på vår anknytning. Det går bra och vi har ingen anledning att oroa oss för den. 

Att han inte pratar gör ju såklart att det är svårare för honom att säga ?mamma jag vill kissa? Men han kan lära dig att visa på andra sätt. Precis som han visar att han vill studsa på studsmattan eller duscha. 

Jag vill bara tillägga att min fråga gäller att bli av med blöjan, jag uppskattar alla tips och kommentarer men till dig som är orolig att han är traumatiserad av adoptionen. Jag uppskattar din omtanke och vi skulle säkert kunna ha timeslånga samtal om för eller emot adoption. Jag lovar dig att vi kommer ge vårt barn allt stöd i det när och om han behöver det. Nu är han 4 och traumat handlar nog mer om nya dofter, rutiner, människor, vardagliga saker som mat eller att gå på släktkalas vilket han aldrig gjort fram tills för några veckor sedan. Han har två föräldrar som längtat efter honom i flera år och som gör allt för att han ska ha det bra. 

Att ni har längtat efter honom i flera år, jobbar på anknytning mm ändrat inte på det faktum att ni har berövat honom hans kultur, språk och trygghet. Adoptionen är för er skull inte barnets. Det handlar i grund och botten om att vi i rika länder anser oss ha rätt att köpa fattiga människors barn. Att våra egna känslor och barnlängtan står över allt annat, att människohandel är helt okej bara man vill tillräckligt mycket. Ni har inte ens brytt er om att lära er hans språk. De flesta adoptiv?föräldrar? byter till och med namn på barnet. 

Han är traumatiserad man ni verkar inte förstå det. Ni måste kontakta BUP och inte försöka vänja honom av med blöja på egen hand det kan gå väldigt fel när barnet är i ett så utsatt läge. Att han inte pratar är en kraftfull reaktion på traumat han varit med om. 

Jag fattar inte hur jag ska svara på enskilda frågor här i tråden. 

Vi samarbetar med BVC så här långt, vi har försökt bli av med blöjan sedan mitt inlägg typ så det var framförallt min frustration som behövde ut. Och jag uppskattar lite tips från er som har erfarenhet. 

Är det någon som svarat här som har egna barn som är adopterade eller barn som har haft svårigheter/utmaningar med att sluta med blöja så lyssnar jag men kommentarer kring adoption i allmänhet och om det är positivt eller inte lämnar jag därhän nu. 

Det handlar inte bara om i allmänhet utan hur det är för just ?DITT? barn. Barnet DU tar hand om är traumatiserad, DITT barn är berövad sin, språk, kultur och sammanhang. DU har bidragit till det. Det handlar om DIG och ER situation. 

BVC är inte samma sak som BUP. Ditt barn behöver en terapeut och en psykiatriker. Specialister på psykiatri hel enkelt. BVC besitter inte den kunskapen överhuvudtaget. Du ska inte satsa på blöjan i första hand utan hur barnet mår, det är viktigare. 

Om du taggar ner med ditt adoptionskritiska så är jag säker på att TS orkar ta till sig det du skriver i större utsträckning. Som du går på stänger man ju av.
  

Så bra att det går bättre. Och bra att ni jobbar på anknytningen. Tänker att tar ni det lite chill så går det nog framåt med blöjan också. 

Men viktigt att veta att traumat ofta handlar om själva separationen. Har själv en grabb med adoptionsrelaterat trauma och det har vi jobbat med sedan han kom strax innan han fyllde 1. Där finns hur mycket som helst att säga.

Du ska inte behöva försvara er adoption för en random på nätet. Tyvärr är vi inne i en sådan tid där adoption väcker debatt.

Vi förutsätter att vi kommer jobba med det hela hans uppväxt. 

På förmiddagarna brukar det funka bra. Där har vi nog redan haft en bra rutin med att gå på toa på morgonen och sen efter frukost och innan lunch och kanske nått däremellan. 

Idag tar vi lite paus, han är förkyld och det märks direkt att det blir svårare när han är trött.

Får jag fråga ett exempel på hur det kan ge sig till uttryck med adoptionsrelaterat trauma? Många exempel jag hör är att barnen inte kan lämnas på förskola utan kaos eller att det går lite för lätt. Men tänker det måste finnas många andra exempel?

För vår del kan det vara ilskeutbrott när han är trött, rivas och bitas om det är nått han inte vill eller som han vill men inte får. Vi tolkar det som att han inte förstår att det är NU han inte får men kan få ikväll eller i morgon. Och att han inte kan uttrycka det. Tex dusch som var ett stort problem men som idag funkar hur bra som helst för han vet att han får duscha varje dag. Idag kan han till och med välja bort det själv eller vara på toa om någon av oss andra duschar utan att vilja duscha själv. 

Bra att det går framåt. Han anstränger sig säkert väldigt mycket och orkar säkert inte hela vägen. En tanke är att sätta på honom blöjan efter lunch så han får slappna av? 

Hur adoptionsrelaterat trauma visar sig i vår familj skriver jag gärna om för den som är intresserad. Men hellre i PM, om det är OK? Är så trött på alla som ifrågasätter trauma när man tar upp det. Och nätet här är som ett getingbo... 

Ja vi sätter på blöja om vi ser att han inte orkar (framförallt på eftermiddagen) eller om vi åker iväg. men även om vi har blöja så försöker vi gå på toa regelbundet och på särskilda tider. innan och efter mat tex. 

vi har skaffat sådana där träningskalsonger så om det händer en olycka så kommer det inte överallt och han känner det själv. Vanliga kalsonger försvinner det ju iväg.
vet att det finns dem som inte tycker man ska sätta på dem nått för det lutar dem men eftersom vi sett att han ignorerar kisset tex och vi har hyfsat lutande golv så hinner det in under golvlisterna innan vi hinner reagera.  
Kan ju vara blöjan som gör att han just nu är tröttare än vanligt och även om han vilat på dagen är övertrött kl 19. 

Jag skriver gärna dm till dig. Förstår!

Får man ingen utbildning om separations/anknytningstrauma och andra trauman som adopterade barn kan bära med sig? 

Att ni fokuserar på en blöja tyder på att ni inte förstått vad det adopterade barnet har för behov. 

Instämmer med tidigare kommentar- ni måste ta hand om barnet som ett spädbarn för att försöka läka barnet genom att han får anknyta tryggt till er 24/7. 

Hej TS! 

jag har ingen egen erfarenhet av adoption eller dylikt. Men oavsett det läser jag att du gör allt du kan för din pojke. 

mina tips efter att min yngsta ville sluta med blöja men jag tyckte att det var väääldigt segt, särskilt när han hade något på underkroppen så skvätte han hela tiden. Vi hade jäääätte mkt olyckor i början och jag tänkte många gånger att han inte var redo. Men det här gjorde att det gick åt rätt håll.  

- kiss och bajskalender? Den har min yngsta tyckt om och den motiverade honom att gå på toaletten. Man får ett kissklistermärke när man kissar och ett bajsklistermärke när man bajsar och så sätter man det i kalendern. 

- begränsa utrymmet, ha potta i närheten och erbjud mkt dricka. Då blir det mkt besök på kort tid och mer fokusering på träning. 

- gör en positiv sak av att gå på toa. Ta med dig honom och överdriv hur kissnödig du är och spela lite teater. Det fångades min sons intresse. 

- inget på kroppen alls i början. Sen kalsonger. När han blivit duktig på pottan efter att ha varit naken så var det som att man började om igen när han fick kalsonger. Men det är en process. 

stort lycka till! 

Separations/anknytningstrauma tas upp i den obligatoriska föräldrautbildningen som görs långt innan man får barnet i sin famn. När väl barnet har kommit finns extremt lite stöd att få, vare sig offentligt eller privat. I vår region finns INGEN kompetens på BUP, Psykiatripartner, familjehälsan osv. Stockholm är annorlunda där finns mer.

Detta är ett stort problem enligt min mening. För om man som adoptivförälder ser traumat och påtalar det i kontakt med förskola/skola/BUP/fritidsaktiviteter/mfl så blir man lätt betraktad som en knepig förälder som ser problem överallt. Det är väldigt vanligt att adopterade barn med trauma får NPF diagnoser och blir felbehandlade, då symtomen överlappar. 

TS, vilken eller vilka diagnoser har han? Är han ens utredd? Någonting är ju fel på honom i vilket fall, det där är inte normalt beteende sammantaget. Fortsätt med blöja så länge, det funkar tydligen inte just nu att ta bort.