Svårt att vara bonuspappa

Ge upp?

Låt de vara ifred utan att vara elak. Men du verkar inte vara den elaka typen. :P

Vad menar du med att ge upp?
Man har olika relationer o roller mot varandra o kanske du har fått en roll där du får vara i bakgrunden som en trygg person som bara finns där o som när barnen så småningom börjar fundera på de djupa frågorna o funderingarna vänder sig till dig. Du kanske har blivit tältpinnen som håller ihop familjen.
När du pratar med dem, vad pratar du så om?
Vid nattning, kikar du in på deras rum o säger gonatt?
hjälper du till med deras läxor, frågar hur deras dag har varit?

Vad säger mamman? Har hon gjort något för att hjälpa er relation? Har pojkarna något intresse som du kan dela med dom?

Du får nog acceptera att det kommer vara olika. Det blir lätt så. Du ska inte ge upp men du kan heller inte tvinga fram något, och att det ska vara lika som det är för barn i den andra konstellationen är inget du ska tänka på. Inte heller säkert att det stämmer att det är så som du beskriver - hur mycket insyn har du egentligen in i den familjen (alltså dina bonusbarns relation till sin nya bonusmamma?) Ibland kan folk säga "jag älskar dig" utan att mena det (tänker om den bonusmamman är en sån översvallande person som säger det precis som man säger hej/hejdå) 

Du är den du är, du kan inte börja spela spel. Det viktiga är att barnen trivs hos er, att de känner att du vill hänga med dem ibland, men ofta kan det bli så att det fungerar bäst när det är hela bonusfamiljen som gör saker tillsammans, och inte du och bonusbarnen ensamma.
Jag har nu vuxna barn och lever i bonusfamilj. Jag fick bra kontakt med mina bonusbarn direkt (eller i af med två av dem), medan min nya man nog känner som du runt mina barn. De har absolut inget emot honom men de fick ingen stark connection, Mina barn var redan tonåringar så de var äldre än era barn är. Det är lättare med små barn, är min erfarenhet. 

Det är nog så att din sambo behöver ta en mer aktiv roll i detta, om ni vill att det hela ska utvecklas. Annars får man bara se tiden an, jobba långsamt, alltid vara välkomnande, tala om hur kul det är att de är hos er. Om det finns något gemensamt ni kan göra hemma så kan det vara guld värt. 

Ser ni er familj som "familjen" eller ser ni er familj som "två familjer som har flyttat ihop"? Jag tror att sånt kan påverka känslan i hemmet, om barnen känner att det är en helhet eller två delar. Hos oss har vi alltid varit noga med att prata om "vår familj", att presenter är från oss (och inte tex från mig och min exman), att jag kan skjutsa till en träning istället för bonusbarnens pappa osv. 

Man kan aldrig tvinga barn att tycka om någon, men du kan visa att du gilla dem. Älska behöver man kanske inte säga (eller göra), men vara en bra och vettig extra vuxen som finns där som stöd. 

Jag förstår dig helt för jag har en liknande situation med min bonusson. Dom första åren var svåra och jag undrade hela tiden vad jag gjorde för fel i relation till honom. Jag ansträngde mig för att lära känna honom och fick bara kalla handen tillbaka. Han hälsade knappt på mig och pratade bara med sin pappa. Det var väldigt energimässigt krävande att bo i samma hem och jag funderade på att ge upp och flytta många gånger. Jag pratade även med min sambo om detta men enligt honom var det inga större bekymmer. Han bara är sån, fick jag till svar. Jag fick ha många långa samtal och även sätta gränser och markera för att min bonusson över huvud taget skulle hälsa på mig till slut. Då hade vi bott tillsammans i fyra år. Men jag tror att det var det som var vändpunkten faktiskt, att jag började säga ifrån alltså. När jag äntligen började vara mig själv och göra mig tydlig inför bonussonen och säga ifrån på skarpen till honom om jag tyckte att ha betedde sig nonchalant så var det som om bonussonen plötligt såg mig och fattade att jag var en egen person. Inte bara ett bihang till hans pappa. Och jag började även slappna av mer med bonussonen i och med att jag kunde vara mig själv och jag började acceptera honom för den han är: en kille i början av tonåren med stor integritet, tystlåten, ofta surmulen, glad ibland, stort behov av att få vara ensam eller bara vara med sin pappa. Jag är själv pratsam, en typisk people please som blir osäker av avvisanden, jag är social och har tidigare varit mån om att vi ska vara en flock. Numera lämnar jag honom ifred och uppskattar honom för den han är och att han är en sån fin storebror till vårt gemensamma barn. Det är underbart att ha släppt på förväntningarna (både på mig själv och honom) och kunna uppskatta verkligheten. Vi kommer aldrig att ha en nära relation han och jag och det är helt ok. Vi är ok med varandra. Nu har vi levt ihop i sex år. Du har levt med dina bonusöner i två år, räkna med ca fem-sju år innan ni har hittat era roller gentemot varandra. Det låter som om ni är rätt olika varandra och det är ju bara så det är. Mitt råd till dig är att fokusera helt och hållet på din kärleksrelation och din son och acceptera att relationen mellan dig och bonussönerna är distanserad. Se det inte som ett misslyckande utan bara som en helt naturlig följd av att ni är olika varandra och bara råkar bo ihop. Men kräv samtidigt en grundläggande respekt för din person. Dvs att dom hälsar, svarar på tilltal, inte ignorerar dig vid matbordet. Annars kommer du att tycka mer och mer illa om dom med tiden. Gör sig själv tydlig i för dom och säg ifrån om du känner dig nonchalerad. Och fokusera på dom du älskar - din sambo och din son. 

Närhet och ömhet? 

Jag känner mig också lite besvärad när du säger så. Som bonuspappa är det inte ditt jobb att ge grabbarna närhet och ömhet i första hand. 

vad gör ni för kul saker ihop? Drar du med dem på dina egna aktiviteter, vad det nu är? 

låt grabbarna hänga på dig och vara med på det du brinner för. Kanske tycker de det är skoj kanske inte. Men det viktiga är att du bjuder in dem på ett autentiskt sätt till ditt liv, förstår du hur jag menar? 

Jag tror som sagt inte att lösningen på Ts problem är att han bjuder in grabbarna ännu mer till sina (akademiska) intressen eller försöker få deras familj att bli EN familj. Utan att han tvärtom tar ett steg tillbaka och accepterar verkligheten för vad den är: bonussönerna vill inte släppa in honom. Det har bara gått två år. Dom är två familjer i en. Dom är rätt olika varandra i sina intressen och personlighet. Men han måste kräva basic respekt från bonussönerna så att han inte känner sig sårad och nonchalerad. Och fokusera på annat än bonussönerna, lämna dom ifred lite och acceptera att dom vill sköta sitt. 

Låter mer som att du vill förverkliga dig själv genom att få bekräftelse från två smågrabbar.

De är inte dina söner, och de ser dig inte som sin pappa.

Du är en person som råkar vara ihop med deras mamma (antar jag), om de inte gillar dig lika mycket som deras mammas respektive eller sin egen pappa, så får du bara hacka i dig det.

Sluta lägg över det på två knattar. Du är vuxen.
Och de kanske helt enkelt inte tycker du är särskilt kul.

Du ska sluta tränga på. 
Barnen har inte valt dig.

Du kan förvänta dig att de är trevliga och behandlar dig med respekt så länge du gör samma , men kärlek och ömhet kan du ej kräva.

Jag kan känna igen mig, har två bonusbarn. I början var det jobbigt, men med tiden har jag accepterat att jag själv inte känner mig som en bonusmamma. Jag är mer som en vuxen "vän" som finns i deras tillvaro. Vi kan prata och diskutera, men det finns absolut inte den närhet som deras föräldrar ger dem. Jag trivs bra med det nu, även om innan jag flyttade ihop med min man fantiserade om att vara den där bonusmamman som också kunde krama och gosa på dem.

De trivs som det är och jag också, tror det är huvudsaken. Kärlek till dem finns från min sida; de är fantastiska barn 

Du verkar vara en översittare av rang och det både känner och ser grabbarna. Släpp ditt skadade mansego och gå vidare. Barnen bryr sig inte om dina högskolepoäng, för dem är du bara en tråkig präktig pajas som snott deras mamma. De kommer aldrig att se dig som sin pappa.