Svårt att vara bonuspappa
Jag förstår dig helt för jag har en liknande situation med min bonusson. Dom första åren var svåra och jag undrade hela tiden vad jag gjorde för fel i relation till honom. Jag ansträngde mig för att lära känna honom och fick bara kalla handen tillbaka. Han hälsade knappt på mig och pratade bara med sin pappa. Det var väldigt energimässigt krävande att bo i samma hem och jag funderade på att ge upp och flytta många gånger. Jag pratade även med min sambo om detta men enligt honom var det inga större bekymmer. Han bara är sån, fick jag till svar. Jag fick ha många långa samtal och även sätta gränser och markera för att min bonusson över huvud taget skulle hälsa på mig till slut. Då hade vi bott tillsammans i fyra år. Men jag tror att det var det som var vändpunkten faktiskt, att jag började säga ifrån alltså. När jag äntligen började vara mig själv och göra mig tydlig inför bonussonen och säga ifrån på skarpen till honom om jag tyckte att ha betedde sig nonchalant så var det som om bonussonen plötligt såg mig och fattade att jag var en egen person. Inte bara ett bihang till hans pappa. Och jag började även slappna av mer med bonussonen i och med att jag kunde vara mig själv och jag började acceptera honom för den han är: en kille i början av tonåren med stor integritet, tystlåten, ofta surmulen, glad ibland, stort behov av att få vara ensam eller bara vara med sin pappa. Jag är själv pratsam, en typisk people please som blir osäker av avvisanden, jag är social och har tidigare varit mån om att vi ska vara en flock. Numera lämnar jag honom ifred och uppskattar honom för den han är och att han är en sån fin storebror till vårt gemensamma barn. Det är underbart att ha släppt på förväntningarna (både på mig själv och honom) och kunna uppskatta verkligheten. Vi kommer aldrig att ha en nära relation han och jag och det är helt ok. Vi är ok med varandra. Nu har vi levt ihop i sex år. Du har levt med dina bonusöner i två år, räkna med ca fem-sju år innan ni har hittat era roller gentemot varandra. Det låter som om ni är rätt olika varandra och det är ju bara så det är. Mitt råd till dig är att fokusera helt och hållet på din kärleksrelation och din son och acceptera att relationen mellan dig och bonussönerna är distanserad. Se det inte som ett misslyckande utan bara som en helt naturlig följd av att ni är olika varandra och bara råkar bo ihop. Men kräv samtidigt en grundläggande respekt för din person. Dvs att dom hälsar, svarar på tilltal, inte ignorerar dig vid matbordet. Annars kommer du att tycka mer och mer illa om dom med tiden. Gör sig själv tydlig i för dom och säg ifrån om du känner dig nonchalerad. Och fokusera på dom du älskar - din sambo och din son.