Svårt att vara bonuspappa
Har en ny relation sedan två år och bor tillsammans i en stor lägenhet. Egen son på 5 år och två bonussöner på 9 och 11 år. Barnen är halva tiden hos sina andra föräldrar.
Bonussönernas pappa är raka motsatsen till mig. Han är en tatuerad sportkille som åker på suparresor och är ganska omogen. Jag är akademiker, helt ointresserad av sport men väldigt grundad i mig själv och har enligt andra gott omdöme. Gillar djupa diskussioner om värderingar och dylikt. Relationen mellan honom och mig är okej.
När mina bonussöner träffar sin pappa är det highfives och killarna är jätteupprymda. När de träffar mig hälsar de knappt och är helt ointresserade om jag försöker prata om något.
Deras pappa har träffat en ny sambo och från dag ett var det kärlek och "jag älskar dig" mellan mina bonussöner och henne. Väldigt mycket närhet och ömhet. Jag tycker bara man använder de orden när man verkligen känner så och därför har jag bara sagt det ett fåtal gånger till bonussönerna. Mycket på grund av att relationen är så ansträngd att det inte känns naturligt. Min egen son säger jag det till varje läggning eftersom vår relation är jättebra.
Jag har försökt visa närhet och ömhet mot mina bonussöner men de verkar bara obekväma. Har försökt göra saker med dem men det går sådär. Är med på alla deras träningar och matcher som jag kan gå på och hejar på. Men jag blir aldrig riktigt accepterad eller insläppt och de pratar i princip alltid bara med sin mamma.
Det känns som att det bara blir sämre och jag börjar snart ge upp. Vad ska jag göra?