Här samlas alla nattugglor!
Ja, arbetstiderna är ytterligare en av sakerna som jag älskar med mitt jobb. Å andra sidan innebär det också att man kan få jobba kvällar och helger någon gång ibland (jag forskar inom kemi), ibland kan man liksom inte sonika pausa de kemiska reaktionerna kl 17 bara för att det är fredag och man vill hem ...
Jag tror att en stor anledning till att jag inte kommer vidare i mitt skrivande är för att jag inte hinner sitta så länge i taget med skrivandet. Hur mycket jag skriver går också i perioder, ibland skriver jag i princip hela min vakna fritid, och sedan kan det gå månader innan jag kan skriva. Jag har flera texter i gång samtidigt, jag skriver ständigt ned korta "scener" eller bara idéer, jag hämmas inte av att jag måste skriva en sak i taget. Nästan tvärtom, mitt huvud är översvämmat av karaktärer och historier.
Hur känner du inför att låta andra läsa dina berättelser? Jag tycker det känns lite jobbigt, faktiskt. Jag har inte så mycket emot att totala främlingar skulle läsa mina alster, men tanken på att någon jag känner skulle läsa mina fantasier (för, det är ju på sätt och vis vad det är) är lite pinsam. Det är så väldigt personligt på något vis, nästan privat (och nej. det är verkligen inget "tantsnusk" eller liknande, jag skriver bara sådant jag själv skulle vilja läsa, och målande beskrivningar av sex hör inte dit).
Det låter som ett spännande jobb att forska inom kemi! Kan tänka mig att de kemiska reaktionerna inte tar paus för fredagsmys, så jag förstår att det kan bli lite oregelbundna arbetstider ibland. Själv jobbar jag som skulptör och söker efter motiv som traditionellt inte anses vackra.
Precis som du sitter jag sällan långa stunder, men skriver väldigt ofta istället. Belöningen när jag har skrivit färdigt en novell, är att jag genast börjar skriva på en ny. Inget firande, ingen fest. Bara ännu en novell och det är så jag vill ha det. Jag skriver för skrivandet i sig, inte för att bli författare. Så fungerar den kreativa processen för mig också. Ett stycke här, ett stycke där. Jag brukar säga att det inte finns en enda situation som jag inte har skrivit i, och det är nästan sant.
Jag har låtit andra läsa det jag skriver, men när jag skriver brukar jag oftast förtränga att någon ska läsa det. Annars blir jag hämmad. Min första läsare var faktiskt min bror. Av någon anledning älskade han mina texter och har fått läsa dem sedan dess. Annars har jag skrivit noveller till en podd och medverkat i några antologier på olika förlag, men inget mer än så. Nu ska jag samla mod till att våga skicka in mitt första barnboksmanus. Jag är inte riktigt färdig än, utan befinner mig i slutredigeringen. Det ska bli spännande! Förstår hur du känner inför att människor du känner ska läsa dina texter. Precis som du skriver är texter ofta väldigt privata och avslöjar mycket om ens tankevärld. Nej, mina texter innehåller inte heller målande beskrivningar av sex.