Få barnen att prata

Det låter som att det är ganska nyligen som du börjat reflektera över detta? I så fall tänker jag att förändringar tar tid och jag tycker det låter som att du är på rätt väg. 
Något jag försöker tänka på är att själv dela med mig av sådant som jag vill att barnen ska dela med sig av till mig. Det som man ser sina föräldrar göra/säga blir ju ens "sanning" och det som man tänker är normalt, om du förstår hur jag menar? 

För det första så har du redan kommit en bra bit på vägen genom att reflektera som du gör och erkänna att detta är något du behöver jobba på. Kanske din sambo också? Är det något ni kan göra gemensamt för att stärka familjekänslan? Likväl tror jag det är viktigt att du också fokuserar på att ha en egen stark relation med dina barn vilket du ju gör redan. 
Hur är det med dig själv? Har du lätt för att prata om dina känslor? Jag tror du kanske måste börja där. Genom att prata med dina barn om dina känslor på ett åldersadekvat sätt. Berätta hur din dag har varit och om en situation som tex gjorde dig stressad under dagen. Fråga sedan dina barn om hur deras dag har varit. Berätta för dom om mardrömmar du har haft och kanske hade som barn och fråga sedan dina barn om hur deras drömmar brukar se ut. Prata mycket med dina barn, om viktiga och oviktiga saker. Beskriv hur det kändes i din mage när du på morgonen klev ut på trappen och fick syn på årets första snödroppar. När ni handlar kan du tex säga hur det vattnas i din mun när du ser vattenmelonerna och fråga barnen vad som får deras mun att vattnas. 
Poängen är att börja med dig själv och försöka skapa ett familjeklimat där ni pratar med varandra om allt möjligt viktigt och oviktigt.

En viktig fråga du ställer!  Det är givetvis olika hur öppna man är mot varandra i en familj. Alla har inte så lätt för att prata känslor. Om jag går till mig själv så har vi en enormt öppen relation med barnen. De är idag unga vuxna och de har genom åren berättat kanske inte precis allt men väldigt mycket. Sånt som deras kompisar aldrig vågat säga till sina föräldrar ( enligt våra barn). 

Nåt som jag fått höra av mina barn att de har tyckt vart viktigt och som de uppskattat enormt är att jag alltid sagt att de måste våga komma  till oss oavsett  vad de har gjort. Att vi alltid älskat de oavsett. Och det har gjort nytta. 

Så när du kramar dina barn, säg att du älskar dem och att du alltid finns där om de behöver det och att du vill att de ska våga betätt saker utan att du blir arg. 

För blir man arg som förälder för småsaker så undviker barnen att berätta. 
Funkar barnen bra med sambon? 

Lite osammanhängande ser jag när jag läser det. Hoppas du hänger med på vad jag menar. 

Fint att det är något du reflekterar kring och vill jobba på. Jag tänker att du inte ska fastna just vid pratet. Att de berättar saker för dig är nog snarare konsekvensen av andra saker. Vilken känsla och relation du har skapat. Visa att du tycker om dom. Gör saker tillsammans. Var engagerad. Gör det lilla extra. Var intresserad av det som är viktigt för barnen  

Min man är en jättefin pappa på alla sätt men han kan vara lite disträ. Ibland upplever jag att barnen kan tolka det lite som ett ointresse från hans sida. Han kompenserar det genom att vara en bra pappa annars så det skadar inte deras relation men jag märker som sagt var en känsla av att han inte riktigt hör eller bryr sig när han är inne i något annat. Barn märker sånt direkt. 

Man låter dom bo hos sin mamma och slippa ett hem med någon som dom uppebarligen ser som främling.

Tänker att det inte alltid handlar om att de ska kunna sätta ord på saker utan mer om att du kan läsa av dem och känna in vad de tänker och tycker. De kanske inte direkt säger att de inte gillar paprika , men om du märker att de alltid lämnar paprikan kvar på tallriken fattar du det efter ett tag...
Så är det lite hos oss,  inte säkert att barnen pratar mer med mig än med sin pappa  men jag kan förstå dem utan att de säger så mycket, det kan inte han... 

Finns ju massor med övningar att göra med barn, bara söka och se vad man kan hitta:
logopedjulia.se/beskrivaochuttryckakanslor/
Länkar även till övningar i inlägget

friends.se/kunskap-och-stod/forskola/ovningar/

Lyssna är viktigt. 
Är du bra på det eller är du en upptagen vuxen? Gör du annat (tex sitter vid skärmen) så att barnen inte tror de kan prata med dig?

Eller är du en sån som lyssnar men då genast ska "lösa saker"? Det är inte alltid det som behövs. 

Mina ungdomar har alltid pratat väldigt bra i bilen. Då finns inget annat som stör och man kan ha lite musik på i bakgrunden så det inte blir så laddat om det är jobbiga saker man ska prata om. 

Mycket beror på hur det är hemma. Är det lugn, finns det tid tex vid läggning, att sitta en stund på sängkanten och bara vara? Då pratar gärna barn (om de inte hunnit bli för trötta). 

Det verkar som om du redan gör en hel del bra saker och du har fått bra råd här ovan. Bara en tanke till: barn vill ibland skydda oss och inte tynga oss med sina bekymmer och problem. Visa dem att du inte bara är stark nog att klara av att höra allt, utan att du dessutom har klantat till det så många gånger själv att du faktiskt har blivit rätt skicklig på att klara upp situationer och därför kan vara en bra resurs för dem. 

När de pratar, ta dig tid att lyssna och bekräfta. Alltid. 

Att umgås med barnen ett och ett, under promenader eller bilresor tex, är guld för att prata om funderingar tycker jag. Även att mysa en stund vid läggdags tycker jag. 

Viktiga funderingar kommer aldrig på efterfrågan utan just när man umgås lite lugnare utan nåt konkret (tex promenader). Frågar jag vad de gjort i förskolan tex är det inte sådana svar jag får utan på sin höjd att de har lekt och att det var fisk till lunch... 

Kring kläder och annat sånt vardagligt: genom att umgås och ha en gemensam vardag där alla blir lyssnade på. 

Lite fler tips:
Boken med känsla för barns självkänsla. 

Ang bråk i skolan: kommer mammans kännedom från barnen eller från skolan? Är du pappa? Många vittnar om att skola och förskola pratar mer med mammor än pappor kring saker som ska lösas osv. Fråga även skolan. 

Mina barn pratar gärna vid läggdags. Efter att lampan ska vara släkt. 

DÅ kan de prata vill jag lova, om ALLT! Nu är mina lite större men vi har pratat om allt från enkla saker om till tunga saker. Kärlek, pubertet och sex. Drömmar, mardrömmar. Hur vi, deras föräldrar träffades. När de föddes.  

Så, ge barnen en kväll eller ett par i veckan. Läs, släck lampan och ligg kvar, kanske lite kli på ryggen och jag lovar de kommer snart att prata så du tror att öronen trillar av. 

Framförallt - lägg ingen vikt i att de ska prata om nåt specifikt. Prata själv! Berätta om när de föddes eller hur du och deras mamma träffades, det brukar de flersta barn gilla att höra. 

Låter som att du är på rätt spår i alla fall eftersom du tänker på detta. Försök skapa något naturligt rum för enskilda samtal, mina barn är visserligen äldre men jag brukar ofta hämta dem efter deras träning och det uppstår ofta bra samtal på vägen hem i bilen.

Ställ öppna frågor, alltså inga frågor som kan besvaras med ja eller nej eller liknande, utan frågor där barnet får tänka och berätta.

Exempel, om barnet har varit på utflykt med skolan. Frågar du Hur var utflykten? så får du kanske svaret Bra och så stannar samtalet. Frågar du istället Vad gjorde ni på utflykten? så får barnet fundera och berätta. Det spelar ingen roll om du vet vad dom gjorde på utflykten, det viktiga är att barnet berättar om sin upplevelse av utflykten. Lyssna, visa intresse och bekräfta barnet. Ställ följdfrågor som också är öppna så att samtalet så att säga fortsätter och inte stannar.

Svaret är enkelt, deras mamma har tagit hand om dem mer än du, både praktiskt och emotionellt, därför är de öppnare mot henne än mot dig. Hon är deras huvudanknytningsperson.
Barnen är 6 och 10 år, det är bra att du kommit till insikt, men räkna med minst 5 års hårt arbete innan de vet att du finns där för dem, i vått och torrt.

Kolla på Livsviktiga Snack från Suicide Zero www.suicidezero.se/livsviktigasnack/

Först vill jag säga att du låter som en jättefin och närvarande förälder, och att du inte ska bry dig om inlägg av typen ?mamman har tagit hand om barnen mer och se hur det blev!? för det vet ingen av oss andra något om.

Jag är själv mamma och känner igen mig jättemycket i dina funderingar. Jag bor ihop med barnens pappa och har lite yngre barn (3 och 6 år). Jag har definitivt tillbringat mer tid med dem, men ändå är det pappan som de vänder sig till och han som får ta del av deras tankar i högre grad, särskilt den äldsta.

jJag tycker själv att jag är en väldigt närvarande förälder, pratar jättemycket med dem om allt möjligt, men ändå blir det så här och det gör mig jätteledsen. Jag tänker att det för min del möjligen kan ha med uppväxten att göra, där vi aldrig pratade med varandra på det sättet som jag önskar göra med mina egna barn. Jag har det helt enkelt inte i mig eller hur man ska säga. 

Jag hoppas att det inte är så i ditt fall, men ville bara visa att det ibland kan vara svårt trots att man gör sitt allra allra bästa.

Det där var en djärv kommentar helt utan substans. De ser mig absolut inte som en främling, vi har en jättefin relation i övrigt och jag både tror och tycker att jag är väldigt engagerad i barnens liv.

Tack för era svar!

Jag brukar alltid försöka, som ni säger, säga att jag finns där för dem, vara nära dem och visa att jag finns där, men de är båda ganska slutna och jag känner väl inte alltid att jag är där till 100%, livet kommer emellan ibland.

Inte på något sätt alls att jag förringar barnen, men saker i hemmet måste ju göras ibland när vi kommer hem på eftermiddagarna..
Men som sagt, jag försöker alltid ta en stund innan läggdags när tempot har lagt sig och fråga om dagen, vad de tänker på osv. Då kommer det ibland fram saker, men inte alls på samma sätt som med deras mor.

Min intention är inte att tävla med deras mor i "bäst kontakt 2022", men jag vill stärka vår relation, det är därför jag vänder mig till Sveriges expertelit på FL :)

Och jag vill absolut inte påstå att det finns några anknytningsproblem på det sättet att jag har tagit mindre hand om barnen. Visst, jag jobbade när de var små och deras mamma var föräldraledig, men jag har spenderat mycket tid med barnen själv, både tillsammans bara jag och barnen och jag enskilt med barnen kring deras aktiviteter.
Jag stöttar och är inlyssnande när det kommer till vad de vill göra och hur de mår och försöker dela med mig av mina kunskaper och erfarenheter, både praktiskt och emotionellt.

Jag ska försöka få till bland annat lite promenader och sådant med dem på tu man hand i fortsättningen, bara ett varv runt kvarteret någon kväll i veckan är en bra start, och ställa öppna frågor så jag slipper det klassiska "vet inte" eller "jag kommer inte ihåg" ;)

Om mamman har tagit föräldraledigheten så är hon antagligen barnens främsta anknytningsperson. Den goda nyheten är ju att stark anknytning till båda föräldrarna kan komma senare, om man har tålamod och anstränger sig för relationen. Men det går aldrig att tvinga fram. Jag tycker att du har fått bra råd i tråden. Öppna upp själv, prata om dina egna känslor och ditt inre liv. Visa dig sårbar. På deras nivå såklart. Om dom öppnar upp så var noga med att vara närvarande i det och kom inte med goda råd, bara lyssna. Skapa en stund varje dag då ni bara är, med mindre barn kan man göra det vid nattning. Det är kanske svårt med tonåringar men ditt förslag med promenad lät bra, försöka få en stund med dom på tu man hand. Försök göra roliga saker ihop med dom en och en ibland, sånt skapar anknytning. Typ åka och träna ihop eller åka och käka en hamburgare ihop. Och sluta inte att fråga trots att dom är slutna, ge inte upp.