Sambon vill ge det en sista försök... tills han fyller 40 sen kommer han totalvägra barn

Exakt. Oavsett så är det individens rättighet att sätta sina gränser. 

Vari finns lögnen? Oavsett argument, så är det hans beslut. Precis som att det kan komma att bli hans sorg om 10 år om det visar sig vara som du tror. Han borde kanske gå och prata med någon för sin egen skull men det kan ingen heller kräva. Så det spelar ingen roll, ingen får ställa krav eller förvänta sig saker. Det man har att hantera och ödmjukt respektera och "ta in" är det som ligger på bordet exakt just nu. Ingen vet vad som händer imorgon, ingen.

Det skulle kunna vara så att TS stannar och accepterar tidsgränsen, fullt medveten om att det är så.
Sen ångrar sig mannen och känner att vid den tidpunkten så kanske han faktiskt kan orka ett år till. Och då får kvinnan fundera på vad hon tycker om det.
Eller så står mannen kvar vid sitt beslut och kvinnan väljer att lämna. Vilket mannen måste ha haft med i beräkningen redan nu, alltså "vad händer sen".
Var och en har rätt till sina beslut och innan man fattar dem och presenterar dem för andra inblandade så måste man ha funderat på vad de kan komma att leda till.

((Jag kommer inte lägga ut min story här, den finns förmodligen i andra trådar. Men jag har varit där. Jag har haft en man som använt sin mänskliga rätt att sätta stopp. Jag valde att stanna på grund av att vi hade ett gemensamt barn och att det inte vore rimligt att rycka upp honom ur en fungerande familj för ett icke-existerande barn. Dessutom älskar jag min man. Jag vill dela mitt liv med honom. Med de förutsättningarna, och min man förstod absolut att det här skulle leda till en kris och att vi kanske inte kunde fortsätta ihop, så låg nästa steg hos mig. Eftersom jag inte visste mer än just det han sagt så hade jag ingen rätt att gå runt och hoppas och leva i en förväntan om att han skulle ändra sig och lägga det på HONOM ifall det inte blev så. För den bitterheten skulle i efterhand äta upp mig. Att resonera som att han tagit något från mig eller snott mina chanser att bli mamma igen. Nej nej... Samtidigt ska man leva ett familjeliv, vara intima, planera framtiden. Det blir väldigt svårt (för de flesta) att hantera på egen hand. 
Alltså tog vi hjälp både enskilt och tillsammans. Lade bort barnfrågan helt, satsade tvärtom på så säkra preventivmedel som möjligt så att vi inte skulle hamna i en sits där jag blir gravid av misstag och han tror att jag lurat honom.  Han hade även planerat en sterilisering eftersom det var hans sätt att ta ansvar vilket jag inte kunde säga så mycket om. Sen ångrade han sig. Men först efter 10 år. I samband med att han skulle sterilisera sig så kom han på andra tankar, han tog mer stöd, funderade verkligen på vad det var som gjorde att han inte ville och insåg (hans ord) att mycket hade ändrats. Såklart eftersom det är skillnad på att prata om syskon när man är mitt i småbarnskaoset och även under barnets första år i skolan, än att prata om det när man har ett äldre barn.))

Och ändå så har han rätt att sätta sina egna gränser, att säga att han vill inte mer än så här. Det spelar liksom ingen roll vad du tycker, det är helt irrelevant. Han bestämmer över sin kropp. 

Men vad är det du inte förstår? Bara för att man säger att man vill ha barn, så har man all rätt att sätta en gräns eller avbryta det när man känner att det inte längre är värt det. Den gränsen bestämmer varje individ själv. 

Om det var tvärtom, tycker du att TS skulle tvingas bli förälder fast hon ångrat sig?

Är det OK om en kvinna säger att hon liksom partnern vill ha barn, sätter en gräns på två år och sedan inte adresserar sitt höga blodtryck och bara vill ha sex en gång i halvåret? Är det helt ärligt tycker du? Hon kanske till och med kan äta p-piller för man KAN ju bli gravid trots p-piller, man bara minskar chanserna och p-piller har ju en så god verkan på hennes menssmärtor och det traumat vill hon inte tillbaka till. Hon ger det två år för att verkligen visa att respekt och vilja finns 

Jag pratar inte om tiden efter 40 utan före. Om det är ärligt menat får han anstränga sig och i det ingår en fertilitetsutredning om en sådan inte redan har gjorts. Annars får han lägga korten på borden på riktigt och säga att hans intresse är väldigt begränsat.

Om en fertilitetsutredning redan är gjord på båda och man agerar utifrån den ställer det saken i ett annat ljus, men konstigt att TS utelämnar sådan information i så fall.

Har TS man sagt att han bara vill ha sex en gång i halvåret? 

Han är ärlig om att han vill försöka två år till. Om han inte vill försöka med IVF så är även det hans val, hans gräns. 

Jag tycker också att det är oärligt att följa med på visningar om man egentligen har bestämt sig för att aldrig flytta. Jag tycker det är att föra någon bakom ljuset. Det är elakt att inge någon förhoppningar man vet aldrig kommer att infrias. Fegt att inte tala om var man står för att slippa konfronteras med den andra personens besvikelse. Respektlöst att slösa den andras tid med visningar som aldrig kommer att leda till att man bor i fastigheterna man tittar på. Det är min åsikt.

Har jag sagt att TS man sagt att han bara vill ha sex en gång i halvåret?

Det var ett exempel på hur man visar hur man verkligen "vill". Hur man är "ärlig"  bara man talar om att man vill och sedan ställer upp begränsningar som i praktiken innebär att det inte kommer att hända.

Hennes val, hennes gräns... Tror du kan är kvar i två år till för att vänta på utfallet?

Ett löjligt exempel. Som dessutom genomskådas direkt. TS man kan varken använda skydd eller avstå sex utan att TS märker det. 

Naturligtvis sätter TS sina egna gränser, ingen har skrivit något annat. Men du envisas med att hålla fast vid att han är taskig som sätter sina gränser. Varför får en man inte ha gränser för hur mkt han vill försöka innan han ger upp?

Betyder verkligen ?jag vill gärna ha barn med dig? att man måste försöka med alla medel hur länge som helst? Och måste man bestämma den gränsen redan innan man aldrig varit i den situationen?

 

Hur i all världen tror du att jag skulle kunna bestämma över hans kropp?

Det här är ett diskussionsforum och då talar man om vad man tycker och om TS eller någon annan kan hämta något stöd från något jag eller någon annan skriver spelar det ingen som helst roll att du tycker att jag inte får tycka. Vad du tycker om mitt tyckande är helt irrelevant.

Jag tycker att TS ska fråga sin sambo om vad som är vad i den här frågan. Den här tvåårsgränsen tycks ha kommit till ganska nyligen, i förrgår vad det verkar och i ljuset av ett missfall för tre veckor sedan. Inte stabilaste situationen att ta livsavgörande beslut. Förutom gemensam graviditet finns möjligheter som insemination och adoption. De har nog mycket att prata om än.