Min vän berättade aldrig att hon hade cancer

Det kan vara så att man är riktigt goda vänner, när man ses. Men att man annars inte är särskilt nära varandra. Annars hade man hörts oftare, och isf hade hon säkert berättat. Jag skulle inte heller känna att jag borde berätta för nån jag knappt pratar mer, ni hördes i augusti senast liksom, och innan dess tydligen rätt sällan också av din beskrivning.

Det du kan fokusera på är att sörja i din egen takt. Det är ok att känna allt som kommer, även ilska, förtvivlan och en massa annat negativt. Och ta lärdomen med dig, att leva ditt eget liv. Du kommer säkert bli gammal, men ingen har någon garanti. Och även om man blir 90 år så borde man ta vara på sitt liv :)

Vad sorgligt. Beklagar. :( 

Kanske hon inte ville att er kontakt skulle präglas av hennes sjukdom? Hon kanske uppskattade samma saker som du med er vänskap, och inte ville att det skulle bli att du kände dig "tvungen" att höra av dig mer. Framförallt kan ju sättet man pratar förändras om den ena är väldigt sjuk. Man tar hänsyn, men den man pratar med kanske inte vill bli visad hänsyn utan bara ha ett vanligt samtal som förr i tiden. 

Du ska inte vara arg på henne, det var hennes sätt att hantera sjukdomen, hennes val. Inte alla vill berätta, få uppmärksamhet och sympati men också ständigt bli påminda om sjukdomen. Jag förstår att det var en chock för dig men hennes beslut var inte riktat mot dig personligen utan mer en form av "självförsvar". Jag hade nog gjort likadant...

Det kan vara ett väldigt påfrestande samtal att berätta för någon att man har cancer. Inte något alla vill ha med varenda person i sin bekantskap. Låter inte konstigt enligt mig att hon inte berättade för någon som ändå verkar vara mer av en bekant när ni senast pratade i augusti och senast såg för över två år sedan. 

Kanske tyckte hon att det var otroligt skönt, då i augusti, att prata med dig som om allt var som det skulle, som om hon inte var döende. Hon kanske fick en välbehövlig paus från verkligheten under sitt samtal med dig. En stunds normalitet och glädje.

Att hon inte berättade för alla var hennes sätt att hantera det förfärliga som hände. Jag förstår att du är besviken, men ta det inte personligt. Det var bara några få som visste.

Det är sorgligt, men vissa vänner vill man inte dela sorger med, inte för att man är dåliga vänner eller inte så nära, utan för att det är roliga personer som man vill prata om roliga saker med. Att då berätta att man har cancer eller något annat sorgligt sabbar liksom den typ av relation man har.

Har man flera vänner så delar man ofta upp dem (omedvetet) för att fylla olika roller i sitt eget liv man behöver ha fyllda. En vän man gör en sak med, en annan för något annat. Du var en rolig person i hennes liv hon hade roliga minnen med, hon kanske ville vara även den personen för dig med, och därför berättade hon inte. Det tror jag.

Nu funkar ju inte alltid det, vännerna kanske inte finns där och man är tvungen att prata med någon...och det slutar med att man öppnar upp sig med sin skilsmässa och sjukdom och gråter inför en killkompis/kollega man annars mest har barnslig humor med penisskämt ihop med och det blir väldigt konstigt med fel vän i fel "roll" men han var den enda som var där då fick det bli honom. Sista är ett exempel från egen erfarenhet men poängen är att man ofta har olika vänner för olika behov och det är inget fel i det. Det gör inte dig till en sämre vän eller att ni var mindre nära.

Uppriktigt sagt vet jag inte vilka jag skulle berätta för om jag var döende i cancer eller annan sjukdom. Mina barn, min sambo och min bästa vän skulle vara den givna kärnan, liksom min exman (barnens pappa).

Sedan vet jag verkligen inte. Har en hel hop riktigt fina vänner, men är inte säker på att jag skulle orka vara sjuk inför alla människor.

Familjen och min bästa vän är de riktigt viktiga, och de är också den handfull människor vars värld och tillvaro skulle förändras mycket om jag dog.