Min vän berättade aldrig att hon hade cancer

Har inte cancer men blir då och då allvarligt sjuk och behöver vara inlagd på sjukhus i några veckor. Ibland så allvarligt att det är fara för livet. Jag berättar inte heller åt någon annan än min familj när jag är dålig (förutom till min arbetsplats då, att jag är sjuk, men inget mer ingående). För jag orkar inte. Det sista jag vill ha när jag är dålig är folks sympatier, att folk hör av sig och vill höra hur det går, eller bara att folk ska tycka synd om mig, jag orkar inte ta hand om andra människors oro, omsorg eller frågor, allt jag vill fokusera på är att bli frisk och överleva. Sen vill jag inte bli sedd som "hon som är sjuk". Jag vill bli sedd för min personlighet och mina gärningar, den jag är som frisk. Det är lite som att jag checkar ut från mitt riktiga liv och är inne i sjukdomsbubblan och i sjukdomsbubblan vill jag inte bli störd. Sen när jag är frisk kan jag checka in i livet igen. Mina närmsta vänner vet att jag fungerar så och till dom kan jag berätta i efterhand att jag varit dålig men nu är på bättringsvägen och det är no hard feelings, och att jag gärna vill träffa dom och hitta på roliga saker tillsammans. Resten struntar jag i. Finns säkert massor med vänner och bekanta som blir irriterade för att jag inte öppnar upp eller delar med mig, men det bryr jag mig inte om. Man får hitta sina strategier för att klara av svåra tider.

Jag hade säkert gjort precis som din vän som jag fått ett liknande besked. Du får tänka att det inte handlade om dig eller att det var någon slags värdering av hur god/dålig er vänskap var. Det var hennes strategi bara som hon behövde för att ta sig igenom den sista tiden i livet. Släpp ilskan och besvikelsen.

När man får dödsdiagnos så gör kroppen och psyket in i ett speciellt läge. Det handlar om en enda sak - överleva under den begränsade tiden som är kvar. Förhoppningvis kanske kunna leva LITE under denna begränsade tid. Alla reagerar olika men det är nog väldigt vanligt att den sjuke väljer att hålla informationen om dödsdomen till absoluta närmsta kretsen. För det blir enklare då att kunna leva LITE under den begränsade tiden utan att cancern får totalt fokus i de flesta samtalen och möten man träffar på i vardagen. Det handlar inte om att hon inte uppskattade er relation eller dig som vän. Det handlade om att kontrollera det sista lilla som går att kontrollera i en annan helt okontrollerbar situation. Det handlar om att göra vad man kan för att klara av livet den sista tiden. Om alla vet att man ska dö, då blir lätt varje möte nästan som ett farväl vilket gör den sista tiden ännu mer olidlig. Jag har sett detta på nära håll då jag i förtid förlorat båda mina föräldrar hastigt i cancer. Båda fick direkt dödsdiagnos med mycket dåliga prognoser på tid. Bådas sista önskan var att få leva som vanligt. Pappa ville att det skulle vara HELT hemligt. Mamma ville också hålla det privat. Hon ville planera semestrar som vi aldrig kunde åka på. Hon beställde kläder hon aldrig hann hämta ut. Jag och mitt syskon gjorde allt vi kunde för att stötta dem i livets slutskede. Våra behov var sjävklart sekundära. I tystnad utan att den sjuke såg fick vi trösta varandra och ventilera, men aldrig aldrig gick vi emot deras önskan om sin sista tid i livet. Mamma och pappa hade många vänner, kanske är de lika besvikna som ts men när man vet att man ska dö inom dagar, veckor eller något år så går det inte att prioritera ärlighet eller transparens, man måste göra allt man kan för att ha en dräglig sista tid.

Jag tror som flera andra att det var för att bevara er vänskap "normal". För att klara det snabba förloppet behövde hon att alla inte visste utan behandlade henne som vanligt. Lättare med dig än de i samma stad. Det betyder inte att du inte skulle varit värdefull för henne. Vi som har vänskaper där det kan dröja mellan kontakterna vet att det inte behövs höras ofta för att vara äkta.

Beklagar sorgen <3

Alla hanterar sin sorg olika men alla hanterar sin egen död på olika sätt och de måste de kunna göra.
Jag förstår din besvikelse men du måste flytta dina tankar ut från dig själv.

Jag har varit med om liknande och visst det känns.På något sätt önskar man kunnat ha det där sista samtalet,ett avslut.Men nu blev det inte så.Beklagar sorgen.

Var i sin text skrev hon att hon trodde världen bara handlade om henne? 
Hatar när folk skriver som du. Man kan reagera utan att tro att sin reaktion är det enda viktiga i världen. 

Att inte berätta om dödliga sjukdomar är ett väldigt effektivt sätt att slippa andra människor ångest och sorg och jag hoppas du för din egen skull förlåter din vän för att du inte hann med att säga adjö.

Jag fattar att du känner dig sviken, men din vän skapade goda förutsättningar för att fortsätta klämma ut det bästa ur livet, utan att behöva ta sorgliga farväl till alla vänner. För du hade inte varit samma glada vän, om du fick informationen om att hon var dödligt sjuk. Då hade du varit ledsen där och då, precis som din vän säkert var delar av sin sista tid.

Efterföljande chock hos folk är dock priset.

Håller med

Min syster fick cancer och hon berättade bara för familjen och avkrävde oss löften att vi när vi sågs inte fick prata om det och bara vara positiva för hon klarade inte av att själv orka och kämpa annars. Det jobbiga ville hon hålla med bara sin man. 

Hennes ansvar i hennes sista tid i livet är bara att försöka må så bra som möjligt och om hon hade berättat för dig så hade hon istället för att få uppleva sin vanliga och positiva vänskap med dig fått ägna den tiden åt att vara ledsen och förbereda dig för hennes död. Är det verkligen vad du vill att hon skulle tillbringa sin sista tid i livet med? 

Många som hamnar på hospice vägrar att ta emot besök. Orsaken är vad många här vittnar om: de orkar inte bära även vänners och anhörigas sorg utan de har nog av sitt eget elände.

Det är ju rätt sällan man får det avslut man vill ha och tycker att man förtjänar. Egentligen spelar det inte så himla stor roll vad det handlar om, exet, vännen eller anhörig som dör. Alla är avslut. Oavsett måste man ta sig förbi det, att det inte blev som man ville.

Ibland fixar människor själva det där avslutet genom en egen ceremoni så att de får de avslut de känner att de berövats.

När man är arg för att man inte har blivit behandlad som tillräckligt viktig av någon som är döende har man kanske lite svårt att sätta sig in i andra människors känslor.

igen. Var skrev hon att hon var arg? Kanske vill hon bara reflektera och dela sina känslor kring det

Sista meningen i TS. Där skriver hon att hon är arg. 

Man får vara arg på någon som har dött, men man måste också förstå att en döende person kämpar för sitt liv - bokstavligen talat - och inte kan ta hänsyn till allas känslor. Det är inte en döende persons uppgift. 

Hon skriver ju att hon har svårt att smälta att hon inte fick veta och att hon inte fick veta. Fullt förståeligt. Sen skriver hon att hon FRAMFÖRALLT är arg på henne.