Min vän berättade aldrig att hon hade cancer

När man får dödsdiagnos så gör kroppen och psyket in i ett speciellt läge. Det handlar om en enda sak - överleva under den begränsade tiden som är kvar. Förhoppningvis kanske kunna leva LITE under denna begränsade tid. Alla reagerar olika men det är nog väldigt vanligt att den sjuke väljer att hålla informationen om dödsdomen till absoluta närmsta kretsen. För det blir enklare då att kunna leva LITE under den begränsade tiden utan att cancern får totalt fokus i de flesta samtalen och möten man träffar på i vardagen. Det handlar inte om att hon inte uppskattade er relation eller dig som vän. Det handlade om att kontrollera det sista lilla som går att kontrollera i en annan helt okontrollerbar situation. Det handlar om att göra vad man kan för att klara av livet den sista tiden. Om alla vet att man ska dö, då blir lätt varje möte nästan som ett farväl vilket gör den sista tiden ännu mer olidlig. Jag har sett detta på nära håll då jag i förtid förlorat båda mina föräldrar hastigt i cancer. Båda fick direkt dödsdiagnos med mycket dåliga prognoser på tid. Bådas sista önskan var att få leva som vanligt. Pappa ville att det skulle vara HELT hemligt. Mamma ville också hålla det privat. Hon ville planera semestrar som vi aldrig kunde åka på. Hon beställde kläder hon aldrig hann hämta ut. Jag och mitt syskon gjorde allt vi kunde för att stötta dem i livets slutskede. Våra behov var sjävklart sekundära. I tystnad utan att den sjuke såg fick vi trösta varandra och ventilera, men aldrig aldrig gick vi emot deras önskan om sin sista tid i livet. Mamma och pappa hade många vänner, kanske är de lika besvikna som ts men när man vet att man ska dö inom dagar, veckor eller något år så går det inte att prioritera ärlighet eller transparens, man måste göra allt man kan för att ha en dräglig sista tid.