Är gravid, mår skit inför abort

Gud vad skönt att någon i samma sits skriver. Tack för dina ord !!! Jag brottas verkligen med tanken att berätta för min pojkvän, känns som stämningen kommer vara nere och tråkig framöver efter aborten. Det är redan lite tråkig stämning i och med att han inte är säker på sina känslor för mig men jag ser att han anstränger sig och gör sitt bästa att hantera det.  Jag vet inte om en abort skulle göra situationen mellan oss till nåt bättre, snarare att förhållandet skulle vara dödsdömt. Jag vill försöka leva mitt liv som vanligt efter det och inte ha det som samtalsämne varje dag. Men samtidigt så kanske han aldrig förlåter mig att jag undanhöll aborten från honom, om aborten visar sig ta riktigt hårt på mig och jag tvingas berätta vad jag gjort efteråt

Jag har gjort två aborter, en medicinsk och en kirurgisk. Jag hade inte önskat ens min värsta fiende att göra en medicinsk - varför jag gången efter gjorde en kirurgisk.

Den medicinska var totalt fruktansvärd. Hade såna extrema smärtor så jag skrek rakt ut, morfin hjälpte inte ö.h.t., så det var helt värdelöst. Ipren och alvedon fungerade ungefär lika bra som om man skulle släcka en skogsbrand genom att spotta på den. I timmar, timmar, timmar...... TILLSLUT blödde jag ut en blodklump, och hade bara typ "mensvärk" efter det i något dygn. Blödde i, ptja, 9-10 veckor. Under tiden skulle man helst inte ha sex ens med kondom, och lycka till att bortförklara en två månader lång "mens" för din pojkvän. Ska du göra en medicinsk abort bör du DEFINITIVT berätta det.

Den kirurgiska däremot. Plättlätt! Sticka upp två piller i slidan på morgonen, sedan åka till mottagningen. Där fick man byta om. Sedan åkte man in, sövdes, och de utförde aborten (är typ som en jättejättesmal dammsugare som de suger ut graviditeten med, så "skrapning" är egentligen fel ord). Det hela tar inte många minuter. Man rullas därefter till uppvak. Får fika lite. Sedan åker man hem! Mådde helt som vanligt direkt på uppvaket, ingen smärta alls, och blädde typ i 4-5 dagar, ungefär som en mens.

Upplevelserna var verkligen som dag och natt! Klart de trycker på medicinsk abort och gärna hemma. Billigast för vården. Men medicinsk abort var fasen tortyr, och kirurgisk var som en powernap.

Jag har gjort två aborter, en medicinsk och en kirurgisk. Jag hade inte önskat ens min värsta fiende att göra en medicinsk - varför jag gången efter gjorde en kirurgisk.

Den medicinska var totalt fruktansvärd. Hade såna extrema smärtor så jag skrek rakt ut, morfin hjälpte inte ö.h.t., så det var helt värdelöst. Ipren och alvedon fungerade ungefär lika bra som om man skulle släcka en skogsbrand genom att spotta på den. I timmar, timmar, timmar...... TILLSLUT blödde jag ut en blodklump, och hade bara typ "mensvärk" efter det i något dygn. Blödde i, ptja, 9-10 veckor. Under tiden skulle man helst inte ha sex ens med kondom, och lycka till att bortförklara en två månader lång "mens" för din pojkvän. Ska du göra en medicinsk abort bör du DEFINITIVT berätta det.

Den kirurgiska däremot. Plättlätt! Sticka upp två piller i slidan på morgonen, sedan åka till mottagningen. Där fick man byta om. Sedan åkte man in, sövdes, och de utförde aborten (är typ som en jättejättesmal dammsugare som de suger ut graviditeten med, så "skrapning" är egentligen fel ord). Det hela tar inte många minuter. Man rullas därefter till uppvak. Får fika lite. Sedan åker man hem! Mådde helt som vanligt direkt på uppvaket, ingen smärta alls, och blädde typ i 4-5 dagar, ungefär som en mens.

Upplevelserna var verkligen som dag och natt! Klart de trycker på medicinsk abort och gärna hemma. Billigast för vården. Men medicinsk abort var fasen tortyr, och kirurgisk var som en powernap.

gjorde du aborten hemma eller på abortklinik? tänker med tanke på att du fick morfin? 

Så tråkigt att läsa vad du har gått igenom men jag känner igen mig så mycket, smärtorna, att morfinet inte hjälpte osv. Önskade så gärna att någon kunde berätta sånt för mig så slapp man gå igenom den tuffa aborten men men. Det var skönt när allt var över och jag glömde allt. Har två barn nu men skulle jag bli oplanerad gravid så är det kirurgisk som gäller.

Oj. Det är nog väldigt olika det där. Jag gjorde en medicinsk abort i vecka 6 och för mig gick det hur bra som helst. Det gjorde inte ont och jag blödde inte sådär länge.

Risken för komplikationer när det gäller blödning och infektioner är mindre vid medicinsk abort än kirurgisk abort.

Så tråkigt att läsa vad du har gått igenom men jag känner igen mig så mycket, smärtorna, att morfinet inte hjälpte osv. Önskade så gärna att någon kunde berätta sånt för mig så slapp man gå igenom den tuffa aborten men men. Det var skönt när allt var över och jag glömde allt. Har två barn nu men skulle jag bli oplanerad gravid så är det kirurgisk som gäller.

Risken för komplikationer är minimal både vid kirurgisk abort såväl som vid medicinsk. Säg att risken för t.ex. livmoderinflammation ligger på 0,1 % vid medicinsk, och 0,2 % vid kirurgisk (fiktiva siffror och fiktiv komplikation), så är risken absolut dubbelt så hög vid kirurgisk abort - men dubbelt så hög jättelåg risk är fortfarande en jättelåg risk. Ungefär som downsrisken vid 25 resp. 40 - moderns ålder - dubbelt så hög risk = fortfarandd jättelåg risk.

Följer man råden man får att t.ex. inte bada, inte använda tampong m.m. så är riskerna fortfarande väldigt låga.

Jag bokade ju en tid hos kliniken samma dag jag fick reda på att jag var gravid. Har tid nu på tisdag. Jag vet varken ut eller in längre. Bestämde mig till slut och berättade för killen om graviditeten samma dag. Vi har haft många konversationer fram och tillbaka och igår sa han att han lutar mer åt abort! Han säger att han självklart kommer finnas där för barn om jag väljer att behålla men att han måste säga vad han känner. Han sa att han lutar mer åt abort för att tanken att bli förälder är skrämmande även om han väldigt gärna vill ha barn i framtiden, och då menar han att tanken på att ett barn växer upp och blir tonåring och kan hitta på massa tokiga grejer/hamnar fel i livet är skrämmande.

Jag är helt förkrossad nu för ju mer jag tänkt på abort desto mer tvivlar jag på att det är rätt beslut. Jag börjar känna mig gravid, brösten är större och ömmar jag har haft molvärk sen dagen jag plussade och magen är svullen. Känner mig verkligen gravid. Och det har fått mig på andra tankar än abort. Jag börjar se framför mig hur barnet skulle likna mig/killen och undra hur det skulle kännas att hålla i osv. FYFAN vad jag känner mig vilsen, jag vill samtidigt inte sätta ett barn till livet om min partner lutar mot abort och tvingas bli förälder mer eller mindre. 

Jag tror inte att jag någonsin kommer bli "redo" att skaffa barn. Det är skrämmande att tänka på det stora ansvaret att uppfostra barn till bra människor och det tror jag att jag alltid kommer känna. Jag vet dock att jag vill ha barn i framtiden och visst det är inte optimalt att bli oplanerat gravid i en relation där jag inte är gift men nu blev det såhär ändå. Han säger att det har har fått honom att tänka till och han vill vara med mig och bo tsm med mig oavsett hur jag väljer att göra med graviditeten och att han kommer vara där för mig och barnet. Men jag kan inte se mig själv bara vara sambos och ha barn med min partner. Jag kan acceptera att barnet är oplanerat men jag kan inte leva med otryggheten att vara sambos med en bebis. Jag vill vara gift med mitt barns pappa och min kille ser inte att han kommer vara redo att gifta sig inom 9 månader. Jag frågade när han skulle vara redo att gifta sig efter barnets födsel och det visste han inte....Grejen är att min kille är en person som lätt får tviveltankar inte bara när det gäller relationer. Det får mig att känna att han aldrig heller kommer att känna sig "redo" eller orädd inför rollen att bli pappa. Och jag förstår att det är mycket att tänka på för honom då 1 vecka är alldeles för lite tid att ta så stora beslut som behålla barn och förlova sig men jag som ändå bär på barnet känner att det är mer verkligt och att beslutet kommer påverka mig mest. Jag vill inte riskera att stå där ensamstående med en 9 månaders bebis som jag tar hand om helt själv. Om vi gör slut som sambos och barnet är så litet så kommer det vara 100% mitt ansvar och pappan bara träffa barnet några timmar i veckan. 

Kan inte släppa mina tankar kring värderingar om barn och giftermål. Är jag helt tokig som känner att om jag behåller och blir sambos med honom så kommer killen få allt det positiva med vad giftermål innebär, sambo och barn minus det juridiska ansvaret och förbindelsen då och bli bekväm och aldrig ta nästa steg och fria?? han är som sagt personen som lätt får tviveltankar men samtidigt har en skev drömbild av att giftermål innebär att man ALDRIG tvivlar och att relationen är perfekt jämt. 

Fast i min sambos ögon är giftermål en större förbindelse och man gör allt för att få sitt äktenskap att hålla avsett om man har barn eller inte, har han flera gånger tidigare sagt. Han sa att han helst aldrig vill skiljas, så det får mig att känna att han är okej med tanken att ha barn med mig men kan inte förbinda sig till mig och gifta sig, vilket får mig att känna att håller dörren öppen till att längre fram göra slut trots att man har barn. Jag vill inte bara vara sambos+ ha barn med killen när han uttryckligen säger att i ett äktenskap gör man allt för att kämpa för sitt förhållande, vilket jag tolkar som att han kommer inte kämpa för vårt förhållande lika mycket som sambo jmf som gift.