Är gravid, mår skit inför abort

Oj. Det är nog väldigt olika det där. Jag gjorde en medicinsk abort i vecka 6 och för mig gick det hur bra som helst. Det gjorde inte ont och jag blödde inte sådär länge.

Risken för komplikationer när det gäller blödning och infektioner är mindre vid medicinsk abort än kirurgisk abort.

Så tråkigt att läsa vad du har gått igenom men jag känner igen mig så mycket, smärtorna, att morfinet inte hjälpte osv. Önskade så gärna att någon kunde berätta sånt för mig så slapp man gå igenom den tuffa aborten men men. Det var skönt när allt var över och jag glömde allt. Har två barn nu men skulle jag bli oplanerad gravid så är det kirurgisk som gäller.

Jag bokade ju en tid hos kliniken samma dag jag fick reda på att jag var gravid. Har tid nu på tisdag. Jag vet varken ut eller in längre. Bestämde mig till slut och berättade för killen om graviditeten samma dag. Vi har haft många konversationer fram och tillbaka och igår sa han att han lutar mer åt abort! Han säger att han självklart kommer finnas där för barn om jag väljer att behålla men att han måste säga vad han känner. Han sa att han lutar mer åt abort för att tanken att bli förälder är skrämmande även om han väldigt gärna vill ha barn i framtiden, och då menar han att tanken på att ett barn växer upp och blir tonåring och kan hitta på massa tokiga grejer/hamnar fel i livet är skrämmande.

Jag är helt förkrossad nu för ju mer jag tänkt på abort desto mer tvivlar jag på att det är rätt beslut. Jag börjar känna mig gravid, brösten är större och ömmar jag har haft molvärk sen dagen jag plussade och magen är svullen. Känner mig verkligen gravid. Och det har fått mig på andra tankar än abort. Jag börjar se framför mig hur barnet skulle likna mig/killen och undra hur det skulle kännas att hålla i osv. FYFAN vad jag känner mig vilsen, jag vill samtidigt inte sätta ett barn till livet om min partner lutar mot abort och tvingas bli förälder mer eller mindre. 

Jag tror inte att jag någonsin kommer bli "redo" att skaffa barn. Det är skrämmande att tänka på det stora ansvaret att uppfostra barn till bra människor och det tror jag att jag alltid kommer känna. Jag vet dock att jag vill ha barn i framtiden och visst det är inte optimalt att bli oplanerat gravid i en relation där jag inte är gift men nu blev det såhär ändå. Han säger att det har har fått honom att tänka till och han vill vara med mig och bo tsm med mig oavsett hur jag väljer att göra med graviditeten och att han kommer vara där för mig och barnet. Men jag kan inte se mig själv bara vara sambos och ha barn med min partner. Jag kan acceptera att barnet är oplanerat men jag kan inte leva med otryggheten att vara sambos med en bebis. Jag vill vara gift med mitt barns pappa och min kille ser inte att han kommer vara redo att gifta sig inom 9 månader. Jag frågade när han skulle vara redo att gifta sig efter barnets födsel och det visste han inte....Grejen är att min kille är en person som lätt får tviveltankar inte bara när det gäller relationer. Det får mig att känna att han aldrig heller kommer att känna sig "redo" eller orädd inför rollen att bli pappa. Och jag förstår att det är mycket att tänka på för honom då 1 vecka är alldeles för lite tid att ta så stora beslut som behålla barn och förlova sig men jag som ändå bär på barnet känner att det är mer verkligt och att beslutet kommer påverka mig mest. Jag vill inte riskera att stå där ensamstående med en 9 månaders bebis som jag tar hand om helt själv. Om vi gör slut som sambos och barnet är så litet så kommer det vara 100% mitt ansvar och pappan bara träffa barnet några timmar i veckan. 

Kan inte släppa mina tankar kring värderingar om barn och giftermål. Är jag helt tokig som känner att om jag behåller och blir sambos med honom så kommer killen få allt det positiva med vad giftermål innebär, sambo och barn minus det juridiska ansvaret och förbindelsen då och bli bekväm och aldrig ta nästa steg och fria?? han är som sagt personen som lätt får tviveltankar men samtidigt har en skev drömbild av att giftermål innebär att man ALDRIG tvivlar och att relationen är perfekt jämt. 

Fast i min sambos ögon är giftermål en större förbindelse och man gör allt för att få sitt äktenskap att hålla avsett om man har barn eller inte, har han flera gånger tidigare sagt. Han sa att han helst aldrig vill skiljas, så det får mig att känna att han är okej med tanken att ha barn med mig men kan inte förbinda sig till mig och gifta sig, vilket får mig att känna att håller dörren öppen till att längre fram göra slut trots att man har barn. Jag vill inte bara vara sambos+ ha barn med killen när han uttryckligen säger att i ett äktenskap gör man allt för att kämpa för sitt förhållande, vilket jag tolkar som att han kommer inte kämpa för vårt förhållande lika mycket som sambo jmf som gift.