Är gravid, mår skit inför abort

Hinner inte skriva så mkt men jag har gjort två medicinska, det var önskade foster dock men det blev uteblivet missfall så jag var tvungen.

Mina aborter var otroligt skonsamma. Jag tog Ipren och Alvedon och hade då bara lite mensvärk. Behövde inte ta dom starkare tabletterna jag fick med mig. Jag varvade mellan att sitta på toaletten och ligga i soffan. Det blödde i intervaller liksom, då satt jag på toan för enkelhetens skull. Det kom några klumpar men embryot är så litet den där tiden så det märktes liksom inte. Båda gångerna fick jag under nån halvtimme frossa och lite feber och det var egentligen bara då jag mådde dåligt. Psykiskt mådde jag okej eftersom det varit så jobbig tid innan och eftersom graviditeterna var önskade. Speciellt eftersom jag fick två missfall på rad på kort tid. Så jag fick liksom äntligen ett avslut.

Kom ihåg att du inte ska vara ensam pga om du skulle blöda väldigt mkt och svimma.

Beklagar din situation och jag hoppas du får en lika skonsam upplevelse som jag.

Jag gjorde en medicinsk abort när jag var i din ålder och ungefär lika långt in i graviditeten. Jag valde att göra det på klinik för det kändes som en tryggare val men hade jag varit tvungen att göra om det hade jag definitivt valt att göra det hemma. 

Många beskriver att det gör ont och är jobbigt. På kliniken såg/hörde jag hur andra tjejer låg och kved. Själv gjorde det inte alls ont. Lättare mensvärk om ens det. Men ja, det är ju olika för alla. Jag blödde typ två månader i sträck. Först en månad för aborten och sen ytterligare en månad för att jag började med p-piller. 

Så jag hade berättat om aborten för min partner om jag var du. Just för att det påverkade min kropp såpass länge och såklart för det känslomässiga stödet om man nu behöver det. Sen kan det kanske bringa klarhet i er relation om där nu finns osäkerheter. Jag gjorde abort för att min partner skulle stanna kvar. Det var han eller barnet sa han. Jag valde han och han dumpade mig tre månader senare och såhär i efterhand så har det bara lett till bättre saker.

Rekommenderar verkligen kirurgisk abort.

Först och främst vill jag ge dig massa styrkekramar och skriva att det i slutändan kommer bli bra.

Jag gjorde abort i vecka 6-7, valde att vara på klinik då jag bodde hemma hos mina föräldrar och ingen fick veta vad jag skulle genomgå. Kändes väldigt tryggt för min del att vara på mottagningen för jag hade så jäkla ont så att jag skrek i flera timmar, vill absolut inte skrämma dig men det är bra att du kanske får läsa om flera som har gjort. Jag vågade knappt läsa och visste inget i princip så jag var totalt oförberedd. På mottagningen fick jag två morfinsprutor, hade jag varit hemma så hade det inte gått för min del.

Jag tog tabletterna kl 7 på morgonen och började blöda efter kl 13, det dröjde för min del innan allt kom ut. När jag väl började blöda så avtog smärtan mer och mer, åkte ifrån mottagningen ca kl 17 och mådde ok. Nästa dag mådde jag bra och några dagar efter hade jag glömt allt, kändes lättare och jag tog rätt beslut. Ångrar mig inte en sekund för aborten. Hade jag dock vetat att man kan göra kirurgisk abort hade jag valt det men vi är olika och väljer det som passar en. Jag var bara rädd och ville göra det så fort som möjligt så jag tog det som erbjöds direkt.

Hur som helst som hoppas jag att allt går smidigt för dig och att du snart mår bättre.

Kirurgisk abort vill jag inte göra, måste vara längre gången för att få göra det och bara tanken att gå runt i flera veckor till såhär känns omöjlig att klara av psykiskt. 

Du kommer få göra ultraljud för att se hur lång gången du är, därefter kommer du få tid för att få tabletterna, antingen hemma eller om du väljer mottagning. Sköterskorna var jätte bra och höll mig i handen fler gånger, frågade om jag ville ha något osv. Jag kände mig absolut inte ensam

Klarar du inte av att vända så gör medicinsk abort, det finns smärtstillande och oftast är allt över på några timmar. Jag blödde inte mycket, mest som mens. Att se foster i vecka 6-7 är inte så troligt utan på mig var den en klump som åkte ner i toastolen. Jag blödde sparsamt i ca 7-8 dagar, efter 4 veckor var min mens tillbaka.

Mitt tips är att skaffa preventivmedel så fort som möjligt (om ni inte redan har det). Annars byta preventivmedel om det ni har nu inte fungerar.

Jag är i samma sits som dig just nu. Plussade i lördags och har inte ringt abortmottagningen än. Ska ringa imorgon. Har gjort en abort tidigare också. Jag studerar också och min pojkvän vill inte ha barn nu. Vi ska göra abort och försöka igen om några år, när vi har bättre förutsättningar.

Det är lättare rent psykiskt och skonsammare för kroppen ju tidigare man avslutar graviditeten. Jag tror att jag är i vecka 3-4 nu. Jag rekommenderar att berätta för din partner. Han har ju också bidragit till graviditeten och han vill säkert veta. Det är bra att berätta så att du kan få stöd. Han förstår säkert, även fast det kan ta lite tid.

Jag gjorde en medicinsk abort i vecka 6 och det gick bra. Det gjorde inte ont alls och jag gjorde en hemabort när min pojkvän var hemma. Du måste ju inte göra det hemma men för mig känns det bättre, i alla fall.

Tvivlar på att du kommer se något foster. Det är så otroligt litet just nu. Det är i sådana fall om du hade varit långt gången, vilket du inte är nu. Jag säg bara några små blodklumpar och inget som ens liknade ett foster.

Vi är i samma sits men jag är 21 år.

Jag gjorde medicinsk abort hemma själv och det var inga problem. Det gjorde ganska ont så jag tog de starkare tabletterna jag fick utskrivna (citodon). Jag tog dem i typ 3 dagar eftersom det jag fick kramper vid fysiskt aktivitet (alltså av att typ gå, inte träning!) som gjorde ont. Hade inte behövt ha en partner där för att hålla mig i handen men det är väl olika hur man är. Berätta om du vill, men jag tycker att det är upp till dig, båda är okej.

Gud vad skönt att någon i samma sits skriver. Tack för dina ord !!! Jag brottas verkligen med tanken att berätta för min pojkvän, känns som stämningen kommer vara nere och tråkig framöver efter aborten. Det är redan lite tråkig stämning i och med att han inte är säker på sina känslor för mig men jag ser att han anstränger sig och gör sitt bästa att hantera det.  Jag vet inte om en abort skulle göra situationen mellan oss till nåt bättre, snarare att förhållandet skulle vara dödsdömt. Jag vill försöka leva mitt liv som vanligt efter det och inte ha det som samtalsämne varje dag. Men samtidigt så kanske han aldrig förlåter mig att jag undanhöll aborten från honom, om aborten visar sig ta riktigt hårt på mig och jag tvingas berätta vad jag gjort efteråt