Jag ska ta min andra spruta på torsdag och har bim i helgen. Jag känner att jag vill få fullt skydd och de säger att det inte ska vara risk för mamma eller barn. Men jag ska prata med personalen på vårdcentralen på torsdag tänkte jag. Jobbar också i vården men som fysioterapeut. Så har god kontakt med vårdcentralen som ligger i samma hus.
På folkhälsomyndighetens hemsida (Gravida och vaccination mot covid-19 ? Folkhälsomyndigheten (folkhalsomyndigheten.se) står också att vaccinen är ok att ta under hela graviditeten. "Vaccinationen av gravida mot covid-19 kan ske under hela graviditeten."
Så jag tolkar det som att man som gravid är i riskgrupp först efter v 12 och därför rekommenderas vaccin från den veckan. Som med vanligt influensavaccin är säkert att ta från v 1 men det är först efter v 16 (osäker på vilken vecka det är nu igen) som det rekommenderas att man tar det för det är först då man anses vara riskgrupp.
Tog ett testa tidigt test i morse som var negativt. BIM någon gång mellan 30/7-2/8 skulle jag tro. Har inga känningar. Bara svullen om magen(ballongmage). Så tror det är kört.
Har så svårt för detta har jag märkt. Igår satt jag och grät hela kvällen. Jag har alltid varit rädd att jag inte kan bli gravid då min mamma hade jättesvårt att bli gravid och de misstänker endometrios på mig. Jag är så otroligt rädd och orolig hela tiden. Om jag bara hade vetat att om fyra månader så kommer det gå. Men det vet jag ju inte. Jag vet att vi alla sitter i samma båt. Men behövde skriva av mig lite. <3
Förstår att det kan va stressande om man är orolig för att det ska ta tid och man vill ha en bebis mer än allt annat. Men det är bara första försöket. Även om man prickar allt rätt så är det inget konstigt med att det tar upp till 1 år. För oss tog det 9 försök med bebis nr 1. Nu är vi uppe i 8:e försöket för bebis nr 2.
Beroende på var du bor och om du är väldigt orolig kan man göra en fertilitetsutredning. Om man bekostar den själv så behöver man inte vänta i 1 år med att få hjälp. Visar allt bra där så kanske du känner dig lite tryggare?
Jag har aldrig testat positivt innan bim, jag har varit gravid 5 ggr totalt (3 barn). Varje gång jag har testat innan har det varit helt blankt, tom med när jag väntade tvillingar. Så ge inte upp hoppet än. Men jag förstår din rädsla, jag är också rädd, trots att jag redan har barn, så vill jag så gärna ha en sista.. tanken att det kanske inte blir så förstör en. Jag grät när mensen kom förra månaden. Det tär på psyket att vänta och inte kunna påverka vad som händer.
Förstår verkligen känslan. Det blir så laddat, längtan är ju så stor. Helt okej att känna så även om det säkert inte är nåt fel alls, det är lika vanligt att det tar 14 månader som 1 månad att bli gravid. Kanske kan du boka ett vanligt gynbesök och be dom kolla med ultraljud? Det är ju inte lika ingående som en utredning men kan kanske stilla oron lite tills vidare och för en billigare peng. Och om nåt mot förmodan skulle vara fel så finns det massor med hjälp att få!
När man kollar bimlistan är de flesta på försök 2-4.
Det längsta är en som är på försök nr 11.
Jag tänker att nog de flesta kanske tom alla här blir gravida i år.
Och de flesta på försök nr 4-6.
Jag kan förstå att din oro finns utifrån det du beskriver! Det kan inte vara lätt att bära på. Det står säkert i tråden men den är så lång, hur länge har ni försökt? Efter ett år kan man söka och få hjälp att undersöka om det finns några bekymmer eller något man kan göra för att hjälpa till på traven.
Förstår dig precis! Jag har fått traska med mina hjärnspöken något enormt under våra snart 7 försök. Oron över att utsätta sig själv för en massa tunga upplevelser utan att det finns någon garanti på att något någonsin funkar? Om jag är helt ärlig tycker jag nästan att det är läskigare om det skulle vara så att det inte är något fel på mig. Paniken blir större för varje misslyckade försök. Just eftersom vi alltid drömt om en stor familj med många barn så känns det som att, något som jag innan alltid sett som positivt, blir till något annorlunda. Det svåra skulle ligga i förlossningen, de sömnlösa nätterna och det gigantiska ansvaret över en annan människa. Inte att faktiskt bli gravida. Jag är ju för fan 23 år gammal, min sambo 29. Vi är bägge två hälsosamma och unga. Enligt 1177 är vi som mest fertila nu. Ändå så kommer det aldrig att bli den där romantiska, spontana ?hoppsan? vi hade världens mysigaste kväll och nu väntas trillingar. I alla fall inte med detta barn. Utan istället blir det att ständigt planera sexet efter kalendern. Och självklart kan vi ju ha ?vanligt? sex också men man är ju inte direkt supersugen alla gånger efter man haft det obligatoriska bebissexet 5-6 dagar på raken.
Jag känner mig inte uppgiven för att jag inte tror att vi kommer få barn, jag är ganska säker på att det kommer lösa sig på ett eller annat sätt. Jag är rätt ut sagt förbannad och ledsen över att min upplevelse inte stämmer överens med den bilden och de upplevelser som jag upplevt att andra har. Barn har, för mig, på något sjukt sätt varit en självklarhet - fastän när man kollar på vetenskapen så stämmer det inte. Fastän att man alltid haft en liten känning av ?tänk om?? Var och varannan människa blir ju gravida hips vips och andra halvan använder abort som preventivmedel. Så sitter jag här, med min jävla bajs kalender och har emellanåt ganska bajssex eftersom den här ?måste? känslan tar över. Självklart är jag medveten om att vi inte försökt särskilt länge om man tänker efter, självklart så vet jag att det kan ta tid och självklart så vet jag att det är fruktansvärt många som kämpar och har kämpat med att få barn betydligt längre utan framgångsrika resultat. När jag tänker på det så rinner ilskan och känslan av att inte fungera bort. Tills nästa 18 åring som inte alls vill ha barn och som visst äter p-piller och använde kondom råkade bli gravid ändå. Då svider det och så börjar allt om.
Sorry för värsta klagostunden här, vill inget med den. Bara tala om att, fastän vi är två olika människor med helt olika erfarenheter, förutsättningar och liv så förstår jag och kan relatera till dig. Du är inte ensam. Samhället suger som lärt oss att det ska vara annorlunda. Det kommer lösa sig. Heja!
Förstår! Spelar egentligen ingen roll vilket försök man är på. Längtan gör ju absolut sitt! Jag hade också tidig längtan efter barn och det tog tid innan jag träffade den rätta också! Jag hoppas du får ditt plus snart :)