BIM Augusti

När man kollar bimlistan är de flesta på försök 2-4.

Det längsta är en som är på försök nr 11.

Jag tänker att nog de flesta kanske tom alla här blir gravida i år.

Och de flesta på försök nr 4-6.

När man kollar bimlistan är de flesta på försök 2-4.

Det längsta är en som är på försök nr 11.

Jag tänker att nog de flesta kanske tom alla här blir gravida i år.

Och de flesta på försök nr 4-6.

Jag kan också ha olika sovtider beroende på vilka pass jag jobbar, men har valt att tempa kl 5:45-6:00 oavsett dag för de dagar jag jobbar dag så är det då jag går upp :D Övriga dagar somnar jag bara om direkt efteråt. 

Tror att det går att få det att funka om man känner att man klarar av att vakna till någorlunda samma tid varje dag. :) 

Tog ett testa tidigt test i morse som var negativt. BIM någon gång mellan 30/7-2/8 skulle jag tro. Har inga känningar. Bara svullen om magen(ballongmage). Så tror det är kört.

Har så svårt för detta har jag märkt. Igår satt jag och grät hela kvällen. Jag har alltid varit rädd att jag inte kan bli gravid då min mamma hade jättesvårt att bli gravid och de misstänker endometrios på mig. Jag är så otroligt rädd och orolig hela tiden. Om jag bara hade vetat att om fyra månader så kommer det gå. Men det vet jag ju inte. Jag vet att vi alla sitter i samma båt. Men behövde skriva av mig lite. <3

Jag kan förstå att din oro finns utifrån det du beskriver! Det kan inte vara lätt att bära på. Det står säkert i tråden men den är så lång, hur länge har ni försökt? Efter ett år kan man söka och få hjälp att undersöka om det finns några bekymmer eller något man kan göra för att hjälpa till på traven.

Detta är vårt första ?planerade? försök. Vi har kört avbrutet under ca sex månader och förra månaden så hade vi fullt ut under ägglossning för att min sambo kände sig redo. Så vet inte helt om förra månaden ?räknas?, men på sett och vis gör den ju det. För ett barn var välkommet!

Jag vet att vi kan få hjälp om ett år <3 det är bara det att för mig har längtan byggts upp under flera år (ville ha barn redan som 15åring, men inte träffat rätt man). Och nu när vi väl börjar så får jag en otrolig oro att det inte ska gå.

Men känns så fint att ni stöttar och att jag kan få skriva av mig här och jag vet att allas längtan är lika stor min/vår längtan efter ett barn är <3

Jag vet också att på ett eller annat sett så kommer vi få barn! Men det är bara känslan också att det kan ta flera år som också gör lite ont i hjärtat också.

1/8 BlueBärry (1:a försöket, 1MA, tredje barnet)

1/8 Värphönan (8:e försöket, 1MA, 1MF, andra barnet)

1/8 Lillajag1990 31år (1:a försöket, första barnet)

1/8 Andrabarnet 28år (3e försöket, andra barnet)

1/8 fjäril97 24år ( 3:e försöket, 1:a barnet )

2/8 MBTM, 29 år (2:a försöket, andra barnet)

2/8 Sheltie, 25 år (1:a försöket, första barnet)

2/8 syren93, 27 år (5:e försöket, 1 missfall)

2/8 estelle30, 30 år (2a försöket)

3/8 mandy93, 27 år (2:a försöket, andra barnet)

5/8 Anonym4042, 33 år(2:a försöket, andra barnet)

5/8 Hallonglass, 30 år (5:e försöket, 1 MA, första barnet)

6/8 mamma8212 (3:e försöket)

7/8 QueenS 31 år (2:a försöket, andra barnet)

7/8 Fridahello 25 år (3e försöket, första barnet)

7/8 Fjärde 28 år (1:a försöket, fjärde barnet)

8/8 Viola94 27 år (3:e försöket, första barnet)

8/8 tredje 33 år (3:e försöket, tredje barnet)

8/8 Louise (4:e försöket, första barnet)

9/8 Rårakan 36 år (3:e försöket, 1 mf, 3:e barnet)

13/8 LakritsHallon87 33 år ( 3:e försöket, första barnet)

13/8 komhemtillmig 34 år (1:a försöket, första barnet)

13/8 Tefat 26 år (1:a försöket, första barnet)

14/8 ksrg8887 33 år (10:e försöket, andra barnet)

15/8 Försökmednr2 30 år (3:e försöket, andra barnet)

18/8 Gabriella33 27år ( första försöket efter ma, första barnet)

19/8 "4:an" 36 år ( 1:a försöket, fjärde barnet)

20/8 Längtarefterdig 33 år (6e försöket, 4e barnet)

13/8 Gracemåne 24 år (1:a försöket, 1:a barnet)

21/8 Saltkråkan 21 23 år (7:e försöket, 1:a barnet)

26/8 evelinagra1 22 år (4e försöket, 1:a barnet)

Förstår dig precis! Jag har fått traska med mina hjärnspöken något enormt under våra snart 7 försök. Oron över att utsätta sig själv för en massa tunga upplevelser utan att det finns någon garanti på att något någonsin funkar? Om jag är helt ärlig tycker jag nästan att det är läskigare om det skulle vara så att det inte är något fel på mig. Paniken blir större för varje misslyckade försök. Just eftersom vi alltid drömt om en stor familj med många barn så känns det som att, något som jag innan alltid sett som positivt, blir till något annorlunda. Det svåra skulle ligga i förlossningen, de sömnlösa nätterna och det gigantiska ansvaret över en annan människa. Inte att faktiskt bli gravida. Jag är ju för fan 23 år gammal, min sambo 29. Vi är bägge två hälsosamma och unga. Enligt 1177 är vi som mest fertila nu. Ändå så kommer det aldrig att bli den där romantiska, spontana ?hoppsan? vi hade världens mysigaste kväll och nu väntas trillingar. I alla fall inte med detta barn. Utan istället blir det att ständigt planera sexet efter kalendern. Och självklart kan vi ju ha ?vanligt? sex också men man är ju inte direkt supersugen alla gånger efter man haft det obligatoriska bebissexet 5-6 dagar på raken.

Jag känner mig inte uppgiven för att jag inte tror att vi kommer få barn, jag är ganska säker på att det kommer lösa sig på ett eller annat sätt. Jag är rätt ut sagt förbannad och ledsen över att min upplevelse inte stämmer överens med den bilden och de upplevelser som jag upplevt att andra har. Barn har, för mig, på något sjukt sätt varit en självklarhet - fastän när man kollar på vetenskapen så stämmer det inte. Fastän att man alltid haft en liten känning av ?tänk om?? Var och varannan människa blir ju gravida hips vips och andra halvan använder abort som preventivmedel. Så sitter jag här, med min jävla bajs kalender och har emellanåt ganska bajssex eftersom den här ?måste? känslan tar över. Självklart är jag medveten om att vi inte försökt särskilt länge om man tänker efter, självklart så vet jag att det kan ta tid och självklart så vet jag att det är fruktansvärt många som kämpar och har kämpat med att få barn betydligt längre utan framgångsrika resultat. När jag tänker på det så rinner ilskan och känslan av att inte fungera bort. Tills nästa 18 åring som inte alls vill ha barn och som visst äter p-piller och använde kondom råkade bli gravid ändå. Då svider det och så börjar allt om.

Sorry för värsta klagostunden här, vill inget med den. Bara tala om att, fastän vi är två olika människor med helt olika erfarenheter, förutsättningar och liv så förstår jag och kan relatera till dig. Du är inte ensam. Samhället suger som lärt oss att det ska vara annorlunda. Det kommer lösa sig. Heja!