Jobbig situation, hjälp!

Är definitivt inte så i en fungerande bonusfamilj. Har ett gemensamt barn med min sambo samt en dotter på 3 sedan innan som inte har, har någonsin haft eller någonsin kommer ha kontakt med sin biologiska pappa. Han har tagit sig an henne som sin egna, skulle aldrig acceptera att han behandlade henne som din sambo behandlar din son. I en familj är man en familj, man delar på allt, både fysiska ting och känslor.

Jag accepterar det inte men vad jag än säger så når jag inte fram till min sambo. Han säger bara att min son har sin pappa och han kommer aldrig känna som för sin son. O det kan jag acceptera men jag vill ju att vi är en familj. Vet inte hur jag ska nå fram till honom..

Beställ tid på familjerådgivning

Jo, du accepterar det.
Annars hade du flyttat ut elscotern

Jag har levt med bonusbarn med tillsammans med mina egna. Och såhär tycker jag verkligen inte att det ska gå till, detta ska du absolut inte acceptera, din magkänsla säger dig ju att det inte känns bra heller.

Kan han han inte behandla din son med samma värde som eget barn har du inget tillsammans med han att göra och dettta kommer ditt barn snart känna när han blir större.

Nej sätt ner foten ordentligt för din sons skull och låt hans rum vara ett barnrum.

Förstår han inte att han behandlar sonen fel så har du inget med han att göra tycker jag.

Grejen med boken var ju superkonstig också kommemtaren om rummet. Jag antar att det ofta är många sådana saker som gör attdu känner att sonen blir behandlad som han inte till fullo är en del av familjen?

Det tycker jag att du måste lyfta med din man. Det handlar ju inte om att ha ska känna exakt lika för honom som för sitt eget barn, men han måste ju acceptera din son som en självklar del av ert gemensamma hushåll. Han bor lika mycket där som någon annan pch är en lika viktog person i det hemmet som någon annan.

Sen tycker jag faktiskt att du får sätta ned foten rent praktiskt. Istället för att tjata om scootern flyttar du den helt enkelt till ert sovrum eller till annan plats där den inte är i vägen för pojkens lek (jag antar att detär orsaken att scootern inte kan stå där, att det blir opraktiskt och kanake farligt för barnet?).

Han behöver inte vara en pappa till honom, han behöver inte ta till sig honom med hela sitt hjärta.

Men han måste respektera honom, se honom som en fullvärdig medlem i hushållet.

Det han gör är oförsvarligt och väldigt barnsligt.

Det han gör är mobbing och det är du, som förälder, som ska stå upp för din son.

Klarar du inte det inom ert hem, så får du skapa ett eget hem, utan mobbaren.

Sambon har två barn sedan tidigare så jag vet hur det är att leva med egna och andras barn.

Det är superviktigt att barnet och den nya också har en fungerande relation ( behöver absolut inte vara typ förälder/barn ) som är sund och respektfull

Tack för alla svar!

Jag har nu under förmiddagen städar sonens rum och ut åkte scootern. Sen vår sambon säga vad han vill men tillbaka in dit ska den inte.

Innan jag somna igår skrev jag till sambon (som sover i annat rum pga bebis) att jag blev ledsen o chockad över vad han sagt ang boken o sen drog jag upp mycket annan t ex hushållsarbetet. Vaknad till ett svar ?vad håller du på med? inget annat. Sen när jag steg upp var tvätten fixad. Mina kläder låg i en hög utanför sovrumsdörren. Inte vikta ingenting. Bara låg där i en hög. Nu tog han bebis och åkte till dina föräldrar. Jag hade verkligen ingen lust att följa med. Det var inget som vi hade bestämt och jag behövde duscha och ville städa här hemma. Så nu är jag ensam här hemma och funderar på hur jag ska agera nu. Funderar på att ta stora sonen o åka till mina föräldrar. Kan sambon ha fullt ansvar över bebis o se hur det är. Men samtidigt vill jag ju inte lämna bebis. Men att prata om det leder ingenstans för jag får inga svar.

Han är iskall..

Förlåt men nu kommer du nog tycka jag är elak, men hur kunde du skaffa barn med denne man? Du måste vetat innan att han inte tycker så mycket om ditt äldsta barn?  Sånt märks ju. 
Man har alltid ansvar för existerande barn innan man går in i en ny relation. Jag gissar att du tänkt och hoppats att saker skulle bli bättre med tiden men uppenbarligen har det snarare blivit värre när mannen nu blev pappa på riktigt? Nån slags konstigt revirtänkande kring tex detta med boken. Riktigt sjukt faktiskt. 

Ditt äldsta barn kan inte ha det så här! Fatta hur jobbigt han måste ha det varje dag. Tassa på tå, inte irritera den här mannen som inte vill att han ska finnas.

Det finns en hel del trådar där mödrar i samma sits som din man, har skrivit på forumet. De gillar inte att pappan har barn sedan innan och när det egna barnet kom blev allt så mycket tydligare för dem. Det här är ett "fult" problem som man kan ha svårt att prata om. Viss personer kanske också är helt oförberedda på att de skulle känna så här när det egna barnet kommit. 

Jag tänker att eftersom du är mamma till barnet i fråga är det din uppgift att se till att ditt barn mår bra och har en fungerande miljö. Just nu är det inte så. 
Ni kan gå i parterapi tex, för att få mannen att förstå att hans beteende inte är ok mot ett litet barn.
Eller så går ni skilda vägar, bor inte ihop eftersom det inte blir bra för det äldre barnet, om inte mannen klarar av att förändra sig. Då blir det yngsta barnet varannan veckas-barn så småningom, men det kanske är det som får bli lösningen, om inte mannen förstår problemet. 

Vad är det som får din sambo att känna på det här sättet att han måste ?ge sig på? din son

På ett sätt kan jag förstå honom. Det med scootern, att den förvaras i hans rum kanske är praktiskt-när han inte är där. Jag använder min sambos sons rum till att hänga tvätt i när han inte är där, men å andra sidan så bryr han sig inte om det är där för han är typ aldrig på sitt rum förutom när han sover.

Att han drog till sina föräldrar efter att du förklarat vad du tycker är jobbigt är ett barnsligt beteende, hoppas han förstår det.

Jag personligen tycker det är fruktansvärt jobbigt när min sambons son är hos oss och kanske din sambo också har samma känsla, men det är viktigt att ta reda på varför. Det är säkert jobbigt för honom också att känna att han måste ?försvara? ert gemensamma barn. Jag spekulerar bara; får bägge barnen samma uppmärksamhet eller känner sambon att du lägger mer tid på din son än er gemensamma när bägge är hos er? Det är naturligt när ni inte ses lika ofta. Kanske är det viktigt för sambon att ert barn får ha saker som bara er hans- på samma sätt måste det då vara för andra barnet. Det låter kanske dumt, som det med boken, varför ska inte bägge få läsa?! Jag tror iaf att det är viktigt att du förklarar för sambon att du älskar bägge dina barn lika mycket och att du behöver hans hjälp och stöd som partner i förhållandet.

Kanske det kan hjälpa om den store visar omsorg och glädje över att leka med den lille? Sån gillar väl föräldrar?! ????

Tror tyvärr ert förhållande är helt dödsdömt, en del verkar inte klara av att där finns andra barn i hemmet än det egna, biologiska. Vilket orsakar stor skada hos det barn som blir utstött, om man alltså tvingas växa upp så. Du måste rädda din son ifrån att växa upp under den typen av förhållande.

Syskonens relation sinsemellan kan bli knepigt av den sortens särbehandling inom det egna hemmets fyra väggar med. Ytterligare en aspekt att tänka på.

Men kanske skulle du kunna ha turen att ge din man en tankeställare genom att vända på rollerna. Fråga hur han hade känt det om någon gjort sådär mot hans egen son. Skulle absolut inte accepteras (säger han nått annat vill jag påstå att han ljuger för att rädda ansiktet), och även göra ont i hans hjärta. Då säger du. Bra, för det är exakt sådär jag känner varenda gång när du utsätter en av mina SÖNER för just exakt det där.

Hur har det gått ts?